• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: ”Tillbaka till nu” på soppteatern – liten operaresa på lunchen

6 december, 2017 by Rosemari Södergren

Tillbaka till nu
Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg
Premiär på Klara Soppteater 6 december 2017

Operans historia och många musikaliska pärlor i en miniförpackning tillsammans med soppa är vad operatrion Divine tillsammans med pianisten Eric Skarby bjuder på i ”Tillbaka till nu” på Klara soppteater.

Tre medelålders operasångerskor som jobbat ihop i en trio i tjugo år samlas för att packa ihop sin rekvisita och kostymer. Faktum är att de inte längre får några bokningar. De kan inte längre försörja sig på sin sång och musik. Det är sorgligt och de är uppgivna.De packar allt, hela deras tjugo år långa gemensamma artistliv förpassas i tio flyttkartonger. Medan de packar minns de konserter de gjort, de funderar över hur de ska kunna försörja sig på just det de kan: sjunga opera och de funderar på om de ska försöka sig på att bli musikalartister istället och de bjuder på en lektion i operans historia. Kanske lösningen är att göra julkonserter? Eller konserter för barn och dagis? Eller bli föreläsare?

Operatrion Divine gjorde succé på Parkteatern i somras med föreställningen ”A Divine Taste of Opera”. Om det var därför eller om deras många supportrar inte ville missa deras premiär på Klara soppteater, det vet jag inte: men det var mer än fullsatt på premiären. Konceptet för soppteaterföreställningen var samma som på Parkteatern i somras, en blandning av glamour och vardagens dråpligheter. Allt serverat med välkända arior och några av operans och musikalernas vackraste stycken.

Opera som scenkonst har ett särskilt scenspråk och ett sätt att berätta något som är annorlunda än teaterkonsten. I opera gestaltas karaktärer inte naturalistiskt eller realistiskt utan lite mer åt klichéhållet till, mer överdrivet. Operans styrka ligger inte i någon realistisk dramaturgi utan i förmedling av musik och känslor. Det är precis också var vi får: en timmes musik och sång. Divines tre sångerskor, Caroline Gentele, Gabriella Lambert-Olsson och Jacqueline Miura är duktiga operasångerskor. Pianisten Eric Skarby är skicklig. Manus och dramatik kryssar lättsamt fram på ytan. Det är musiken och sången som är föreställningens stora behållning.

Medverkande i produktionen
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Musik Sara Lycke
Ljus Ida Andersson
Ljud Sami Rantamaula
Mask Patricia Svajger
Musikarrangemang Jan Radesjö, Eric Skarby och Bo Wannefors

Medverkande på scen
Caroline Gentele
Gabriella Lambert-Olsson
Jacqueline Miura
Pianist Eric Skarby

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Opera, Scenkonst, Soppteater, Teaterkritik

Teaterkritik: Vintermusik av Lars Norén

3 december, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither

Tio människor på en sandstrand i värmen. De är gamla. De har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap (om de har några), med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva. Om livet som varit och om döden som väntar.

Det är Stadsteaterns kortfattade beskrivning av Lars Noréns nyskrivna drama Vintermusik. Föreställningen pendlar mellan att vara både rolig och absurd och att på allvar ta upp den eviga existentiella frågan om döden, den visar så det känns ända in i märgen hur vi människor har en fantastisk förmåga att inte säga det vi egentligen vill säga och vår outtröttliga förmåga att aldrig lyssna på någon annan. Dessa samtal eller rättare sagt monologer som dessa tio människor på stranden för känner vi nog igen alla.

Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.

Att berätta om oss människor genom dialoger är en av Lars Noréns stora styrkor som dramatiker. Med dialog menar jag inte bara det som sägs utan minst lika mycket det som inte sägs. Slutrepliken i föreställningen är för mig en nyckel till mycket. En av de gamla männen berättar om sitt viktigaste barndomsminne då han som litet barn höll sin pappa i handen: Vi gick hand i hand – i tystnad.. Mot bakgrund av att Lars Noréns förra nyskrivna verk, Stilla liv, utspelade sig i tystnad och att det som hände på scenen i tystnad, vid sidan av den som talade, är tystnaden det som säger allra mest.

När vi gick ut ur salongen efter föreställningen hörde jag några prata om vad vi precis sett och en av de sade: Det var väldigt förutsägbart. Jag både håller med och inte. När något på ytan verkar förutsägbart, eller för den delen kan verka enkelt och okomplicerat, då kan det rymma mästerverk. En mästare känns ofta igen på att det han/hon skapar ser så enkelt och inte det minsta krångligt ut. Det är dock väldigt svårt att skapa något som inte verkar ansträngt. Å andra sidan kan jag också sakna en viktig aspekt på åldrandet. Den aspekten tas till och med upp i föreställningens program, i en text av Bodil Jönsson, förre detta professor på Lunds universitet. Hon påpekar att åldrandet idag inte alls är samma sak som för några decennier sedan. Den som får ont i leder kan få nya leder, den som börjar se dåligt kan få operation, den som hör dåligt kan få bra hörapparater. Den som är 75 år idag kan vara pigg som en 50-åring var för trettio år sedan. I Vintermusik är dessa ”gamlingar” alla griniga eller bittra, de är gaggiga och elaka, nästan ingen av dem har fått någon visdom med åren. Jag tycker att Lars Norén delvis rider på fördomar när han skildrar dessa äldre, som egentligen inte alls beter sig som äldre utan som vem som helst. Det är både styrkan och svagheten i föreställningen. Lars Norén är förmodligen vår största nu levande svenska dramatiker. Därför har vi höga förväntningar på honom. Vi har rätt att ha höra förväntningar på honom. Därför är jag kluven till föreställningen. Den är på en gång i all sin enkelhet mästerligt och samtidigt inte alls det.

Något som jag helt oreserverat tycker är enastående är skådespelarna. De är varenda en som helt rätt i sin roll och det de säger och gör och minst lika mycket deras rollprestation när de inte är i fokus. Pjäsen är värd att se i allra högsta grad för dessa fantastiska skådespelare.

Fakta i korthet om Lars Norén (från wikipedia):
Lars Göran Ingemar Norén, född 9 maj 1944 i Stockholm, är en svensk poet och dramatiker, som skrivit för teater, radio och tv. Han har varit regissör vid Dramaten, 1999–2007 konstnärlig ledare vid Riksteatern och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Norén räknas bland de mest spelade svenska, samtida dramatikerna i Europa och stora delar av världen. Hans tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp och ses även internationellt som en fortlöpande sinnebild för svenskt svårmod i August Strindbergs och Ingmar Bergmans efterföljd.

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Johanna Ruben
Ljus:Linus Fellbom och Emma Weil
Ljud: Michael Breschi
Premiär 2 december 2017 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

I rollerna:
Niklas Falk som A
Marika Lindström som B
Monica Stenbeck som C
Ulf Eklund som D
Claire Wikholm som E
Lars Lind som F
Sten Ljunggren som G
Anita Ekström som H
Lars Helander som I
Åke Lundqvist som J

Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Lars Norén, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Frontens gryningsfärg – kvinnor öga mot öga med döden och dödandet, mitt i striden

2 december, 2017 by Rosemari Södergren

Frontens gryningsfärg
Av Mustafa Can
Regi Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Mask Katrin Wahlberg
Musik Gustav Nordmark

En kraftig smäll, ett plötsligt ljussken, så starkt att jag måste blunda. Att befinna sig i fronten i ett krig är både psykiskt och fysiskt pressande. Och förmodligen ganska meningslöst. Eller inte. Kanske något nödvändigt i vissa situationer? Varför krigar män? Krig har varit männens syssla, det är män som skrivit krigens historia. I Mustafa Cans debutpjäs får vi se kriget med kvinnor i huvudrollen, fyra kvinnor som strider vid fronten, bara några meter från fiendens bomber och med döden ständigt vid deras sida.

Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.

Dramat ger oss olika scener, inhopp i händelser utan att det är någon huvudhandling. Jag tänker att det är en av tankarna med dramat: att förmedla känslan av att vara i krig, att ligga i frontlinjen, upplevelsen av att denna väntan på sammandrabbning är en lång rad enstaka situationer som inte har någon start eller slut, bara en lång rad sekunder öga mot öga med döden och dödandet. Hur överlever människor sådana situationer? Och hur överlever kvinnor sådana situationer?

Mannen är måttstocken när historia skrivs, det är män som får gator uppkallade efter sig, män som blir statyer över hjältar som befriat länder. Men på hösten 2014 fick kriget ett kvinnligt ansikte. Medier började rapportera om numerärt underlägsna tjejer och kvinnor so i Kobana i syriska Kurdistan besegrade IS, historiens kanske mest kvinnohatande terrorarmé. Många av sessa unga kvinnliga soldater hade knappt hållit i ett vanen innan deras stad anfölls.

Mustafa Can berättar i programmet för föreställningen att han genom åren, både innan och under kriget i Syrien, träffat många kvinnliga soldater: Både vid och bortom fronten. Jag har varit med när de ätit och vilat, när de drömt och längtat, när de tvekat och stridit, även när de dödat – och dött.

Mustafa Can smugglades tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman i mars 2015 över gränsen mellan turkiska och syriska Kurdistan för att i reportage gestalta kriget. Dramat bygger på många av de möten Mustafa Can gjorde med kvinnliga soldater där. Han skriver i programbladet att kriget mot IS är ett tvåfrontskrig dels mot en hänsynslös fiende, dels för frigörelse i det egna samhället där kvinnan i årtusenden varit underställd mannen. Den feministiska medvetenheten inom YPJ – med 24.000 soldater – är själva grunden för motståndsrörelsen; en frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Dramat fungerar bra även om jag kanske skulle vilja att frågorna kring kvinnans situation fördjupades något. Kanske blir det så efter ytterligare några föreställningar.

Scenbygget är väl genomtänkt och tillsammans med de fyra kvinnorna med sina stora k-pistar hängande över axeln är många scenbilder starkt talande. De unga skådespelarna är en bra ensemble och jag är säker på att vi kommer att möta dem igen i andra sammanhang. Alldeles extra imponerad är jag över Johanna Lazcano som spelar Suzan och Elmira Arikan som är Ester. De enastående naturliga på scen.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson är en av de nya unga lovande regissörer vi utan tvekan kommer att höra mycket om framöver. Astrid Menasanch Tobieson debuterade med Men det skulle ni aldrig våga som blev en kritiker- och publiksuccé och har sedan dess skrivit och satt upp en rad pjäser runt om i landet. Hennes senaste pjäs Nattpassage har det här året gått på turné ute i Europa. Hon är en av grundarna till frigruppen Stå! Gerillan.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Julia Alma Pöysti
Zelal Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Suzan Johanna Lazcano
Ester Elmira Arikan
Mamman Odile Nunes
Grannkvinnan Katja Kudinoff
Pojken Adar Zeydanlioglu
-”- Folke Lokind

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Någon kommer att komma på Teater Giljotin – enastående om livslögner

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter

Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.

Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.

Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.

Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.

Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.

Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas ”hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag ”hon” inte själv vet. När de två, ”hon” och ”han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.

Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. ”Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.

Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.

Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.

Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Jon Fosse, Scenkonst, Teater Giljotin, Teaterkritik

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

18 november, 2017 by Rosemari Södergren

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Andreas T Olsson, Dramaten, Monolog, Niklas Rådström, Scenkonst, Stefan Metz, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in