• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

dansteater

Vi möts i en värld – dansteater från verkligheten

29 april, 2012 by Rosemari Södergren

Vi möts i en värld
Manus och koreografi: Paula Fuenzalida
Musik: Anouar Brahem, Habib Al-Deek, Maung Myint San, Antonio Vivaldi och Linus Wallin.
Reality Dansteater i lokaler hos Improvisation & Co i Stockholm
Premiär 29 april 2012

Rima, en ung kvinna från Palestina möter Tina, en ung kvinna från Burma i en lokal hos de svenska immigrationsmyndigheterna. Där får de vänta länge – en typisk bild av hur det går till hos de svenska myndigheterna för immigration. Faktum är att människor som har kontakt med dessa myndigheter får vänja sig vid att deras tid inte anses så viktig, att vänta och vänta är verkligheten.
De två unga kvinnorna börjar prata med varandra och blir nästan vänner, de upptäcker att de har en hel del gemensamt och också en hel del olikheter.

Reality Dansteater är en grupp som jobbar med dans och teater som skildrar samhällsfrågor, I “Vi möts i en värld” har de träffat två unga flickor från Burma och Palestina – deras berättelser ligger till grund för föreställningen. De två flickorna är filmade och hur de lever i Sverige idag syns på en filmduk samtidigt som spelet i väntsalen hos myndigheterna pågår på scen.

Vi kommer nära de två flickorna – och vi känner med dem i deras kluvenhet: de både längtar efter att komma in i det svenska samhället i sitt nya hemland, men de längtar också till sitt land, varifrån de tvingas fly från förföljelser. Att skildra händelser direkt från verkligheten kan skada det konstnärliga uttrycket, men Reality Dansteater klarar den balansgången imponerande bra.

Denise Olsson spelar en sammanhållande karaktär som ibland förstärker rörelserna för Tina eller Rima och ibland är någon utifrån, ibland är hon allmänheten. Hon är en skicklig dansare med stor uttrycksförmåga.

Det var roligt också musik både från Palestina och Burma finns med, det är inte så ofta som musik från dessa länder är med i svenska dansföreställningar.

“Vi möts i en värld” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som tar upp olika sätt att leva vidare i andra tiden och på andra platser. Det slår mig att det sällan det är just kvinnor som är i fokus i en sådan här föreställning – och det gör mig glad att de får vara i centrum den här gången.

Lite skrämmande är det att trots att Sverige idag sedan ett par decennier tagit emot många människor från olika delar av världen är det ändå många som bor här som aldrig hört flyktingarnas berättelser, om hur de kan ha fått bo femton år i ett flyktingläger i Thailand eller levt med ljudet av bomber dagligen i Palestina. Vi lever många här i landet, men vi lever i olika verkligheter. Jag skulle vilja att den här föreställningen spelades på gymnasier och högstadier – och att publiken efteråt fick samtala om vad de sett, tillsammans med dansarna/skådespelarna eller som vi fick efter premiären, samtala med en representant för Burmakommittén.

I rollerna:
Denise Olsson, Paula Fuenzalida och Catrin Rodosi.

Läs även andra bloggares åsikter om Dansteater, Burma, Palestina, flyktingar, immigration, Reality Dansteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Burma, dansteater, Flyktingar, Immigration, Palestina

Att komma till Sverige från Palestina eller Burma skildras i dansteaterpjäsen “Vi möts i en värld”

13 april, 2012 by Rosemari Södergren

Vad händer när asylsökande, personer i exil eller flyktingar kommer till ett demokratiskt och stabilt land? Hur hittar de tillbaka till livet och har de några gemensamma drömmar? Det är frågor som dansteatergruppen Reality undersöker i projektet “Oändliga verkligheter” där del 3 – “” Vi möts i en värld” – har premiär 29 april.

I debatten kring dagens teaterkritik tas ofta upp frågan om teatern kan nå en ny publik och om teatern kan berätta något om människors liv idag. Projektet “Oändliga verkligheter” tycker jag är ett bra exempel på när teatern försöker skildra människor i dagens värld på ett konstnärligt sätt.

Vi möts i en värld är en video dansteaterpjäs baserad på intervjuer med två unga tjejer som kommer från Palestina respektive Burma. Det är del 3 av dansteatertrilogin ”Oändliga verkligheter”.

Genom två parallella historier skildrar Reality de drömmar, frågor och den frustration som kan uppstå hos flyktingar och asylsökande i ett nytt land.

I ett pressmeddelande berättar arrangörerna:

Reality vill med sin föreställning arbeta för mångkultur och fred. Och genom föreställningen öppna upp för en debatt som kan bekämpa rasism, rädslor och förtryck.
Efter föreställningen kommer det finnas möjlighet till diskussion tack vare medverkan av våra samarbetspartner.

Manus och koreografi:
Paula Fuenzalida
Regi:
David Bascuñán Miranda
Medverkande: Catrin Rodosi Denise Olsson Paula Fuenzalida

Mer om föreställningen på dess Facebooksida.

Du kan läsa mer om projektet på dess hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om dansteater, Palestina, Burma, samhälle, kulturpolitik, immigration, flyktingfrågor

Arkiverad under: Scen Taggad som: Burma, dansteater, flyktingfrågor, Immigration, Kulturpolitik, Palestina, samhälle

Människor i månsken – fascinerande när Edvard Munchs verk gestaltas på scen

5 april, 2012 by Rosemari Södergren

Människor i månsken
Inspirerad av Edvard Munchs bilder och texter
Regi och koreografi Birgitta Egerbladh
Originalmusik Birgitta Egerbladh
Scenografi och projektioner Peter Lundquist
Stockholms Stadsteater
Premiär 5 april 2012

Att skapa dansteater med skådespelare tycks vara ett framgångsrecept i vår. På Dramaten tolkar Mats Ek Strindbergs Spöksonaten i en dansnära föreställning och nu har Stockholms Stadsteater tagit upp handsken med en stark föreställning av Birgitta Egerbladh som tolkar den norska konstnären Edvard Munchs verk.

Att gestalta konst på scen i en dansteater måste bara en briljant idé, i alla fall när det handlar om så färgsstark konst som Edvard Munchs verk. Birgitta Egerbladhs koreografi fångar känslorna i Norges främste konstnärs verk på ett självklart sätt, som om de var skapade för att gestaltas på scen.

På en avskalad scen med ett stort grått draperi som bakgrund lyfts de interiörer som behövs för en scen in, som ett säng, en stol eller en dörr, och lyfts ut igen när scenen är färdig. Med ljus och projektioner ändras scenen, ömsom mörk och dov och ömsom röd och romantisk.

Två citat av Munch är centrala för föreställningen:
Jag målar inte det jag ser, utan det jag såg.
Det skall inte längre målas interiörer och folk som läser och kvinnor som stickar. Det skall vara levande människor som andas och känner, lider och älskar.

Föreställningen består av flera scener som byggs upp kring hans verk och hans tankar. Inledningsscenen är stark. En man kommer in i svart kostym, rör sig stelt över scen, går fram och tillbaka, en skådespelare till i svart kommer in och rör sig i hackigt, en efter en i den åtta personer stora ensemblen kommer in. Alla i svart. De rör sig hackigt och en stark känsla av ångest sprider sig. Kroppens rörelser och små gester säger så mycket. En person knyter sina händer, en annan rör nervöst sina händer över sin kjol, slätar ut tyget oroligt. Fascinerande hur mycket som kan sägas med kroppen, med rörelser.

I nästa scen träden en kvinna in i vita kläder och genast händer något med hela scenen, allt känns ljusare.

Birgitta Egerbladh bjuder oss på en spännande resa in i mysteriet vad kroppen kan berätta. Många rörelser kommer från modern dans och andra är inspirerade av Tai Chi och ofta ser vi rörelser som känns som sprungna ur Munchs tavlor.

Skådespelarna gör en enorm insats och jag gissar att de är handplockade, de är alltså så duktiga. Stina Rautelin äger scenen, hon har så stark utstrålning. Bernard Cauchard måste vara utbildad i mim eller dans, han har enorm kroppskontroll.

Edvard Munch är Norges kanske främste konstnär. Han var en viktig inspirationskälla för den tyska expressionismen. Han mest kända verk är Skriet (Egentligen fyra bilder med samma motiv). En av de största samlingarna av Munchs verk utanför Norge finns på Thielska galleriet i Stockholm.

Munch strävade efter att gestalta människans själsliv. Han försökte fånga ångest, längtan, svartsjuka, ensamhet … Bilder som Skriet, Madonna, Pubertet, Stämman, Melankoli, Livets Dans och många andra kretsar kring detta. För den konstkunnige finns mycket att upptäcka och känna igen och få en fördjupad bild av genom “Människor i månsken” – men det krävs ingen förkunskap kring Munch för att få ut oerhört mycket av föreställningen. Det är en stark föreställning som skildrar människornas djupa känslor. Men den är ungefär en halvtimme för lång. En bit in i andra halvlek märktes det att luften gick ur publiken. Kanske är det något som rättar till sig efter några gånger, ofta blir en föreställning lite kortare efter ett tag när scenbyten satt sig och kanske någon scen kortas ner.

Medverkande:
Bernard Cauchard
Kajsa Ernst
Peter Gardiner
Stina Rautelin
Fredrik Lycke
Nadja Mirmiran
Henrik Norlén
Louise Peterhoff

Foto: Mats Bäcker

Läs även andra bloggares åsikter om Edvard Munch, Stocksholms stadsteater, dansteater, Birgitta Egerbladh

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Birgitta Egerbladh, dansteater, Edvard Munch, Stocksholms stadsteater

Rusa iväg till Stadsteaterns ”Komma rusande”

22 oktober, 2011 by Redaktionen

Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard i Komma rusande. Foto: Carl Thorborg

”Komma rusande”
Stadsteatern, Bryggan
Regi Birgitta Egerbladh
Text Sara Mannheimer
Premiär 21 oktober 2011

Kvinnan som spelas av Kajsa Reingardt vill komma rusande. Hon vill återigen komma rusande mot kärleken och mötas mitt på en bro. Där vill hon dras likt en magnet till sin kärlek, i mitten av allt – där upphetsning och elektricitet råder. Men efter ett tag börjar de att veckla in sig i varandra. Det är från och med då som saker och ting börjar bli allt mer invecklade…

Det märks att texten har fått växa fram under skapelseprocessen i ett nära samarbete med ensemblen. Det finns ett naturligt flöde i föreställningen där dans och teater är integrerade med varandra. Regissören och koreografen Birgitta Egerbladh får dansteaterns två sammansatta ord att sammansmälta till ett.

De två skådespelarna Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard, är mycket samspelta. Kvinnan och mannen är varandras motpoler som lyfter varandra och tillsammans blir karaktärerna dynamiska.

Liksom mannen och kvinnans uttryckssätt är i kontrast till varandra, är likaså koreografi, kostym och scenografi fyllda med kontraster. Scenografin är enkel, stilren och ger all plats åt skådespelarna. På scenen finns ett par stolar och ett bord. Endast en vit bordsduk bryter av från det i övrigt svarta rummet.

Kostymen består nästan enbart av svarta tyger. Kvinnan bär en svart långklänning och mannen en svart frack men hans vita skjorta är en kontrast och en ljuspunkt i mörkret. Allt på scenen känns medvetet avskalat, här vill man lyfta fram och fokusera på kropp och text.

För mig ligger just fokus i föreställningen på kroppen och medvetandet. ”Komma rusande” handlar om de frågor som man så ofta återkommer till genom livet: Varför är jag här? Vad är det egentligen som betyder något? Kan man nöja sig då man är nöjd?

Det är dessa frågor som kvinnan ställer sig då hon går runt i sitt hus och funderar högt över sitt liv. Genom hela pjäsen är det hon som talar och mannen säger inte mycket utan följer istället hennes rörelser. Men då och då slutar han att följa henne och det börjar istället att spritta i hans ben. Medan hennes uttryck förblir stramt förvandlas han ibland till en bit gummi som rör sig över scenen. Här uppstår en komik vilken är en fröjd för ögat och salongen utbrister med ens i skratt.

Bernard Cauchards minspel och otroliga kroppskontroll, tillsammans med Kajsa Reingardts sylvassa blick och tunga är en perfekt kombination av livets humor och allvar. Det är dags att rusa iväg till ”Komma rusande”.

Text: Vilma Ahlén

Läs även andra bloggares åsikter om teater, stockholms stadsteater, recension, dansteater, Bryggan

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bryggan, dansteater, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in