Foto Sören Vilks
Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025
Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.
Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.
Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.
Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.
Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.
Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.
Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”
Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.
Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.
Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.
Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.
En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.