Den starkare
Av och med Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson
Regi och bearbetning Anna Pettersson
Ljud och ljus Gustave Lund
Kostymstöd Lotta Borgman
Koreografiöga Catharina Allvin
Premiär på Strindbergs Intima Teater 3 oktober 2024
Den roligaste timmer på länge. Föreställningen gick svindlande fort, alldeles för snabbt. En timme kändes kort och jag skulle gärna vara kvar och se föreställningen fortsätta en timme till. Men det finns något mästerligt i att kunna skapa något som aldrig upplevs för långt. Bara mästare kan skapa något som inte är utdraget. En applåd för Den starkare. Vitsig, rolig, dråplig och med en del att tänka på och prata om och vrida på.
Förställningen är uppbyggd i två delar som startar som en glittrig revy där också publiken deltar genom att rösta på olika frågor. Den andra delen är en kort version med det väsentligaste ur en text av August Strindberg, överförd till vår tid.
Allt hålls ihop av de två stiliga, glamorösa och erfarna skådespelarna Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson. De är generösa och som födda på scen, så naturliga. Jag tror att ingen föreställning av Den starkare kommer att vara helt lik den andra. Som jag nämnt ställer Ica och Gunilla frågor till publiken och jag misstänker att dessa frågor kan förändras lite efter varje föreställning. Iwa och Gunilla besitter säker förmågan att improvisera så föreställningen blir levande och delvis kan anpassas efter publiken.
Ute blåste höstvindar. Det var på flera sätt att komma in i värmen på Strindbergs intima Teater. Första delen av föreställningen utgick från 1970-talet. Det var en tid där många unga ville förändra världen och trodde att det var möjligt. Det var en tid då regler kring relationer luckrades upp och många upplevde en frihet. Fast hur blev det och hur fria blev människorna? En del bodde i kollektiv och trodde att det var en väg för att förändra världen.Visst tas det upp på ett humoristiskt sätt men det rymmer också mycket allvar.
Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson har båda uppnått åldern för pension och de tog också upp tankar kring död. Gunilla berättar om när hon hade ett mindre jobb i filminspelning där hon spelade död och låstes in i en kista i en begravningsbil. Skrämmande och obehagligt. Det var ett av flera små berättelser som jag känner ger mycket att tänka på. Jag tänker att det allra bästa sättet att se denna föreställning är att vara några som ser den tillsammans och samlas efteråt, äter en middag tillsammans och pratar om minnen och tankar som föreställningen sätter igång.
Den starkare är rolig. Mycket rolig. Den är komisk, underfundig men med mycket allvar i botten.