Teater

Dylansällskapet – en föreställning om att älska Bob Dylan

6 september, 2016 by Redaktionen

När någon säger ”Don’t tell Henry” och någon annan svarar: ”Apple’s got your fly”. Då vet man att man träffat ännu en Dylan-addicted. En själsfrände. Dylansällskapet är en nyskriven pjäs av om fyra män som inte skulle klara en enda dag utan Dylan i sina liv. De rådfrågar Dylan om allt. Skulle Dylan ta ketchup till lasagnen?
Det är en komisk berättelse om nörderi, men också en djupdykning ner i vår samtid där vårt behov av verklighetsflykt kan tyckas omättligt. Och kanske gäller detta särskilt män? Urpremiär 24 september med Lennart Jähkel, Lars Göran Persson, Christer Fant och Leonard Terfelt. Manus av Dylan-nörden Dennis Magnusson. Regi Dennis Sandin.

Ett pressmeddelande berättar:
Var Time Out of Mind verkligen en större bedrift än Blonde on Blonde? Dylansällskapet är en komedi om manlig vänskap och samvaro, om mänskligt behov av en större mening och om att passionerat älska en artist.

Markus, Konrad och Bror har det gemensamt att de hela tiden tänker på Dylan. I alla aspekter av sina liv frågar de Dylan om råd. Hur skulle Dylan ha gjort? Dylans verk innehåller svaren på alla frågor i livet.

De har det egentligen bra på alla sätt och vis men livet känns lite torftigt och svårt. Det är här Dylan kommer in – Dylan ger livet en högre mening. Deras bästa stund på året är när de ses hemma hos Markus och pratar Dylan över en bit mat. ”Try imagining a place where it’s always safe and warm.” Inget får stå i vägen för dessa heliga träffar. Men när Erik ringer på dörren en av dessa kvällar, inbjuden av Markus, hotas sällskapets existens.

Varför en pjäs om Dylan-nördar?
– Jag såg en dokumentär där några ålderstigna rockjournalister och Dylanexperter satt och pratade om sin hjälte med en enorm kärlek – att prata så länge och tänka så mycket på en person, utan att själva någonsin ha träffat honom – det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag känner också i allmänhet en stor ömhet för nörderiet, för mig är det ett uttryck för ärlig och helig vördnad, säger dramatikern tillika Dylan-nörd Dennis Magnusson.

Vad handlar pjäsen om (egentligen)?
– Pjäsarbetet började i en undersökning kring fundamentalism, vad är det som får oss att lägga ansvaret för oss själva utanför oss själva? Det är det Dylansällskapet gör, en slags fundamentalism. Deras träffar och deras traditioner med särskild mat varje gång kan liknas vid en slags liturgi, säger regissören Dennis Sandin.

– Det handlar om vårt behov av, att i en sekulär tid, hålla något heligt. Det handlar om att få vara i ett rum där man under ett flagg kan få dela med sig av sina innersta tankar och känslor. Likt en kyrka, ett biktbås, säger Dennis Magnusson.

Succéduon dramatikern Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin har med stor framgång utforskat nu levande och mytomspunna personer som Kicki Danielsson i Kikkiland (Göteborgs stadsteater), Lars Norén i 7:3 återbesöket (Uppsala stadsteater) och dåvarande statsminister Göran Persson (Teater Terrier i Malmö). Även Jenny från Hörby (Intiman i Malmö) är ett av deras samarbeten som bör nämnas. Nu gör de sin första uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern och detta med en pjäs om fansen till en av världens absolut mest hemlighetsfulla, legendariska och älskade artister.

Magnusson har också varit avsnittsförfattare till TV-serier som Jordskott och 30 grader i februari, och gör just nu filmen Lords of Chaos tillsammans Jonas Åkerlund. Nästa vår utkommer han med en thriller på Ordfronts förlag.

Mer Dylan på Kulturhuset Stadsteatern i höst
I anslutning till föreställningen kommer vi att erbjuda flera aktiviteter kopplade till Bob Dylan, bland annat ett Dylan-Quiz och samtal om kulten kring Bob Dylan med inbjudna gäster.

NOBELPRISET TILL BOB DYLAN?
Författaren och litteraturprofessorn Ola Holmgren presenterar sin bok Stickspår och åtta goda skäl att belöna Dylans poetiska storhet.
När: 5 oktober kl 17:15 – 17:45
Var: Plattanscenen • Fri Entré

Dylan-Quiz: Vad SKULLE ha DYLAN SVARAT?
Kom och testa dina kunskaper i detta quiz om toppar och dalar i Bob Dylans långa karriär, och inte minst om Dylans nittiotal … Omslag, bilder, låtar och texter blandas om vartannat.
När: 9 oktober och 3 november
Var: Kafé Klara • Fri Entré
I samarbete med Bibliotek Film & Musik
För alla som sett föreställningen Dylansällskapet, i mån av plats. Max fyra personer per lag. Serveringen är öppen.

Dylansällskapet
AV DENNIS MAGNUSSON
Premiär 24 september på Lilla scenen
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Maria Ros Palmklint
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik

I rollerna
Markus Lennart Jähkel
Konrad Lars Göran Persson
Bror Christer Fant
Erik Leonard Terfelt

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Fadren
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

Maratondansen – Spännande allkonstverk om drömmar och rivalitet

26 augusti, 2016 by Redaktionen

Maratondansen
Efter en roman av Horace McCoy
Regi, koreografi & scenografi Kenneth Kvarnström
Kostym Camilla Thulin
Premiär 25 augusti 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Varför ger man sig in i en maratondans? För att testa sina gränser, för att få erkännande och uppmärksamhet, ekonomisk eller framgångsmässig vinning, kanske av tävlingslusta? Alternativen är många. I kvällens föreställning på Stadsteaterns stora scen är första priset en fast tjänst vid teatern. Med utgångspunkt i romanen ” När man skjuter hästar så” av Horace McCoy skapas ett storartat allkonstverk. Det öses på fritt med alla tänkbara medel. Energin flödar, vi bjuds på konst av alla de slag, kvalificerad elektronisk bildkonst, dans och musik i olika genrer, stå upp-komik – Kajsa Ernst är jättebra – och inte minst underbar kostymkonst.

Det finns en del associationer att göra till dagens samhälle, jag kom bl.a. att tänka på så kallad förnedrings-tv. En exploatering av människors hopp och drömmar.

Oavsett så blir det en färgstark och glittrande show, deltagarna/skådespelarnas kamp ger en stark upplevelse. Att följa hur långt de medverkande är beredda att gå för att vinna. Pjäsen är interaktiv, inlevelsen stärks, då det är vi som publik som utgör jury. Vi får också vara med och sjunga allsång på finska, skojigt. Energin flödar och jag känner av den, inte minst när jag själv tillsammans med ett antal andra ur publiken får tillfälle att komma upp på scenen och delta i spelet, känna hur gärna jag vill vinna första pris och få fribiljetter till en modeutställning, och besvikelsen och avundsjukan när det är en annan som får det.

Kostymerna av Camilla Thulin är helt fantastiska. Skådespelarna svettas och kväljs i makabra utstyrslar till sagodjur och fabelfigurer, men springer på oförtrutet. För att i nästa stund uppträda i klassiskt tjusiga kreationer, frackar och vackra långklänningar.

I en mörk scen dämpas allt ner, depressionen faller över oss när skådespelarna dirigeras att i ett grådaskigt ljus ta av och på likadana färglösa rockar i en sekvens, som känns oändligt lång.

Robert Fux är oerhört skicklig som den cyniske konferenciern, hans lismande leende kryper under skinnet på mig och när urladdningen kommer i hans slutliga sammanbrott känns det befriande. Frågan ställs på sin spets: är ett samhälle byggt på konkurrens och vinningslystnad hållbart i längden, eller…

Pressmeddelandet säger att danschefen Kenneth Kvarnström har en stark konstnärlig vision. Den framkom tydligt i kvällens föreställning, som var väldigt givande på många plan. Det har blivit till ett allkonstverk utan dess like.

Medverkande
Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson och Philip Zandén
Foto: Petra Hellberg

Teater

Footer

Om oss