Maratondansen
Efter en roman av Horace McCoy
Regi, koreografi & scenografi Kenneth Kvarnström
Kostym Camilla Thulin
Premiär 25 augusti 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater
Varför ger man sig in i en maratondans? För att testa sina gränser, för att få erkännande och uppmärksamhet, ekonomisk eller framgångsmässig vinning, kanske av tävlingslusta? Alternativen är många. I kvällens föreställning på Stadsteaterns stora scen är första priset en fast tjänst vid teatern. Med utgångspunkt i romanen ” När man skjuter hästar så” av Horace McCoy skapas ett storartat allkonstverk. Det öses på fritt med alla tänkbara medel. Energin flödar, vi bjuds på konst av alla de slag, kvalificerad elektronisk bildkonst, dans och musik i olika genrer, stå upp-komik – Kajsa Ernst är jättebra – och inte minst underbar kostymkonst.
Det finns en del associationer att göra till dagens samhälle, jag kom bl.a. att tänka på så kallad förnedrings-tv. En exploatering av människors hopp och drömmar.
Oavsett så blir det en färgstark och glittrande show, deltagarna/skådespelarnas kamp ger en stark upplevelse. Att följa hur långt de medverkande är beredda att gå för att vinna. Pjäsen är interaktiv, inlevelsen stärks, då det är vi som publik som utgör jury. Vi får också vara med och sjunga allsång på finska, skojigt. Energin flödar och jag känner av den, inte minst när jag själv tillsammans med ett antal andra ur publiken får tillfälle att komma upp på scenen och delta i spelet, känna hur gärna jag vill vinna första pris och få fribiljetter till en modeutställning, och besvikelsen och avundsjukan när det är en annan som får det.
Kostymerna av Camilla Thulin är helt fantastiska. Skådespelarna svettas och kväljs i makabra utstyrslar till sagodjur och fabelfigurer, men springer på oförtrutet. För att i nästa stund uppträda i klassiskt tjusiga kreationer, frackar och vackra långklänningar.
I en mörk scen dämpas allt ner, depressionen faller över oss när skådespelarna dirigeras att i ett grådaskigt ljus ta av och på likadana färglösa rockar i en sekvens, som känns oändligt lång.
Robert Fux är oerhört skicklig som den cyniske konferenciern, hans lismande leende kryper under skinnet på mig och när urladdningen kommer i hans slutliga sammanbrott känns det befriande. Frågan ställs på sin spets: är ett samhälle byggt på konkurrens och vinningslystnad hållbart i längden, eller…
Pressmeddelandet säger att danschefen Kenneth Kvarnström har en stark konstnärlig vision. Den framkom tydligt i kvällens föreställning, som var väldigt givande på många plan. Det har blivit till ett allkonstverk utan dess like.
Medverkande
Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson och Philip Zandén
Foto: Petra Hellberg
