Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Fanny & Alexander – Blixtrande skarpt och säreget drama

by

Foto: Mats Bäcker

Fanny & Alexander
Av Ingmar Bergman bearbetning Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenrum Jens Ohlin, Joakim Bayoumi Karlsson
Ljus Linus Fellbom
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Ulrika Ritter
Musik Christian Gabel
Premiär på Teater Galeasen 1 oktober 2024
Recensionen skriven efter vänpremiären 30 september 2024
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Medverkande Christina Schollin, Hannes Meidal. Lina Englund, Oskar Thunberg, Torkel Petersson, Jacob Ericksson, Elisabeth Wernesjö, Ester Claesson, Agneta Ehrensvärd, Embla Hane, Sten-Johan Hedman, Fredric Odenborg, Joey Sliwinski Ashkar/Oliver Hagenfeldt Eek, Lily Kristiansson/Maj Säll Carlén

När man gör teater av ett kritikerhyllat och av många älskat verk finns det i princip två vägar att gå. Antingen kan man respektfullt lägga sig nära originalet och spela på publikens förväntningar. Eller så kan man försöka hitta ett annat perspektiv som skildrar eposet på ett nytt sätt. På det sistnämnda viset har som väntat radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal tagit sig an Ingmar Bergmans film Fanny & Alexander. De har ju tidigare prisats för sina egensinniga tolkningar av klassiker – Hamlet och (”Macbeth”).

Förhoppningarna på deras Fanny& Alexander – en storsatsning av Teater Galeasen- är därför höga. Det är glädjande att konstatera att de infrias. Det är både ett blixtrande skarpt, kyligt åtstramande och fantasifullt svävande drama. Så intelligent bearbetat och stringent regisserat att det blir en sinnebild av teaterns dubbelhet – den glada och sorgsna masken. Ett utropstecken är att man som publik överraskas trots att handlingen är så välbekant. Samtidigt blir det för dem som inte sett Bergmans film en lockande ingång till dess djup och rikedom.

Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Rollen som Alexander är ett kraftprov för en ung skådespelartalang. Joye Sliwinski Ashkar gör den mycket förtjänstfullt vid denna premiär. Alexander har som rekvisita en ficklampa för att understryka att han likt en detektiv söker sanningen bak en låtsad verklighet. Hans lillasyster Fanny görs fint likt en spröd bokmärksängel av Lily Kristiansson.

Farmodern som är navet i familjen Ekdahl gestaltas magnifikt, varmt inkännande och krasst verklighetsnära av Christina Schollin. Ta bara sättet hon resolut klipper bort makens älskarinnor från foton och hur hon talar ömt och sorgset -kanske mest för sig själv egentligen – om tider som flytt med gamle vännen Isak. I deras samtal liksom i slutet tillåts en orolig verklighet sippra in utan att det känns sökt påklistrat. Isak talar om hur samhället blir allt mörkare och har förvandlats till en rövarkula.
Hannes Meidal gör en fantastisk tolkning av biskopen/en sträng icke-förlåtande gammeldags kristendom. Han får karaktären att känns farlig på allvar med sina lågande ögon, styvnackade tal och kvinnoföraktande syn att hans nya hustru Emilie ska lyda honom och följa hans regler. Hon ska dessutom komma till honom utan några ägodelar och glömma allt vad teater heter. Barnen får heller inte ha med sig varken leksaker, böcker eller egna kläder.

Ett frågetecken och en brist i föreställningen är varför den i grunden levnadsglada Emilie dras till biskopen. Men hennes slutliga revolt för att rädda sin själ, Fanny och Alexander och det nya barn hon bär på ur hans förlamande makt är ett stort äntligen.

Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Det är härligt nog i dessa brista teatertider en stor ensemble. Några som gestaltar den talrika familjen Ekdahls medlemmar, deras vänkrets och tjänstefolk gör extra avtryck. Hembiträdet Maj får i Ester Claessons gestaltning en härligt skarptungad och illusionsbefriad gestaltning och Elisabeth Wernesjö gör skickligt Lydia till en rasande kvinna som står emot sin makes spyor av elakhet och förnedring för att hon vet att han behöver henne.

Den första akten utspelas mestadels i de bakre skrymslena av det Ekdahlska hemmet. Vi får därför bara se glimtar av det överdådiga julfirandet. Det kan låta tråkigt att glansen är borta, men så känns det faktiskt inte. Det fantasieggande scenrummet och en vacker ljusdesign lyfter effektfullt fram de skräpiga förråden och utrymmena där allt som inte får synas och störa ytan av den lyckliga familjen pressas undan.

I den andra akten fångas biskopsgården fängelselika boning där en stol bara är en stol och syltkakor en hemlig lyx barnen får av hembiträdet. Där hänger också rottingen som Alexander får så mycket stryk av att huden flagnar.

Fanny & Alexander är ett säreget, fantasifullt drama om det mörka och ljusa i livet och hur snabbt tillvaron kan förändras och plötslig bara vara över. Det är givetvis också en kärleksfull hommage till Bergmans epos. Den vackert komponerade slutscenen visar hur familjen och den teater de driver är en glädjerik frizon när omvärlden skakar.

Teaterkritik: Kung Lear – Shakespeare skulle ge denna föreställning stående ovationer

by

Foto: Sören Vilks

Kung Lear
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Översättning Magnus Lindman
Regi Falk Richter
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Kostym Zana Bosnjak
Musik Daniel Freitag
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Ljus Carsten Sander
Ljud Daniel Freitag
Textdramaturg Rita Thiele
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Magnus Roosmann, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Komikerna: Jonas Dillner, Bianca Kronlöf, Huld Lind Jóhannsdóttir, Sanna Sundqvist, Maia Hansson Bergqvist, Christoffer Nyqvist, Johan Rabaeus.

Wow, detta är en Kung Lear som Shakespeare skulle ge stående ovationer om han varit med i salongen. Regissör och ensemble låter det traditionella dramat om Kung Lear speglas i en berättelse från vår tid och resultatet blir omvälvande, imponerande starkt och djupt med många bottnar. I pressmeddelandet om föreställningen står:
Kung Lear är en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Falk Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår.

Falk Richter har som regissör tillsammans med sin ensemble skapat en omtumlande upplevelse på flera nivåer som undersöker frågor kring makt och förändring men berör också existentiella frågor kring åldrande. Kommer de nya makthavare som tar över att skapa något bättre eller drivs de av samma gamla girighet och maktbegär som styrt världen genom historien? Men är alltid det gamla alltid fel? En urgammal fråga, ständigt lika aktuell. Samtidigt är denna föreställning mångbottnad. Den talar om mer än kampen om makt. Den går djupare och sätter igång tankar om åldrande, om relationer i familj, om vad ord betyder och vad som räknas i en relation, om arv och miljö och hur föräldrar påverkar sina barn och vad är kultur och teater, om vad kan scenkonsten säga om våra liv.

Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.

I dramat finns en spegel-handling om Greven av Gloucester och hans två söner, Edmund och Edgar. Edgar är född inom äktenskapet och lever ett tryggt och lättsamt liv i vetskap om att han en dag ska ta över. Edmund är oäkting och får ständigt stå i skuggan av sin bror. Edmund lyckas genomföra ett falskspel som får pappan att kasta ut Edgar.

En parallell handling som lagts till denna uppsättning kretsar kring en ung kvinnlig regissör, Karin, som sätter upp en uppsättning av Kung Lear. Hennes pappa har under sitt liv varit en etablerad välrenommerad regissör som ligger för döden på sjukhus. Pappan, trots att han är dödssjuk, påverkar henne på flera sätt: dels lägger han sig i hennes regi och dels är det många i omgivningen som ofta ber henne att fråga pappan hur han tycker att hon ska göra. Resultatet blir metateater som fungerar perfekt och får oss att tänka och känna kring vad det som händer på scen och vad det säger oss om vad vi möter i våra liv och i samhället. Föreställningen tar också upp frågor kring klimathotet och dagens stora frågor och det görs på ett genomtänkt sätt som sätter de urgamla frågorna om makt i relation till dagens värld och den elit som idag styr världen.

Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Hollywoodfilmerna Broken Lance (1954) och The Big Show (1961) och nutida tv-serier som Succession och Game of Thrones.

Underbara skådespelarinsatser är ett av flera skäl till denna succé på Dramaten. Peter Andersson har återkommit till Dramaten efter tio år för att gå in i rollen som Kung Lear, vilket han gör som om han vore född till att en dag fylla denna roll. Ana Gil de Melo Nascimento utstrålar styrka som gror under ytans skörhet som regissören Karin. Alexander Salzberger gör en trovärdig Edmund, den oäkta sonen, en karaktär som det vimlar av idag i världen: män och kvinnor som anser sig så orättvist behandlade av ödet att de har all rätt att ljuga och intrigera för att få framgång. Björn Elgerd är fenomenal som den bortskämde brodern Edgar som först är odrägligt naiv och oansvarigt bortskämd men som utvecklas då han möter livets hårdare sidor. Jag skulle kunna räkna hela listan av skådespelare som alla ger allt i sina roller.

Stora videoprojektioner tillsammans med utnyttjande av vridscenen, överdådigt fantasifulla dräkter – allt samspelar till att göra denna föreställning storartad, överdådig och helt fenomenal

Innan jag åkte till premiären ångrade jag mig nästan att jag tackat ja. Anledningen är att jag var ansvarig för ett stort internationellt evenemang hela fredagen, lördagen och söndagen och hade förmodligen egentligen inte energi och ork nog för en tre timmars föreställning. Men redan från första scenbilden blev jag helt absorberad av scenen och all trötthet bara blåste bort. Denna föreställning sög in mig totalt och är en av mest omtumlande storartade Shakespearetolkningar jag sett på länge. Den har allt jag önskar: tragedi, realism, komedi och skratt, igenkännande och existentiella frågor.

Fakta om regissören från Dramatens hemsida:
Falk Richter är en av Europas mest uppmärksammade dramatiker och regissörer och arbetar för närvarande på Schaubühne i Berlin, Münchner Kammerspiele och Deutsches Schauspielhaus Hamburg. På Dramaten har han tidigare satt upp Safe under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019.

Inspektören – nyskriven och modern fars i sin rätta Brunnsmiljö, Ronneby 2024

by

(Ronneby folkteaters sommarteater 2024 ”Inspektören” Foto: Ronneby folkteater

Betyg: 4

Regi: Johan Ringström

Manus och producent: Pontus Larsson

Medverkande: Emma Lundin, Daniel Gustavsson, Lotta Jansson, Pontus Larsson, Mia Österhof, Magnus Hjelm, Anette Gustavsson, Malin Holm, Johannes Persson, August Hylse, Christoffer Österhof och pomchi-hunden Egon.

Arrangör: Ronneby folkteater i samarbete med ABF Blekinge m fl

Premiär: Lördag 6 juli kl 19.00, Kvitterplatsen, Ronneby Brunn

Efter drygt åtta års väntan är det idag framåt tidiga kvällen dags att bege sig till Kvitterplatsen, Ronneby Brunn. Det blir en stärkande promenad genom den pittoreska Brunnsparksmiljön för att till sist ta sig upp för den korta branta backen, väl där möts man av den tilltalande scenografin på Kvitterplatsens scen som är platsen för årets sommarteater i Ronneby ”Inspektören”, som sätts upp av Ronneby folkteater. Den här gången är det en helt nyskriven fars signerad Pontus Larsson, som under 2,5 timme inklusive paus fått fram en handling som kommer att underhålla publiken, som sitter nära scen och utomhus alltsammans i en inspirerande och intagande miljö. Det är en vid första anblicken en klassisk fars man bjuds på med allt vad det innebär med panik, stress och förvecklingar men det blir också en del kärlek bland tjänstefolket på det anrika Brunnshotellet.

Det går vid åtta tillfällen i juli och augusti följa den fiktiva men ack så verkligt nervösa brunnshotelldirektören, Harald Bielke (Magnus Hjelm), som omkring 1920-talets mitt denna dag kommer att få besök av en ny hotellinspektör från föreningen Svenska Hotell. Hua, hur ska det gå? För vem av gästern kan det vara? För inspektionen sker inkognito. Kommer ens hotellet att få godkänt? Och hur mycket folk får det egentligen plats i Direktörsvillan? Men se svaren på frågorna, de håller jag på men helt klart är detta en nyskriven fars som lyckas få en att hänga med i svängarna för i en bra fars där öppnas och stängs dörrarna likt på en saloon.

Manusförfattaren och tillika skådespelaren Pontus Larsson har således lyckats med att få ihop det utan att tappa den klassiska förväxlingshumorn där man får följa någon som har panik och inte vet vem som är vem. Larssons manus, som tog ungefär åtta år att få färdigt, har klarat av att hantera skillnaderna i t ex tidsandan och synen på könsroller, som tacksamt nog inte är likadan som 1920-talet som hade ett lite förlegat synsätt på hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra. Till det att få munnen att skratta och le ofta i publikraderna utomhus under två akter samtidigt som vi just nu dras med ett minst sagt lynnigt väder med regn och sol om vartannat ger ett plus i kanten på slutomdömet som blir det näst högsta på skalan 1 – 5.

Ett litet oväntat och gulligt inslag utgörs av den lilla pomchi-hunden Egon, som är med på scen i årets sommarteater. Egon gör det med den äran och på det rätta stället i föreställningen. Han styr upp handlingen genom att helt enkelt försvinna ut i den gröna Brunnsskogen och hotelldirektören, ja han behöver hitta honom för att gästerna ska ju må bra. Tala om att vara före sin tid, då vi idag vet om genom forskning och beprövad erfarenhet att den nära samvaron med bl a mindre husdjur påtagligt befrämjar folkhälsan. Skådespelarinsatserna håller bra nivå, en blandning av glada amatörer och proffs. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja åtta år tills nästa sommarteater sätts upp i den idylliska och centrum nära Brunnsskogen i Ronneby. Föreställningen sätts utöver ikväll upp sju gånger till i sommar, rekommenderas varmt att du går och se den!

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

by

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet

by

Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.

Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.

Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.

Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.


De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.

De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt  belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.

En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.


Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.

Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.

Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.

En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.


Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.

Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.

Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.