• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Nötknäpparen – underhållande bra

8 mars, 2018 by Thomas Johansson


Vi har inte kommit iväg förut, det har varit slutsålt varenda gång vi tänkt att gå. Nu när Nötknäpparen sätts upp för en tredje säsong, så får vi äntligen tag i biljetter. Vid premiären för två år sen, fick den lite kritik mot att vara lite rörig och full av infall. Jag personligen älskar att den är full av infall.

Fredrik Benke Rydman förvandlar dansklassikern Nötknäpparen till en modern gatusaga. Där barn lämnas på en soptipp, föräldrarna reser till väst för att tigga. Jörgen, publikvärden används för att förklara dansen, och det kan kännas som fördummande mot publiken, men för mig blir det precis tvärtom, det öppnar upp för alla, för alla som kommer ska förstå vad som händer på scenen. Det öppnar upp för att även unga besökare får ut mer av föreställningen. Jag blir tillsammans med dom glada när både Mario och Darth Vader dyker upp under ett av infallen. Det leks med ridåer och vad vi får se.

Denna version av Nötknäpparen är en perfekt första dansföreställning för den som inte kommit iväg på dans förut. Det är starka dansare, som verkligen kan sitt hantverk. Det finns fortfarande med lite ballett, men mest är det riktigt häftig gatudans. Det är en föreställning för hela familjen, snygg, snabb och som sagt, full av infall.  Det infall jag håller allra högst, när det kommer en lite falskt skorrande kopia av många aktuella artister, sjunger ”Stop cracking my nuts!” . Det blir inte bara dubbelironi, det blir ytterligare en nivå.

Det är bara att inse, nu när de spelat denna föreställning ett antal gånger så är den jäkligt underhållande, försök att få biljetter till de sista föreställningarna som går. Just nu spelas den till 18 mars på Dansens hus.

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, Fredrik Benke Rydman

Jaget utmanas i koreografen Björn Säfstens nya verk på Riksteatern

7 februari, 2018 by Redaktionen

Foto: Sarah Kjelleren

Koreografen Björn Säfstens nya verk ”Landscapes of I” har urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.

Ett pressmeddelande berättar:
Här vävs tre längre solon samman till ett personligt landskap, där dansarna mejslar fram bilder av sig själva. Mitt i ett knallgult scenrum uppbyggt mitt i teatern, landar publiken i en lek mellan det verkliga och det falska, det personliga och det fiktiva. Säfsten vill utmana uppfattningen om oss själva. Finns det fortfarande något som verkligen kan kallas personligt? Vilka inre landskap går vi människor in och ut ur?

Koreografen Björn Säfsten samarbetar med Riksteatern med sitt nya verk Landscapes of I. Urpremiären sker i samarbete med Inkonst i Malmö den 20 februari och under fem kvällar i början av mars visas verket i Eric Ericssonhallen i Stockholm.

I föreställningen utforskar Säfsten rörelsepraktiker som redan finns i kroppen. Vardagliga rörelser som plockas isär och repeteras om och om igen för att på så sätt belysa dem på ett nytt sätt. I en kedja av händelser och situationer växer ett personligt koreografiskt landskap fram.

– Kampen mellan de roller vi spelar, vilka vi tror vi måste vara, vem vi vill vara, vem vi tänker att vi är, är kämpig och därför viktigt att belysa. På scen är det ännu svårare, för då spelar vi än fler roller, samtidigt som publiken vill se det genuina, säger Björn Säfsten, koreograf.

I Landscapes of I medverkar Sophie Augot, dansare och skådespelare från Stockholm, Will Rawls, dansare och koreograf från New York och Ilyas Odman, dansare och koreograf från Istanbul. Under ett års tid har Björn Säfsten arbetar med de tre mycket specifika utövarna var och en för sig och låtit dem utforska olika personliga teman. De har även fått utforska frågeställningar kring sin egen självuppfattning. Under en period av fem veckor nu innan premiär har de möts för att sätta samman verket, bland annat genom ett residens i New York på The Chocoalte Factory samt en slutligt produktionsresidens ute på Riksteatern.

– När vi jobbar i grupp så händer det oavsiktligt genom konsensus att de koreografiska praktikerna börjar se ut på liknande sätt i alla kroppar. Den här gången ville jag se vad som skulle hända om de inte såg varandra. För jag upplever att man ofta hittar andra saker och mer detaljer när en performer får jobba ostört länge på golvet. Nu kan vi se resultaten av de individuella processerna och väva samman dem till en föreställning, fortsätter Björn Säfsten.

Scenografin, skapad av Susanna Hedin, är ett knallgult rum som skapar en intim känsla för publiken och ensemblen. För kostym står Matilda Hyttsten som i sitt arbete utforskat relationen mellan det privata och offentliga jaget.

Landscapes of I är en samproduktion mellan Säfsten Produktion och Riksteatern.

Urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.
Gästar Eric Ericssonshallen i Stockholm den 1 till 9 mars.

Medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Ilyas Odman

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Riksteatern, Scenkonst

Tankar om fascinerande dans i Come Back To See Us

13 november, 2016 by Lotta Altner

comebacktous

”Come Back To See Us”
Av och koreografi: Ina Christel Johannessen
Kostymdesign: Kathrine Tolo
Ljus: Chrisander Brun
Ljuddesigner: Hugo Therkelson
Visuellt koncept: Konstnärliga teamet
Urpremiär på Stadsteaterns Lilla scen 12 november 2016

Det är alltid med högt huvud och skarp blick man går till en urpremiär. Det är ju den allra förstå gången som föreställningen spelas någonsin och allvaret känns markant i väggarna. Det är högtidligt och det är puls i mellangärdet.

Först invaggas vi i en skymning och fågelkvitter, därefter slås en dörr igen och man hör en amerikansk man, säga föreställningens namn inbakad i en mening ”come back to se us soon”. Jag hinner tänka, att jag är ju här redan och funderar på titeln.Väldigt abrupt och markant stängs därefter skjutdörren och ljuset utanför släcks. Det blir kolsvart några sekunder innan en strålkastarvägg slås på. Det känns på en gång som dagens dansföreställning har landat på en fängelses bakgård. Vid lyktorna är det också ett stängsel och ingen av männens rörelser på scen går obemärkt förbi. Riktningen på ljuset lyser nästan rakt igenom dem och skuggorna avslöjar varje steg de tar. Känslan är att vi är övervakade.Ibland är männens rörelser så smärtsamma att en känsla av arbetsläger poppar upp inom mig. Kanske är det också de gemensamma blåa kläderna, som ger dem ett enhetligt öde på scen. Obehagligt är det oavsett. Jag skulle vilja släppa dem fria, men vet inte riktigt hur.

I de förstå scenerna upplever jag att männen försöker finna sitt eget sätt att hantera instängdheten och det monotona livsvillkoren. De har egna personliga rörelser, på sina egna villkor. Gång på gång försöker de ha ryggen fri i sitt kaos och litar inte på någon. Ibland dras de mot ljuset och de hoppas att de på något vis ska kunna komma ur sitt kaos. Det är brutalt och kraftfull, samtidigt som det också är mjukt och medmänskligt. För vad gör man i fångenskap? Gång på gång frågar jag mig, ”kan man verkligen göra sådär med kroppen?” och det kan man tydligen. Mest uppspelt blir jag när några av dansarna förflyttar sig snabbt på golvet med hjälp av olika vågrörelser, höftsträckningar och ren armstyrka. Allt i ett flöde som enligt jordens dragningskraft, inte borde vara möjligt. De gör så i alla fall.

Att se enbart män dansa tillsammans på liknande nivåer, men ändå tillsammans är väldigt unikt. De har alla olika karaktärsroller, men dansar ändå mer på liknande premisser. I de flesta pardanser är män alltid bärande och lyftande av kvinnor, när det ska dansa ihop. Kvinnor ges också ofta en mer offrande roll än män. I den är föreställningen är männen väldigt jämlika, trots mycket skild fysik, karaktär och personlighet. Inget i uppsättningen verkar heller kräva av dem att vara helt tighta i varandras rörelser. Man är inte ens det när de gör samma rörelser samtidigt. Det finns en genuinitet utan total samstämmighet. Jag gillar den utmaningen mycket. Det är också väldigt behagligt att se på dem ihop och var och en för sig. Det blir samspel, men i de egna fångade kropparnas behov.

Jag upplever en närhet och ett brödraskap mellan männen. En närhet som aldrig någonsin blir sexuell. Det är inte ofta som närhet mellan människor får lov att speglas och beskrivas utan att någon form av sexualitet blandas in, för att skapa en extra glöd och erotik. Men de faller aldrig in i den lätta fällan utan vågar hålla fast vid intimiteten mellan bröder. Det är vackert att vänskapen och den kollektiva närheten mellan människor får lov att vara mer än längtan efter enbart lust.

I en av scenerna dansar männen i masker. Deras kroppsspråk förändras då och blir tydligare för maskens räkning. De kostar på sig att vara drygare, kaxigare och mer uppviglande. Det kan man ju vara när ens ansikte inte behöver synas och man inte behöver stå för den man är eller gör. När ljuset ändrar riktning mot publiken och dansarna tittar på oss genom sina masker, känner jag hur de frågar oss, vilka masker vi har på och vad vi sitter och dölja på i mörkrets vrån. Männen på scen visar på hur vi alla gömmer oss med jämna mellanrum och alla falska masker kan dra ned oss. Jag blir själv påmind om hur uttröttande det är att alltid bära samma mask, eftersom ingen vill se det äkta fula trynet bakom.

Musiken under kvällen sätter dock inte några direkta spår. Kanske är det för att dansarna är så fenomenala i det de gör? Eller så är det så enkelt att det är för hög volym(nu efteråt skriker mina öron en jämn ton). Gång på gång under kvällen måste jag anstränga mig att stänga av mitt lyssnande så gott det går. Dansen skulle dessutom ha klarat sig utan musiken. Min enda förklaring är tyvärr att musiken är inte tillräckligt sofistikerad för att matcha det som sker på scen. Den enda gång jag reflekterar över musiken är när den är tyst korta stunder och jag då kan höra dansarnas flåsningar och ansträngning.

Ju mer vi närmar oss slutet av föreställningen, desto mer stödjande, hjälpande och styrande av varandras rörelser blir dansarna. De sista minuterna har de nästa vuxit ihop och det är svårt att urskilja vems ben, arm eller huvud som sitter på vem. Ett steg fram blir lätt styrt till två i sidled. Ingen man är därefter själv eller sig själv nog. Bröder i omfamning.

En urpremiär är enbart en gång och kommer aldrig åter. Men jag är övertygad om att det finns urkrafter kvar i den här uppsättningen för dig som vill se dans som urartar på ett positivt sätt.

Dansare: Pär Andersson, Anton Borgström, David Nondorf, Erik Nyberg, Piotr Giro, Matthew Branham

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Scenkonst

Nya vägar på Klara soppteater: Skilsmässodrama i poetisk tappning

4 maj, 2016 by Redaktionen

Nya vägar Premiär 3 maj 2016 
Klara Soppteater Kulturhuset Stadsteatern 2016 MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Jakob Fahlstedt Birgitta Egerbladh PRODUKTION Regi och koreografi
Birgitta Egerbladh

Scenografi och kostym
Annsofi Nyberg

Musik
Birgitta Egerbladh

Dramaturg
Marie Persson Hedenius


Nya vägar
Regi och koreografi: Birgitta Egerbladh
Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg
Musik: Birgitta Egerbladh
Premiär 3 maj 2016 , Klara Soppteater

Nya vägarJag undrade över vilka Nya vägar (även dikt av Karin Boye) vi skulle få höra om i dagens föreställning på soppteatern. Scenen var spartanskt möblerad med fyra pinnstolar av 60-talssnitt, en golvlampa och ett piano. Det var Jakob Fahlstedts Ragnar, som sökte nya vägar. Han inledde med ett tacktal till sin hustru (pjäsen bygger på Kristina Lugns drama Rut och Ragnar) han tackade henne hjärtligt för att hon sagt ja – man förväntar sig ju att han ska säga till frieriet en gång i tiden – men så kommer det – till skilsmässan! Sedan fick vi följa Fahlstedt och Egerbladh genom existensens olika sinnesstämningar, lycka och solsken blandat med ångest och kval. Allt iscensatt genom dans, suggestivt pianospel och monologer av välkända poeter.

Först fick vi höra Karin Boyes dikt ”I rörelse” i två olika versioner, det blev en snygg och tankevärld inledning. Sedan följde fler dikter av Boye liksom av Kristina Lugn, Hjalmar Gullberg och Barbro Smede, många av dem fint tonsatta av Birgitta Egerbladh. Jag njöt av pianomusiken och texterna som flöt ihop på ett magnifikt sätt. Dikter av Werner Aspenström, Artur Lundkvist, Bo Setterlind och Anton Tjechov fanns också med i föreställningen.

Väldigt rolig var Birgitta Egerbladhs kombinerade gymnastik- och dansuppvisning mitt i pjäsen, hennes mimik och kroppsspråk var enastående humoristiskt. Liksom förvåning blandad med uppgivenhet, uttryckt med små suckar och kvidanden. Även Fahlstedts skådespel var uttrycksfullt med snabba växlingar mellan olika uttryck för sorg och glädje i livet.

Citat jag lade på minnet: Sardinen vill att burken öppnas emot havet (Werner Aspenström). Så sant!

Det var vackert, det handlade om livet och som så många gånger förr om människans ensamhet och kluvenhet. Och att de korta mänskliga mötena ofta kan vara de mest föredömliga, men också de minst krävande.
De olika dikterna var väl utvalda och det blev genom kombinationen av dem, som de nya vägarna kunde sökas.

Medverkande: Jakob Fahlstedt, Birgitta Egerbladh

Nya vägar Premiär 3 maj 2016 
Klara Soppteater Kulturhuset Stadsteatern 2016 MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Jakob Fahlstedt Birgitta Egerbladh PRODUKTION Regi och koreografi
Birgitta Egerbladh

Scenografi och kostym
Annsofi Nyberg

Musik
Birgitta Egerbladh

Dramaturg
Marie Persson Hedenius


Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Birgitta Egerbladh, Dans, Scenkonst, Soppteatern

Tankar kring ”Kamouflagemönster i rörelse”

10 april, 2016 by Lotta Altner

kamoflage

Kamouflagemönster i rörelse
Koncept, text och koreografi: Katja Seitajoki
i samarbete med Allison Ahl, Pauline Reibell, David Dioubaté och Kajsa Sandström

Scenografi och kostym: Majli af Ekenstam
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Ljudkomposition: Sofia Jernberg och Lisa Ullén
Textkomposition: Sophie Helsing
Premiär 9 april 2016, Turteatern

När man hör ordet kamouflage förväntar man sig något som vill dölja sig i något annat eller något som är något som aldrig får synas. Kanske till och med någon form av kameleontbeteende utmed vägen? Lägger du till rörelse på det, så trodde nog jag att färg och form skulle hänga ihop i samklang på något vis.

Föreställningen börjar i totalt mörker med tre förklädda dansare på scen. De rör sig enstavigt och enskilt till en början. Från högtalarna hörs enbart mekaniska ljud som rullande stenar, maskinljud och visslingar. Jag börjar redan här oroa mig för att jag kommer att få ont i huvudet om inte skillnaderna mellan rörelserna och ljuden kommer att erbjuda mer kött på benen än såhär.
Därefter börjar dock ljuset på scen komma mer och mer och det blir behagligare och skönare för ögonen. Då ser jag det vackra. Längst bak på scen hänger en fantastisk målning/kulis som matchar dansarnas kläder helt och fullt. De är nästan kamouflerade. Det slår mig nu vilken skillnad lite ljus gör för en föreställnings förmåga att skapa en ny form att kunna röra sig i. Jag tror då att dansen är till för att förstärka och utveckla målningen som en rörlig installation. Kanske t.o.m. ett collage?

kamoflage2Vi kan fortfarande 1/3 in i föreställningen inte se dansarnas ansikten och får enbart förlita oss på deras kroppsspråk i papegojfärgade kläder. Kvinnorna har liknande kroppsspråk till viss del, medan mannen har en helt annan hållning och framtoning. Jag hinner tänka att den ena dansaren säkert är klassiskt skolad, den andra har mer salsarytmer i sig och mannen i fråga kan vara någon form av atlet. När maskerna åker av märker jag att deras ansikten ger mer nyans till deras dansande och inser ännu en gång att kroppsspråk och mimik lever hand i hand. Inte en enda gång rör deras händer vid varandra dock. Det är tre solodansare i ett mekaniskt flöde vi får skåda. Många av de enskilda rörelserna återkommer hos dem under föreställningen 50 minuter.

Helt plötsligt kommer det röster från högtalarsystemet som beskriver dansens paradigm på skilda nivåer och språk. Samtidigt åker dansarnas masker av, de dricks vatten, man torkar svett ur sina pannor och dansarna målar varandra med självlysande röd färg i ansiktet. Det blir ett kulturellt magplask för mig. Jag förstår inte vad det är det försöker säga mer än det som högtalarna proklamerar när man försöker ge ordförklaringar på fyndiga vis. Man går från dansande bilder till platta ord, utan att jag kan förstå dess syfte. Det är lätt att tro att de alla behövde en paus som behövde fyllas med något.

Därifrån börjar installationen mer blir dansens försvarstal. Kroppens rätt till att få vara som den vill och röra på sig som den vill utan att lyda några lagar, ”våga vara den du är”. Jag visste inte att den inte fick det!? Jag hade behövt mer provokation för att förstå dess kamp. Självklarheter behöver ingen kulturell revolution.
När jag går från föreställningen är jag ledsen över att inte min första känsla fick något svar. Den fantastiska målningen/kulissen som jag hade hoppats på och velat lära känna. Var den stackaren bara utfyllnad för dansens skull? Ett kamouflage för dansarna? Om jag var tavlan skulle jag ta min plats någon annan stans och inte finna mig i att inte få berätta min historia.

Medverkande:
Allison Ahl, Pauline Reibell och David Dioubaté

Foto: José Figueroa

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dans, Scenkonst, Teaterkritik, Turteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in