Birgitta Egerbladh

Människor i månsken
Inspirerad av Edvard Munchs bilder och texter
Regi och koreografi Birgitta Egerbladh
Originalmusik Birgitta Egerbladh
Scenografi och projektioner Peter Lundquist
Stockholms Stadsteater
Premiär 5 april 2012

Att skapa dansteater med skådespelare tycks vara ett framgångsrecept i vår. På Dramaten tolkar Mats Ek Strindbergs Spöksonaten i en dansnära föreställning och nu har Stockholms Stadsteater tagit upp handsken med en stark föreställning av Birgitta Egerbladh som tolkar den norska konstnären Edvard Munchs verk.

Att gestalta konst på scen i en dansteater måste bara en briljant idé, i alla fall när det handlar om så färgsstark konst som Edvard Munchs verk. Birgitta Egerbladhs koreografi fångar känslorna i Norges främste konstnärs verk på ett självklart sätt, som om de var skapade för att gestaltas på scen.

På en avskalad scen med ett stort grått draperi som bakgrund lyfts de interiörer som behövs för en scen in, som ett säng, en stol eller en dörr, och lyfts ut igen när scenen är färdig. Med ljus och projektioner ändras scenen, ömsom mörk och dov och ömsom röd och romantisk.

Två citat av Munch är centrala för föreställningen:
Jag målar inte det jag ser, utan det jag såg.
Det skall inte längre målas interiörer och folk som läser och kvinnor som stickar. Det skall vara levande människor som andas och känner, lider och älskar.

Föreställningen består av flera scener som byggs upp kring hans verk och hans tankar. Inledningsscenen är stark. En man kommer in i svart kostym, rör sig stelt över scen, går fram och tillbaka, en skådespelare till i svart kommer in och rör sig i hackigt, en efter en i den åtta personer stora ensemblen kommer in. Alla i svart. De rör sig hackigt och en stark känsla av ångest sprider sig. Kroppens rörelser och små gester säger så mycket. En person knyter sina händer, en annan rör nervöst sina händer över sin kjol, slätar ut tyget oroligt. Fascinerande hur mycket som kan sägas med kroppen, med rörelser.

I nästa scen träden en kvinna in i vita kläder och genast händer något med hela scenen, allt känns ljusare.

Birgitta Egerbladh bjuder oss på en spännande resa in i mysteriet vad kroppen kan berätta. Många rörelser kommer från modern dans och andra är inspirerade av Tai Chi och ofta ser vi rörelser som känns som sprungna ur Munchs tavlor.

Skådespelarna gör en enorm insats och jag gissar att de är handplockade, de är alltså så duktiga. Stina Rautelin äger scenen, hon har så stark utstrålning. Bernard Cauchard måste vara utbildad i mim eller dans, han har enorm kroppskontroll.

Edvard Munch är Norges kanske främste konstnär. Han var en viktig inspirationskälla för den tyska expressionismen. Han mest kända verk är Skriet (Egentligen fyra bilder med samma motiv). En av de största samlingarna av Munchs verk utanför Norge finns på Thielska galleriet i Stockholm.

Munch strävade efter att gestalta människans själsliv. Han försökte fånga ångest, längtan, svartsjuka, ensamhet … Bilder som Skriet, Madonna, Pubertet, Stämman, Melankoli, Livets Dans och många andra kretsar kring detta. För den konstkunnige finns mycket att upptäcka och känna igen och få en fördjupad bild av genom ”Människor i månsken” – men det krävs ingen förkunskap kring Munch för att få ut oerhört mycket av föreställningen. Det är en stark föreställning som skildrar människornas djupa känslor. Men den är ungefär en halvtimme för lång. En bit in i andra halvlek märktes det att luften gick ur publiken. Kanske är det något som rättar till sig efter några gånger, ofta blir en föreställning lite kortare efter ett tag när scenbyten satt sig och kanske någon scen kortas ner.

Medverkande:
Bernard Cauchard
Kajsa Ernst
Peter Gardiner
Stina Rautelin
Fredrik Lycke
Nadja Mirmiran
Henrik Norlén
Louise Peterhoff

Foto: Mats Bäcker

Läs även andra bloggares åsikter om Edvard Munch, Stocksholms stadsteater, dansteater, Birgitta Egerbladh