
Tillbaka till nu
Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg
Premiär på Klara Soppteater 6 december 2017
Operans historia och många musikaliska pärlor i en miniförpackning tillsammans med soppa är vad operatrion Divine tillsammans med pianisten Eric Skarby bjuder på i ”Tillbaka till nu” på Klara soppteater.
Tre medelålders operasångerskor som jobbat ihop i en trio i tjugo år samlas för att packa ihop sin rekvisita och kostymer. Faktum är att de inte längre får några bokningar. De kan inte längre försörja sig på sin sång och musik. Det är sorgligt och de är uppgivna.De packar allt, hela deras tjugo år långa gemensamma artistliv förpassas i tio flyttkartonger. Medan de packar minns de konserter de gjort, de funderar över hur de ska kunna försörja sig på just det de kan: sjunga opera och de funderar på om de ska försöka sig på att bli musikalartister istället och de bjuder på en lektion i operans historia. Kanske lösningen är att göra julkonserter? Eller konserter för barn och dagis? Eller bli föreläsare?
Operatrion Divine gjorde succé på Parkteatern i somras med föreställningen ”A Divine Taste of Opera”. Om det var därför eller om deras många supportrar inte ville missa deras premiär på Klara soppteater, det vet jag inte: men det var mer än fullsatt på premiären. Konceptet för soppteaterföreställningen var samma som på Parkteatern i somras, en blandning av glamour och vardagens dråpligheter. Allt serverat med välkända arior och några av operans och musikalernas vackraste stycken.
Opera som scenkonst har ett särskilt scenspråk och ett sätt att berätta något som är annorlunda än teaterkonsten. I opera gestaltas karaktärer inte naturalistiskt eller realistiskt utan lite mer åt klichéhållet till, mer överdrivet. Operans styrka ligger inte i någon realistisk dramaturgi utan i förmedling av musik och känslor. Det är precis också var vi får: en timmes musik och sång. Divines tre sångerskor, Caroline Gentele, Gabriella Lambert-Olsson och Jacqueline Miura är duktiga operasångerskor. Pianisten Eric Skarby är skicklig. Manus och dramatik kryssar lättsamt fram på ytan. Det är musiken och sången som är föreställningens stora behållning.
Medverkande i produktionen
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Musik Sara Lycke
Ljus Ida Andersson
Ljud Sami Rantamaula
Mask Patricia Svajger
Musikarrangemang Jan Radesjö, Eric Skarby och Bo Wannefors
Medverkande på scen
Caroline Gentele
Gabriella Lambert-Olsson
Jacqueline Miura
Pianist Eric Skarby



Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.




Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.





Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.
Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.
