• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

19 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks
Foto: Sören Vilks

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

macbethpersbrandt3Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén
Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Macbeth, Maximteatern, Mikael Persbrandt, Scenkonst, Shakespeare, Teaterkritik

Helan och Halvan på Teater Giljotin: Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel

11 oktober, 2016 by Lotta Altner

helanochhalvan_teater

Helan och Halvan – Another Nice Mess
Regi Kia Berglund
Teater Giljotin premiär 10 oktober 2016

Det är ju alltid i gränslandet mellan det som är skrattretande och det som är hårresande, som känslorna slås omkull och du vet inte riktigt åt vilket håll du ska luta dig åt. Begreppen slås ut och det är där, som upp får vara ned och ned kanske inte ens finns med. Självklarheter blir något annat när det ses på i en annan vinkel och med färgade glasögon i nyanser du aldrig tänkt på förut. Man måste vara redo att inte tänka logiskt.
Det är med viss skräckblandad förtjusning jag går på kvällens föreställning. Helan och Halvan tillhör inte min generation och jag har nog aldrig tyckt att den engelskmannen och amerikanen ger rena glädjeskratt med sina snubbel skämt och slagsmål i avundsjuka. Det är dock med härlig spänning som jag ser två kvinnliga komiker ge en nyare tolkning av 1930-talets Helan och Halvan. Att två kvinnor spelar män, är i sig själv ganska laddat även om jag inte helt delar alla skrattsalvor som publiken bjöd på i just krocken mellan det manliga och kvinnliga.

Det är två antihjältar som inleder kvällen, sittandes på varsin läderkoffert. Den ena tror sig vara början/drivkraften/ledaren i deras duo, den andre vill gärna vara som den första trots att denne sannerligen inte är någon man borde vilja följa eller vara. Ingen av dem lever i någon stjärnglans och allt är egentligen bara rädslor inför att våga se sig själv som den man är. Vem som är mest sorglig eller minst framgångsrik, är svårt att avgöra. Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta, men berörd blir jag och det är väl det som räknas. Janus och hans dubbla ansikte ger männen alla nivåer av början och slut på verkligheten.

Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel, trots att de använder sig av sitt andra språk och mestadels pratar engelska med varandra. Att engelskan ibland blir lite otydlig och felaktig, är bara ett skönhetsfel som under inga omständigheter spelar någon roll i det här sammanhanget. Det har en kemi och dragningskraft som gör att man lätt härmar och återspeglar dem. Det är lättsamt, men också brutalt, men fortfarande skrattar jag inte åt samma saker som stora delar av publiken. Misstänker dock att det säger mer om mig än något annat. Slapsticks och tvärtom-komik är nog inte helt min melodi.

Rädslan att bli bortglömd får en naturlig plats i föreställningen och den oron är nog något som många kan känna igen sig i. En del rädslor är helt logiska och andra inte. Många av oss ler när rädslan inför julen kommer på tal som ett exempel. Kanske mycket för att den är den tuffaste tiden för många, men också för att vi vet att den för varje dag nu i oktober, så kommer julen en dag närmare. Vi skrattar och ler plågsamt. Kanske är det så att gestalterna på scen biter sig fast i varandras symbios för att rädslan för ensamheten är större än drivkraften att vilja klara sig själv. Mer ”swell with myself” är kanske att föredra?

”Smile” är ett viktigt budskap under kvällen. Ja allt borde väl gå att sälja med mördande reklam?Ditt eget värde också misstänker jag. När du håller på att falla ihop, så le. Om du håller på att dö, så le, för det är väl alltid hur du tar det och inte hur det har det som skapar din livskvalité? Det ligger något i det, men det blir också ohållbart eftersom det finns gränser för vad en människa orkar leva med eller klarar av att dö för. Vi får det höga, vi känner av det låga och ingenstans ges det etiska och moraliska råd om hur du ska välja att leva. Frågorna ställs, men inga svar. Det gör en både förvirrad, men också befriad.

Mest spännande under kvällen är återberättandes av samma text/repliker. Först ges det en sinnesstämning av exempelvis ”Hur är moroten!?”, därefter en stund senare får vi samma repliker (som vi då redan vet om och väntar på) på ett annat sätt, med en annan livstolkning. Den ena är inte bättre än den andra. Att kunna byta känslor så snabbt från det ena till det andra och rikta fokus både på sig själv, den andre och publiken kräver mycket av skådespelarna. Det är med förtjusning jag konstaterar att de båda lever upp till mina höga förväntningar.

Det är inte varje vecka kvinnor får spela snarstuckna och något groteska män. De gör de dessutom med bravur. Barockt blir det dock när skrattets 4 olika nivåer beskrivs, eftersom min gräns för vad som är roligt redan har passerat revyn. Det ger enbart en snuskig känsla i magen av obekvämhet, trots att jag inser att de är bra på det de gör. Det groteska blir lite för mycket byfåneri för mig personligen.

Kort och gott kan jag konstatera att Helan och Halvan inte ger en manlig förebild direkt. Om jag vara man skulle jag under kvällens föreställning känna satirens vingslag slå mig hårt i ansiktet. Kanske bor det en sur liten farbror i mig, för jag tycker nästan syn om alla farbröder som nyper folk rumpan, smeker sin hoppande mage eller sparkar folk i skrevet, för att det inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Helan och Halvan, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om Medea på Dramaten

9 oktober, 2016 by Lotta Altner

medeadramaten

Medea
Översättning Jan Stolpe och Agneta Pleijel
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi Stefan Larsson och Jenny André
Kostym Ann Bonander Looft
Ljuddesign Jenny André
Musik Thomas Bang
I samarbete med Betty Nansen Teatret
Premiär på Dramaten, Målarsalen den 8 oktober 2016

Att kärleken talar sitt egna språk är något som de flesta av oss är ganska medvetna om. Det bara slår till och händer – svårt att förklara. Det visste redan Euripides drygt 400f kr när han skrev tragedin om Medea. Hon är kvinnan som gifter sig av kärlek, lämnar sitt land, gifter sig med Jason och blir sedan ratad när han gifter om sig med en annan kvinna. Känns som en välbeprövade historia kort och gott. Det verkar fortfarande vara något som händer, sker och mänskligheten verkar inte lärt sig mycket utmed vägen. Eller har vi det? Är det så kärleken ska vara? Vi måste ge upp allt för att den ska var fin nog? Kan kärleken resoneras fram till ett rimligt pris på lika villkor? Eller blir det som med Medea att kärleken kräver ett högre pris av någon? Hon offras,

Inledningsvis ser vi ett scenrum som påminner om en fyrkantig amfibieteater med svart marmor. Publiken sitter på rader runt omkring och jag slås av hur frustrerande det är att se både skådespelarna för nära och publiken på andra sidan. Tyvärr blir jag lätt irriterad när kvinnorna på motsatta sida vinkar och har sig till kvinnorna bredvid mig när föreställningen börjat. Helt klart kommer inte publiken att kunna hantera den distanslösa som scenlösningen ger oss. Scenen i övrigt är kal och det är enbart någon rekvisita som skådespelarna tar med sig in och ut, och kontrollerar under föreställningens gång. På väggarna hänger filmdukar som visar förinspelad närhet av skådespelarna eller direkt bilder från den handkamera som tas med i vissa scener. Personligen gillar jag de förinspelade filmscenerna/bilderna som kompletterar scen upplevelserna, snarare än att behöva se skådespelaren några meter ifrån sig och se samma bild förstorad i absurdum. Jag förstod inte syftet med de allt för närgångna filmandet ”in real life”.

medeadramaten2Ljussättningen i föreställningen påminde mig om det badrumsljus man har med ljusrör. Det gav sken och skuggor som inte är fördelaktigt för någon. Dessutom fick jag ont i ögonen av att det lyste så starkt och vitt. Jag frågar mig varför det här skenet var nödvändigt. Ingenting på scenen krävde den styrkan eller det överljus och underbjuds som fanns. Vi i publiken satt också ofta i rampljuset och det var inte direkt behagligt. Det var dock första gången på mycket länge som jag kunde se mina egen handstil i anteckningsboken under en hel föreställning.

Om Medea ska bli så försmådd som manuset insinuerar att hon blir krävs det att man upplever att Jasons och Medeas kärlek, innan hans svek, varit passionerad. Kvällens föreställning gav en skymt av att Jason inte var helt säker på sitt strategiska val av att ta sig en ny hustru. I en scen, kastar sig Medea över honom i ett försök att återuppleva känslor och tydligt ser man att han någonstans åtminstone åtrår henne en smula. Medeas tidigare kärlek för Jason känns dock inte lika övertygande. Hon blir snarare en klamrande koala som inte vill släppa taget för någons närhet. Inte ens när hon kysser honom ser jag någon direkt åtrå. Varför vill hon då ha honom tillbaka?

Medeas avstånd mellan den förtvivlade kvinnan som blivit ratad och förkastad, och kvinnan som tappar greppet och går till övergrepp, känns naturligt. För en gångs skull är inte rollkaraktären en hysterisk kvinna utan vettig grund. På ett väldigt självklart och nyanserat sätt går Medea i små steg närmare sitt beslut att såra Jason, döda hans nya hustru och sina barn. Däremot känns inte hennes personliga planerade flykt efteråt helt utstakad. För vilken kvinna kan leva utan sina barn i landsflykt efter att de dödat dem och varför utnyttjas inte dessa pass som hon tidigare faktiskt fått? Hennes argument varför de måste dö, känns inte helt övertygande.

Jason hade den karisman och manliga överlägsenheten som krävdes för att man skulle se hans resonemang och rätt att knäcka Medea. Hans ställning och rätt som man gjorde det självklart att förgöra Medea och sina barn. Ibland måste det bara vara så mycket enklare att vara en attraktiv man i sina bästa år, snarare än en kvinna på liknande premisser.

Att två av skådespelarna talade danska bekymrade inte mig så mycket (med skåneår på halsen och dansk tv i bakfickan, förstår man det mesta) och det gav Medeas det utanförskap i landet som behövdes. Publiken runt omkring mig klagade dock och jag misstänker att vissa delar gick förlorade för några. Men jag kan tycka att det kunde vara värt det.

Medverkande
Medea Livia Millhagen
Jason Kenneth M. Christensen
Kreon/Aigeus/budbäraren Thomas Bang
Kör Tanja Lorentzon
Kör Irene Lindh

medeadramaten3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Medea, Scenkonst

Främling – ett stycke nutidshistoria med Bert Karlsson i centrum – föreställningen helt nedlagd

2 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

framling

Främling
Manus: Gertrud Larsson
Regi: Alexander Öberg
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Ulrika van Gelder
Mask: Linda Sandberg
Musikarrangemang: Peter Tikkanen
Ljus: Jörgen Haimanas
Pressvisning på Riksteatern, Hallunda 2 oktober 2016
(Premiär i Skövde 6 oktober)

Nu kom beskedet att föreställningen läggs ned helt. Det blir ingen premiär i Skövde och föreställningen kommer inte att turnera runt om i Sverige.
Ett pressmeddelande från Riksteatern skriver:
Uppsättningen Främling som skulle haft premiär 6 oktober och sedan turnera runtom i Sverige i höst ställs in.

– Jag måste tyvärr konstatera att föreställningen Främling inte har nått det slutresultat vi hoppats på. Vi på Riksteatern har därför, i samråd med regissören, fattat beslutet att ställa in premiären och den därpå följande turnén. Det är ett ovanligt beslut att fatta och vi har förstås jobbat in i det sista för att få föreställningen att fungera, därför har det naturligtvis varit ett både svårt och tråkigt beslut att ta.

Jag hoppas få jobba med Gertrud Larsson, Alexander Öberg, resten av det konstnärliga teamet och ensemblen framöver. Det här drabbar ju också alla de arrangörer runtom i Sverige som har bokat och sett fram emot denna föreställning under hösten vilket jag inte kan annat än beklaga, säger Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern.

Här är den recension vi skrev efter pressvisningen:

Främling är en musikal om Bert Karlsson – den är humoristisk och varm men samtidigt en skrämmande skildring av det svenska samhället. Bert Karlsson, älskad och hatad, en mycket speciell karaktär. Han lyckas tjäna pengar på det mesta och är i hetluften, angripen från flera håll för att han får in många miljoner på boenden åt asylsökanden. Samtidigt pressar han priserna och erbjuder för Migrationsverket billigare avtal än många andra. Allt är inte bara svart eller bara vitt. Bert Karlsson var en av grundarna av Ny demokrati, en populistiskt parti som lyckades ta sig in i den svenska riksdagen ett drygt halvår efter att det grundades och som red på bland annat främlingsfientlighet – å andra sidan får Bert Karlsson ta emot många hot från högerextrema för att han ordnar boenden åt asylsökanden.

framling2Genom att skildra Bert Karlsson skildrar föreställningen det svenska samhället, som har sina fördelar och har sina nackdelar. Där finns mycket mer än svart och vitt, där finns en stor gråzon där de flesta av oss rör oss till stor del. Föreställningen är rolig och absurd emellanåt men samtidigt sätter jag skrattet i halsen emellanåt eftersom det är obehagligt att det går lika bra att göra sig en förmögenhet på asylsökanden som på att lansera schlagerartister.

Anna-Lena Efverman spelar Bert Karlsson och det gör hon med den äran. Hon putar med magen och pratar på hans typiska bonniga sätt – det kan tyckas som lyteskomik men icke – det är som han är och som många gubbar runt om i Sverige kan vara, skillnaden är väl att Bert Karlsson har en osedvanlig förmåga att göra pengar på allt. Hela ensemblen får väl godkänt, det är ingen lätt uppgift att byta skepnad så ofta och byta dräkter och masker och spela både politiker, artister och djur. Ett minus däremot får den föreställningen jag såg för att några scener blev lite för långa, speciellt andra delen efter paus. Föreställningen hade annonserats att den var två timmar och tio minuter med paus, men den drog ut över tiden en dryg halvtimme. Den halvtimmen tror jag ensemblen kommer att se till att minska till premiären i Skövde och inför turnerandet runt om i landet.

Uppsättningen ska ha ett plus för att Bert Karlsson varken svartmålas eller skönmålas. Han är som han är och rör sig i en stor gråzon och är varken perfekt eller enbart ond. Det är bra, han blir begriplig trots att det en komisk ton.

Det har kommit flera olika scenkonst-uppsättningar sista tiden som skildrar nutidshistoria. Förra veckan hade Donna Juanita premiär på Stockholms stadsteater och i helgen var det operan Nixon och Kina som gick upp på den Kungliga Operan i Stockholm. Jag gillar det, att se vår tid och det jag själv upplevt gestaltas på scen. Vi var många i publiken på pressvisningen av Främling som minns mycket av det som gestaltades, som Ny Demokratis uppgång och fall med huvudaktörerna Ian Wachtmeister, Vivianne Franzén tillsammans med Bert själv, dispyterna med Bengt Westerberg och artisterna som hade kontrakt med Bert Karlsson: Carola, bröderna Herrey, Vikingarna och Ultima Thule.

Föreställningen öppnar upp för diskussioner och samtal: den ska på turné runt om i landet med Riksteatern. Jag hoppas att många, många kommer och ser den och att samtalet fortsätter efter föreställningen. För min del tycker jag att föreställningen egentligen handlar om det svenska samhället – skildrat utifrån en mycket speciell personlighet som lyckats ställa saker på sin spets.

Medverkande
Bert Karlsson – Anna-Lena Efverman
Carola/Stefan/Löfven/Vivianne Franzén/Kommunikatören m.fl. – Frida Beckman
Ian Wachtmeister/Ullsvin/Carola/sångare i Vikningarna m.fl. – Nils Närman Svensson
Bengt Westerberg/Kungen/Morgan Johansson/Fjällko m.fl. – Martin Rosengardten
Richard Herrey/Christina Rogestam/Skånskan, Carola m.fl. – Gloria Tapia
Tomas Tobé/Jimmie Åkesson/Viking/Ullsvin m.fl. – Steve Kratz

Foto: Urban Jörén

framling3

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Främling, Musikal, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Donna Juanita – en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter

1 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Donna Juanita

Donna Juanita
Sångtexter Hans Alfredson och Tage Danielsson
Av Erik Norberg och Johanna Garpe
Regi Johanna Garpe
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Erik Berglund
Mask Katrin Wahlberg
Koreograf Roger Lybeck
Kapellmästare Carl Bagge
Musik av bland annat Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael

Donna Juanita är en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter, med en något så när hyggligt röd tråd i berättelsen där Gina Dirawi än en gång imponerar, denna gång i rollen som Anita som blir Donna Juanita. Gina Dirawi är en ung kvinna som verkar lyckas med allt hon tar sig för.

Donna JuanitaDon Juan-karaktären känner vi väl alla till, en man som med framgång flirtar med och har framgång hos massor av kvinnor. I Donna Juanita har regissören vänt på begreppen och låtit en ung kvinna i femtiotalet Sverige bryta mot de patriarkala reglerna för tiden och rymmer hemifrån för att leva i frihet, för att få älska med många män, få att slippa gifta sig och slippa leva sitt liv fastnaglad vid spisen.

Den som känner till Hasse & Tage får förstås ut allra mest av denna föreställning som är full med hänvisningar till deras unika och stora produktion av texter. Där finns en präst som heter pastor Jansson, där finns en man som drömt om att han fastnat med foten i en potta … Jag kan inte räkna upp dem alla, blinkningarna till Hasse & Tages verk som sker inte bara i sångerna.

Scenografen och de kostym- och mask-ansvariga har gjort en bra insats i att sätta tidsepoken. Vi som var med då, för femtio år sedan känner igen kläderna, det permanentade håret, byxorna som sitter över midjan, de fula discomiljöerna. Det är nyttigt att bli påmind om hur stor skillnad förutsättningarna i livet var för pojkar och flickor för femtio-sextio år sedan i Sverige. Att flickorna förväntades att lära sig sköta hushållet och hitta en make att gifta sig med.

Anita som tar sig namnet Donna Juanita och ger sig iväg på resa ut i livet och världen för att leva i frihet och få älska många män spelas som ung av Gina Dirawi och som gammal av Claire Wikholm, som förstås som nästan alltid äger scenen.

Donna JuanitaStyrkan i musikaler ligger sällan i fördjupade karaktärsskildringar eller i psykologiskt spel, även om det finns några exempel på musikaler som har sådana dramaturgiska kvaliteter. Donna Juanita går inte på djupet i det som händer inom en människas psyke, dramatiken är inte så djuplodande och berättelsen överraskar inte heller direkt. Ganska snart inser vi vad som ska hända, med några små undantag. Scenen med Skavlan mot slutet är en sådan överraskning och riktigt rolig. Det är dock inte för föreställningens dramaturgiska djuplodande eller utforskande av människors karaktärer som jag såg och uppskattade den. Jag ser föreställningen som en hyllning till Hasse & Tages underbara sångtexter och jag skulle gärna få ännu mer av detta.

Ja det var ett sant nöje att få återuppleva många av sångerna som ”Släpp fångarne loss”, ”Spader, Madame”, ”Vad har du i fickan Jan?””, ”Bedårande sommarvals”, !Att angöra en brygga” och ”Ska vi byta grejer?” med många flera, sammanlagt 28 stycken, fast Donna Juanita tyvärr bara i instrumental version. Eftersom Hasse & Tage alltid hade fokus på samhällsfrågor och det alltid fanns vass samhällssatir bakom vad de gjorde var det helt rätt i deras anda att göra föreställningen med fokus på kvinnors rättigheter och till en hyllning till kärleken i många av dess gestalter. Även om jag inte direkt tror att kärlek och erotisk frihet alltid går hand i hand och gör människor lyckliga.

Donna JuanitaDet är imponerande att en stab av skådespelare kan bära en musikal, både med sång och dans utöver agerandet. Alla sjöng godkänt även om ingen av dem är professionell sångare och ingen av dem kan ersätta Monica Zetterlund som ju satt sin särskilda prägel på några av sångerna. Men varje föreställning måste bedömas utifrån sina förutsättningar och den publik som ser den. Monica Zetterlund lämnade tiden 2005, så att få se henne framföra dessa sånger idag ligger långt utanför det möjliga.

Jag såg förresten föreställningen tillsammans med en person som inte kommer från Sverige, inte är uppväxt med Hasse & Tage – och hon gav föreställningen högt betyg och var mycket nöjd med både sång och musik, dräkter och scenografi och skådespelarna. Så även om föreställningen innehöll en mängd minnesväckande sånger för oss som var med under Hasse & Tage-eran får också den som inte har allt detta att hänvisa till ut mycket av det som uppförs på scen.

I rollerna
Anita/Juanita som ung Gina Dirawi
Anita 22,24,25/11 Maja Rung
Juanita den äldre Claire Wikholm
Maria/hemtjänstpersonal Matilda Ragnerstam
Dan/Anitas bror Robin Keller
Mamma Kajsa Reingardt
Pappa Ole Forsberg
Janne Lindeman/brevbäraren Fredrik Lycke
Robert Lind/tunnelbaneförare Kalle Westerdahl
Lena Lind/tunnelbaneförare Ann-Sofie Rase
Fader Pius Sven Ahlström
Charlotte/student Maja Rung
Charlotta/student Stran Cetin
Charlotte/student 22,24, 25/11 Tove Edfeldt
TV-programledare Kristofer Kamiyasu
Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Donna Juanita, Hasse & Tage, Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in