• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Tankar efter premiären av Pussy Riot på Dramaten

6 februari, 2016 by Rosemari Södergren

pussyriot

Pussy Riot – en punkbön
Av Irena Kraus
Regi Malin Stenberg

Punk- och rebellrörelsen Pussy Riot är välkänd i väst – och i Dramatens uppsättning får vi följa tre unga kvinnor, aktivister i Pussy Riot, ett drama skrivet av Irena Kraus och är baserad på den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok Ord kan krossa betong.

pussyriot2Dramat griper tag i mig, det är skrämmande att få denna rättsröta som råder i Ryssland, ett land som vi gränsar till med Östersjön emellan.

Huruvida det var rätt gjort av Pussy Riot att göra ett perfomance i en kyrka kan diskuteras. Många svenska sympatisörer med Pussy Riot tycker nog att det är helt fel att de dömdes för detta. Deras performance borde ingå i yttrandefrihet. Av någon outgrundlig anledning är det som sympatiserar med denna performance ofta samma personer som tycker det var fel av Lars Vilks att göra rondellhundar. ”Bara för att vi har yttrandefrihet behöver vi inte alltid använda den, inte när vi sårar en dels religion”, ungefär så brukar de argumentera.
Men, stopp och belägg. Det är ju precis samma argument som används mot Pussy Riot.

Huruvida det var ett brott att utföra en protestsång inne i kyrkan eller inte är inte det viktiga. Det skrämmande är hur rättsväsendet behandlar dem därefter. Det är läskigt hur rättsväsendet går hand i hand med den ryska kyrkan och med Putin. Hur protester mot Putin och mot kyrkans stöd till Putin straffas.

Och detta är ett grannland, så nära oss. Men … Vid närmare eftertanke är det svenska rättssystemet inte helt oantastligt det heller. I den svenska systemet är det inte kyrkan som går hand i hand med de högsta domarna och vårt system, det är exempel de stora kommersiella intressena, ofta företrädda av internationella företag med bas i USA. För ärligt talat: domen mot de unga männen bakom piratbyrån är inte något svenskt rättsväsende kan vara stolt över. Det kommer att i läroböcker om hundra år att beskrivas som en mycket korrupt dom.

Jag kan dra upp andra inte lika kända fall inom det svenska rättsväsendet. För några månader sedan gjorde en ung man en örfil i luften framför en vakt till en danslokal. Vakten slog ned den unge mannen så han fick blåmärken och trasiga byxor, vakten dödshotade den unge mannen. Polisväsendet lade ner anmälan om våld utfört av vakten men gick vidare till åklagare med den örfil den unge mannen gjorde i luften framför Securitasvakten.

pussyriot3Ja sådant ägnar svenskt rättsväsende tid och engagemang för. Jag kan inte låta bli att ta upp detta, fast det kanske inte har med uppsättningen av Pussy Riot att göra. Fast jag tycker att det har det, i förlängningen. Dramat om Pussy Riot skildrar ett ruttet rättsväsende där unga människor blir illa behandlade och det bygger på verkligheten, på sanna händelser om dock omvandlade till drama. Föreställningen ingår Dramatens verksamhet för ungdomar, jag gissar att ungdomar på högstadiet och gymnasiet är målgruppen. Föreställningen kommer att ge dem insyn i det ryska samhället och jag hoppar verkligen att skolorna ser till att ge ungdomarna tillfälle att diskutera vidare. För om vi tänker efter och höjer blicken omkring oss handlar det inte bara om Ryssland. Det finns korrupta delar inom alla rättssystem och vi behöver ta upp detta till debatt.

Pussy Riot bygger alltså på verkliga händelser, fast dramatiserade. Det är alltid en stor risk att göra drama av verklighet, manusförfattare och regissör kan fastna i tvånget att redovisa allt. Den fällan har inte författare och inte regissör fastnat i. Föreställningen är stark och väl regisserad och skådespelarna som växlar mellan olika roller gör det med stor skicklighet.

Regissören, Malin Stenberg, säger om sina tankar om uppsättningen i ett pressmeddelande:
– Vi skildrar tre kvinnors politiska kamp. Genom sin konst och sitt politiska ställningstagande så hävdar de sin yttrandefrihet och hamnar på så vis i en oresonligt djup konflikt med Putins Ryssland och blir straffade för det. Det handlar om förändring och motstånd. Och om modet att driva sina åsikter kring demokratifrågor så hårt att man är beredd att sitta i fängelse för det. Vi ställer frågan – är Pussy Riots agerande rätt eller fel?

För min del känner jag att dramat säger mig mer än bara vad som händer och hänt i Ryssland i fallet Pussy Riot, det handlar om gamla rättssystem i hela världen och hur unga protester slås ned, om förändring och motstånd.

pussyriot4

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Pussy Riot, Putin, Ryssland, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Unga Dramaten

Tankar om Riksteaterns uppsättning av En druva i solen

6 februari, 2016 by Lotta Altner

endruvaisolen_fotourbanjoren

En druva i solen
Regi: Josette Bushell-Mingo
Översättning: Lisbeth Grönlund
Scenografi-kostym: Lotta Nilsson
Riksteatern i Hallunda den 5 februari 2016

I den här Broadway klassikern möter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever trångbott, men långt bort ifrån varandras drömmar. Morfadern lever som en förebild moraliskt, trots sin bortgång, och stoltserar genom ett heroiskt fotografi i scencentrum. Mormodern (Lena) är familjens överhuvud med ett stort arv på lut. Trots att hon är mest lämpad att driva familjens önskemål framåt så lämnar hon, i enligt 50-talets norm, över ansvaret till sonen. Hon skulle vara den ultimata ledaren eftersom hon försöker se till hela familjens önskemål. Sonen Walter drömmer naivt om det stora klippet och tror att pengar och position är det enda som är viktigt. Inget annat kan väl leda till lycka!? Dottern däremot vill rädda världen och bli läkare, mot alla normer, medan svägerskan Ruth gärna nöjer sig med större hus och hem.

I varje kamp vi tar för att kunna få till det vi drömmer om, önskar vi nog alla att någon annans förhoppningar i livet ska vara lite mindre. För hur många människodrömmar kan förverkligas i en och samma familj? En klase druvor behöver mer ljus och energi, än en druva.

Den afroamerikanska historien om det värdiga livet, är inte lätt att på en liten scen återspeglas. Den har så många nyanser, skuggor och ljus. Det handlar om så mycket mer än att svenska skådespelare bör se ut på ett visst vis, för att lättare passa in i sin roll. Historien är ju inte amerikansk och den är inte afrikansk. Utan den är just afroamerikansk och kan inte ersättas med svensk peppar för att kryddas till. Ibland blev det för mycket ”swenglish” över det hela. Det handlar ju om att vara delaktig i tre kulturer och förstå dem jämlikt. Det var endå mycket som kändes övertygande på scen, men det fanns en stelhet i många av kroppsspråken. Dessutom var upprepandet i många känslouttryck kategoriskt monotona och gav en hämmande effekt till skådespelets djup. Det kändes i viss mån som de var stöpta i samma grunda formar.

endruvaisolenDet bästa med föreställningen var att det stundvis fanns en rapphet i ordbytena. Det gjorde att handlingen, trots det låga tempot, ändå hade rimliga höjdpunkter och kraftigt ironiska djup.

Det mest skrämmande var att jag kunde identifiera, att trots uppsättningens genuina bakgrund, ett klassiskt mansförtryck. Trots att kvinnorna hade bättre idéer och sundare förslag för deras framtid, så fick mannen makten för att han behövde det. I varje samhällsstruktur, oavsett uppbyggnad, så är det ofta så att kvinnor låter sina drömmar få falla åt sidan för mannens skull. Mannens drömmar förknippas ständigt med hans manlighet och ingen kvinna vill någonsin låta en man bli avmaskuliniserad.

Mäns och kvinnors jämlika frihet är därmed en hägring. En kränkt man är ju alltid farlig för sig själv, men mer för kvinnor och barn. Då är det bara att som kvinna att svälja den bittra medicinen och låta karln få bli man i huset, ”En man behöver en kvinna som backar upp honom”.

Många av föreställningens konflikter är härligt mänskliga och består i det faktum att vi människor har svårt för att prata och lyssna på varandra. Att höra en massa ord ur sin medmänniskas mun, är inte samma sak som att gå vägen med dem och bry sig om hur deras hjärta slå. Det här är en allmän och generell betraktelse, men gör den inte mindre sann. Gång på gång behöver vi bli påminda om att ”folk förstår varandra sämre än vi tror”. Skämtsamt skulle vi kunna säga att, låt oss ”sitta ned i kristen god anda och hata varandra”

I rollerna:
Lena Younger: Kayode Kayo Shekoni
Walter Younger: David Lenneman
Ruth Younger: Anna Thiam
Travis Younger: Adam Högblom
Beneatha Younger: Asha Ali
Asagai: John-Alexander Eriksson
George Murchison: Måns Clausen
Mr Lindner: Carl Jacobson
Bobo: Måns Clausen

Foto: Urban Jörén

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: En druva i solen, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

28 januari, 2016 by Mats Hallberg

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Thomas Hanzon och Petronella Barker i De stora vidderna på Lilla scenen

25 januari, 2016 by Redaktionen

Ett bekymmerslöst och till synes lekfullt sommarleverne får dödliga konsekvenser när Dramaten för första gången på över 100 år sätter upp Friedrich Schnitzlers De stora vidderna i en nyöversättning av Horace Engdahl. Regi Tobias Theorell. Premiär den 13 februari.

Ett pressmeddelande berättar:
En dans vid avgrunden. Så kan man beskriva temat i Friedrich Schnitzlers De stora vidderna där paret Friedrich och Genia, gifta sedan flera år, befinner sig mitt i varsin 40-årskris. Friedrich botar sin ångest genom att förströ sig med yngre kvinnor. Genia uppvaktas av den unge pianisten Korsakov, men nobbar honom. I sina försök att spela ut varandra leker de skoningslöst med varandras, och inte minst sina vänners, känslor.

dramaten_t_hanzon– De stora vidderna skrevs 1911 men går rakt in i vår tid. Schnitzler skildrar människor som lever en till synes bekymmerslös tillvaro. De har massor av fritid och pengar, fina sommarhus och stimulerande umgänge. Sköna sommarhäng med tennismatcher, extremsporter och otrohetsaffärer. Men innerst inne mal den molande känslan av ensamhet och tomhet. De lever sina liv på lek och som om deras handlingar inte kunde få några konsekvenser. Men det får de. Dödliga konsekvenser, säger regissören Tobias Theorell

Den österrikiske författaren Arthur Schnitzler (1862-1931) var på sin tid högst kontroversiell. Han såg på kärlek och sexualitet med läkarens klara och svala blick, så skarpt att en pjäs som Ringlek fick spelförbud. Idag har hans pjäser fått en renässans i Europa.

Schnitzler är en av de mest spelade dramatikerna på Dramaten. Mellan 1910 och 1922 satte teatern upp hela 16 pjäser av honom. De stora vidderna har spelats en gång tidigare på teatern, 1915, och då under namnet Det vida landet.

Sigmund Freud, samtida med Schnitzler, såg i honom en ”psykologisk djupforskare, så ärlig och orädd som ingen förr”. Stanley Kubricks omtalade film Eyes Wide Shut (1999) baserades på Schnitzlers roman Drömberättelse.

Medverkande
dramaten_petronellaFriedrich Hofreiter Thomas Hanzon
Genia Hofreiter Petronella Barker
Dr Mauer Erik Ehn
Otto Meinhold-Aigner Otto Hargne Kin
Herr von Aigner Staffan Göthe
Anna Meinhold-Aigner Chatarina Larsson
Fru von Wahl Irene Lindh
Erna Rakel Benér Gajdusek,
Julius Natter Reuben Sallmander
Adele Natter Julia Dufvenius

Översättning Horace Engdahl
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Peter Westerberg, EvaMaria Holm

Premiär 13 februari, Lilla scenen

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teater, Thomas Hanzon

King Lear med Marie Göranzon som kungen – gör en mänskligare kung

24 januari, 2016 by Rosemari Södergren

kinglearaffischbild

King Lear
Av: William Shakespeare
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Linus Tunström
Scenografi/kostymtecknare: Bettina Meyer
Kompositör: Rikard Borggård
Uppsala stadsteater, Stora Scenen
Premiär: 23 januari 2016

En mäktig och välbärgad man är på sin ålders höst. Han har tre döttrar och vill fördela sin makt och sina ägodelar mellan sina tre döttrar och själv dra sig tillbaka. Han får den idiotiska idéen att uppmana sina döttrar att bevisa vem som älskar honom mest. Han gör det, fångad i fåfänga och har tänkt att den finaste delen av allt han äger ska gå till yngsta dottern, som är hans favorit. Vad händer då? De två äldsta döttrarna ställer upp på faderns dumma spel och försäkrar honom hur oändligt de älskar honom. Den yngsta dottern vill inte sälja sig för makt och pengar och bara vägrar ställa upp på något så dumt. Vem känner inte igen ungdomens trotsighet i den yngsta dotterns agerande? Fadern, fångad i sin egen prestige, blir vred, jättearg, sårad och förskjuter yngsta dottern och låter de två äldsta dela på det hon skulle få.

Det är starten, öppningen, på Shakespeare-dramat King Lear. Dramat har många bottnar och ingen är bara god eller bara ond. Eller det beror förstås på hur regissör väljer att sätta upp dramat. De två systrarna och deras män kan framställas som väldigt beräknande eller som mer aningslösa, mer att händelserna råkar utveckla sig som det gör. Kungen bestämmer att han ska ha följe av anställda kvar och sedan ska ha tillsammans med dessa bo en månad i taget hos vardera syster. Kungen är en grinig gammal man, van att ha en mängd ja-sägare och nickedickor omkring sig. Döttrarna blir rejält trötta på att passa upp på honom. Det är begripligt. Han är så uppfylld av sin egen prestige att han blir galen och rosenrasande när döttrarna inte längre vill lyda hans minsta vink.

Där finns en parallellhandling, ett drama där King Lears situation speglas. Hans vän greven av Gloucester (utmärkt spelad av Claes Ljungmark) har två söner, en legitim, Edgar, och en född utanför äktenskapet, Edmund. Edmund är fylld av revanschlusta och vill inte bara bli erkänd som legitim och få en fin position, han vill ha bort Edgar. Trots att Edgar inte på något sätt behandlar Edmund dåligt utan tvärtom visar fin broderskärlek intrigerar Edmund för att få Edgar på fall. Greven av Gloucester faller för falskspelet och förskjuter sin fina son Edgar.

kinglearAtt dramat handlar om relationen och kärleken mellan föräldrar och barn är uppenbart och att den skildrar hur förblindade människor kan bli när de är uppfyllda av prestige och hur en dum handling kan sätta igång en lång rad av konflikter, vrede, missunnsamhet och missuppfattningar. I synnerhet kan människor med makt sätta igång många grymma skeenden för att deras beslut påverkar så många. Regissören Linus Tunström har också valt att spela på könsroller. Genom att ha en kvinna i rollen som King Lear påverkas spelet och hur vi uppfattar det som händer på scen på ett annat sätt än om det hade varit en man. Marie Göranzon säger inför premiären:
– Jag ser fram emot att gestalta kungen, inte för att han är man men för att Kung Lear visar så mänskliga drag – att ha makt och inte vilja ge ifrån sig den … Kung Lear har funnits vid min sida i hela mitt liv: en far, en lärare, en teaterchef, en kollega eller en äkta man.

Hon lyckas förmedla detta mycket väl. Hon för kungen mänsklig. Han blir skör och bitvis kan nog alla vi som har en äldre förälder som sakta tynat bort i förvirring känna igen vad vi själva upplevt.

I rollen som Gloucesters oäkte son Edmund har regissören valt att låta samma skådespelare agera som gör den älskade yngsta dottern, Cordelia. Emelie Wallberg är lång, smal och skandinaviskt vacker. Som Cordelia har hon en lång vit klänning och som Edmund en vit kostym. Både män och kvinnor dras sexuellt till denna androgyne Edmund. Edmund går den intrigerande vägen. Men är Cordelia så oskuldsfull när hon bara vägrar ställa upp på faderns fula spel? Kanske, kanske inte. Regissören ger oss något att fundera över genom att låta samma skådespelare ha dessa två roller, kanske är det två sidor av samma människa, egentligen.

Scenografi, kostymer och dräkter är viktiga delar i hur berättelsen talar till oss från scenen. Scenografin är avskalad med en stor uppstoppad jättekrokodil på ena sidan och med två stora staplar med pengar i mitten av scenen. Pengar, som är det centrala, pengar som styr människornas begär.

Kläderna: kostymer och långklänningar som från en middag för medelålders vd:ar. inga kostymer av dagens snitt, inte tajta kostymer som unga modemedvetna män skulle bära idag utan som från ett styrelserum under 1980-talet. Det säger också en hel del och gör att berättelsen mycket väl kan platsa i vilken tid som helst. Människor är sig rätt lika från Shakespeares tid och idag.

Regissörens Linus Tunström talar i ett pressmeddelande om sina tankar med föreställningen och om vår potential till grymhet, och till godhet.
– Att ge sig in i Kung Lears värld är att kliva nära den avgrund som Shakespeare målade upp för mänskligheten, redan på sin tid. Det handlar om vad som kan hända när allt familjärt förändras och man måste bestämma sig för vem man är och vad man står för. Dessutom är det ju lite av en gåva att få bearbeta min egen separationsångest med detta något avskräckande exempel.

Kung Lear är Linus Tunströms avskedsföreställning på Uppsala stadsteater. I juni 2016 avslutar han uppdraget som vd och teaterchef. Han vill fördjupa sig i att regissera och säger till Lars Ring i Svenska Dagbladet
– Jag ska inte bli chef för någon annan teater. Jag vill regissera. Möjligen kan det bli fler uppsättningar på tyska scener. Jag vill stå utan fasta uppgifter, njuta av friheten och vara öppen för alla möjligheter, pröva min konstnärlighet. Sedan kan jag kanhända bli teaterchef igen.

Denna avskedsföreställning är stark och talar till mig på flera sätt. Jag tänker på den en hel del nu efteråt och ser hur den berättar massor om människor och om olika sätt att möta livet. Den handlar förstås om hur människor med makt kan påverka mycket mer än de själva räknat med – men den handlar också om vad kärlek och lojalitet är eller inte är. Skådespelarna är duktiga och är ett stort skäl till att den är en sådan enorm upplevelse.

Att regissören dessutom låtit musik av Leonard Cohen bära föreställningen är ju ett stor plus för mig som älskar denna kanadensiska musiker. Att sätta in låtar av Leonard Cohen i olika sammanhang är ett genidrag. För oss nutida människor är musik ofta oerhört viktigt. Vi har musiker vars musik vi lyssnat på i många år och där olika låtar får oss att känna och återuppleva olika händelser i våra liv. Leonard Cohen har jag lyssnat på i flera decennier och hans sånger säger mig mycket. Tillsammans med händelserna i King Lear blir det ytterligare en dimension i berättelsen, även om högtalarna emellanåt var lite dåligt inställda.

Medverkande: David Arnesen, Lolo Elwin, Göran Engman, Marie Göranzon, Claes Ljungmark, Ali‑Reza Modjallal, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emelie Wallberg, Elisabeth Wernesjö
Affischbilden ovan: Klara G
Foto: Micke Sandström

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: King Lear, Marie Göranzon, Scenkonst, Shakespeare, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in