• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Hyllade West End-komedin “The Play that goes wrong” till Malmö och Göteborg i höst

21 februari, 2018 by Redaktionen

I höst sätts det för första gången upp en svensk version av succékomedin “The Play that goes wrong”. Föreställningen har tidigare spelat för fulla hus på West End och Broadway och kan ses som en hybrid mellan “Pang i bygget”, “Papphammar” och “Sherlock Holmes” – men som titeln antyder, allt som kan gå fel gör det. Regissör är Sven Melander och i rollerna ses bland andra nyligen hyllade Andreas T Olsson, komikern Simon “Chippen” Svensson och skådespelarna Sanna Persson Halápi, Susanne Thorson och Robin Stegmar. 14 september 2018 är det Sverige-premiär på Nöjesteatern i Malmö och därefter fortsätter pjäsen vidare till Lorensbergsteatern i Göteborg den8 november.

Ett pressmeddelande:
Sven Melander står vid rodret när succékomedin “The Play that goes wrong” sätts upp i en svensk version. Som regissör och översättare kommer Sveriges förmodligen roligaste man sätta sin prägel på denna humorsatsning som beskrivs som “A gut busting hit” av The New York Times. På scen står en mix av välrenommerade skådespelare: Andreas T Olsson, Sanna Persson Halápi, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Cornelius Löfmark, Robert Rydberg, Niklas Jönsson samt komikern Simon “Chippen” Svensson som gör teaterdebut.

“The Play that goes wrong” hade premiär i London 2014 och spelas fortfarande för fulla hus. Sedan dess har komedin satts upp på flera ställen runt om i världen som Kina, Nya Zeeland, Australien och USA. Regissören och producenten J.J Abrams (“Star Wars”, “Lost” och “Star Trek”) debuterade som teaterproducent för Broadway-uppsättningen där föreställningen kammade hem en Tony Award. Komedin hyllades av recensenterna och fick 5/5 av The Daily Mail och The Times kallar det för “A masterpiece of malfunction”. Föreställningen har prisats av Olivier Award Winner som årets bästa nya komedi och Broadway World Winner har utsett den till årets bästa nya pjäs.

– Svenskar älskar brittisk humor och eftersom vi på Nöjesteatern har haft Skandinavien-premiären av “Spamalot” var detta ett naturligt steg att ta! “The Play that goes wrong” är brittisk humor när den är som bäst och det går helt i linje med vår vision om att leverera högklassig underhållning,
säger Julius Malmström på Julius Production.

Handling
“The Play that goes wrong” handlar om ett teatersällskap som sätter upp ett klassiskt mordmysterium som utspelar sig i 1920-talets England, men som titeln antyder – allt som kan gå fel gör det. Skådespelarna kämpar mot alla odds för att ta sig genom föreställningen men en rad oväntade händelser uppkommer längs med vägen och mer än en gång är det osäkert om pjäsen ska kunna genomföras.

“The Play that goes wrong”
Rollista:

Andreas T Olsson, Sanna Persson Halápi, Robin Stegmar, Simon “Chippen” Svensson,
Susanne Thorson, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark och Robert Rydberg

Regi, översättning och manusbearbetning: Sven Melander
Produktion: Julius Production
Premiär: Sverigepremiär 14 september 2018 på Nöjesteatern i Malmö,
Göteborgspremiär 8 november 2018 på Lorensbergsteatern i Göteborg

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Komedi, Scenkonst

Claes Månsson gör comeback i komedivärlden på scen

7 februari, 2018 by Redaktionen

Foto: Bo Håkansson

Efter tre år på franska rivieran. Claes Månsson gör comeback i teatervärlden. Först ut: en scenversion av Gideon Wahlbergs Grabbarna i 57:an. Premiär 1 juli på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg.

Ett pressmeddelande:
En förvirrad kyrkoherde var hans senaste ess i rockärmen, sommaren 2015, i Falkenberg.

Tre år senare ska Månsson återgå till skratten och det halländska teaterlivet.
– Vad som helst kan hända, jag har kanske glömt bort hur man gör, säger Claes Månsson och ler.

Strax efter nyår bestämde han sig. Claes Månsson återvänder till teatern och ensemble-arbetet. Under tre år har han framför allt fokuserat på ett behagligt liv i franska Antibes, samtidigt som han då och då återvänt för filmjobb (nya Lorryfilmen, filmen Halvdan Viking, Saltön, tv-serien Lingonligan).

– Jag har ibland känt mig som förre utrikesministern, Carl Bildt. Flugit och farit på internationellt
uppdrag, med regelbundna återbesök i Sverige, säger Claes med ett leende.

– Det är lätt hänt att man blir bekväm. Jag vande mig vid att hänga på Rivieran, varma baguetter från det lokala bageriet och klämma ut det sista ur solkrämstuben. Samtidigt som inspelningarna alltid är uppstyrda och proffsiga, med alla kugghjul som underlättar jobbet. Men till slut längtade jag tillbaka till grunden, till en teatergrupp att spexa och skratta med. Att få improvisera på repet, pröva olika repliker utan att en scripta exploderar, säger Claes med ett skratt.

Första återseendet blir ”Pilsner & Penseldrag”. En scenversion av Gideon Wahlbergs anrika Grabbarna i 57:an, en stor tittarframgång i SVT för 40 år sedan. På sin tid spelades de båda plankstrykarna av Bert-Åke Varg och Sune Mangs. Nu ska rollerna göras av Månsson och Jojje Jönsson.

– Det var en kioskvältare på den tiden när Sverige bara hade två kanaler. Alla såg den! säger Claes.

– Ja, för att i andra kanalen gick väl Ykköskanava, nyheter på finska, säger Jojje Jönsson.

– Ihop med serien ”Herr och fru Papphammar” med Gösta Ekman var det höjdarna. Jag satt som klistrad. Jag var fritidsledare på den tiden. Ett par år senare sökte jag in till scenskolan, minns Claes.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Friluftsteater, Komedi, Scenkonst

Filmrecension: All Inclusive – håller inte måttet

8 november, 2017 by Rosemari Södergren

All Inclusive
Betyg 2
Biopremiär 10 november 2017
Regi Karin Fahlén

Det klassiska svenska sällskapsrese-konceptet som kunde blivit så bra med tre starka kvinnor i de bärande rollerna – men trots duktiga skådespelare tyvärr inte riktigt håller måttet. Skådespelarna med Suzanna Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm och Jonas Karlsson gör filmen uthärdlig – men dramaturgin är tyvärr alldeles för fylld av klichéer för att bära ända till slutet.

En mor ska fira att hon fyller 60 år med en charterresa med all inclusive till Kroatien tillsammans med sin make och sina två vuxna döttrar. Men någon lycklig familjeresa blir det inte, mamma Inger tar sin make Bengt på bar gärning när han har sex med företagets nyanställda unga kvinna. Inger slänger ut maken och reser till Kroatien med de två döttrarna och utan maken. Filmen har det välkända konceptet från svensk filmtradition som Sällskapsresan: vanliga människor med sina problem samlas på en plats med sol, bad, drinkar och massor av tid för att gamla surdegar och konflikter ska bubbla upp till ytan.

Liv Mjönes spelar den yngsta och struliga dottern Tove som knappt hinner med flyget, för hon har festat om ordentligt natten före och vaknar upp hemma i sin överdrivet röriga lägenhet med en ung tonåring vid sin sida i sängen. Hoppsan, hon råkade ragga upp en tonåring som är 14 år yngre än henne själv. Och hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Om du sett en missbrukares lägenhet kan den vara välordnat i jämförelse. Och hur packar hon? Hon slänger in saker huller och buller i en gul Ikeakasse (ja just det: en sådan Ikeakasse som kunder inte får ta med sig hem) – allt för att signalera hur ansvarslös denna Tove är. Hon är så överdriven att det inte blir roligt längre utan bara mycket sorgligt.

Hennes syster Malin (spelas av Jennie Silfverhjelm) är, förstås, hennes motsats. Malin är gift, har tre barn och tar hand om mamman på alla sätt och vis. Mamman och Malin har dessutom inte berättat för Tove att pappan slängdes ut två veckor tidigare.

Ja det är en familj med problem och bristande kommunikation och ovanpå det konkurrens om mammans gunst mellan de två döttrarna. Mamman är djupt deprimerad och olycklig, rädd för att behöva åldras ensam nu när hon slängt ut sin man. Hur ska då mamman kunna tröstas? Tove tycker sig ha en lösning. Hennes mamma ska bli uppvaktad av en man och hon ger sig ut på jakt efter en lämplig man.

Suck. Jo för många människor sitter människovärdet för en kvinna enbart i att hon är attraktiv för män. Den fällan har definitivt Tove fastnat i. Jag är inte helt säker på att filmregissören själv inser hur sorgligt det är att kvinnor bara har värde så länge en man uppskattar dem sexuellt. Detta kunde ha blivit riktigt bra. Det hör fortfarande till ovanligheterna att en äldre kvinna kan uppvaktas av en yngre man. I det här fallet görs den yngre mannen, bartendern Antonio, enastående av Kroatiens stora manliga stjärnskott Goran Bogdan (HBO:s The Last Panthers och Fargo).

Som alltid vid denna form av svensk film på sällskapsresa finns flera lustiga bifigurer. Jonas Karlsson som psykologen och pappan som rest med sin son Oliver till Kroatien och går omkring och är oändligt sorgsen har sina poänger. Absolut. Jonas Karlsson får ut det mesta som går med det grunda manuset. Men tyvärr fuskas hans roll över av både manusförfattare och regissör. Hans sorg och hans relation till sin son Oliver kunde annars varit en av filmens mer intressanta delar.

Alla filmer som hyller droger får automatiskt ett minus av mig. Att presentera ett laget av heroin, kokain, ecstasy med flera livsfarliga droger som en kul grej för systrarna att ta till när de hamnat i en bilolycka långt ute på kroatiska vischan utan möjlighet att kalla på hjälp och dessutom har de råkat få med sig en pojke i elvaårsåldern i bilfärden. Inte för att filmer behöver visa bra leverne och moraliskt goda människor, inte alls. Men att skildra det som en så positiv och kul lite happening ger mig ruggigt dåliga vibbar. Dessutom är det inte ett dugg trovärdigt att de skulle bete sig så med ett barn och då de voltat med en bil och skadat sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: All inclusive, Filmrecension, Komedi, Scen, Suzanna Reuter, Svensk film

Teaterrecension: Sanningen – en helt underbar skrattfest med allvarlig underton

27 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Sanningen
Av Florian Zeller
Översättning Magdalena Sørensen
Regi Helena Bergström
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Erik Berglund och Peter Lundin
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Skandinavienpremiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, lilla scenen 27 oktober 2017

”Sanningen” bjuder på en helt underbar skrattfest, jag vek mig dubbel av skratt – och samtidigt har komedin något viktigt att säga eller rättare sagt få oss att fundera vidare kring. Vad är sanning? Vad är lögn? Vad är skillnaden mellan att ljuga och vara oärlig? Är sanningen alltid den bästa lösningen? Kan vi leva på osanning och ändå må bra? Och vilken sanning gäller, din eller min, om vi ser situationen från helt olika synvinklar?

Att skriva komedi och få oss att både skratta och vara allvarliga är en stor konst. Den franske författaren och dramatikern Florian Zeller har på kort tid etablerat sig som en av Frankrikes mest hyllade pjäsförfattare. Den brittiska tidningen The Guardian skriver om honom som: the most exciting new theatre writer of our time.

Florian Zeller är född 1979 i Paris och han gjorde en uppmärksammad författardebut drygt tjugo år gammal med ”Neiges Artificielles”. Hans böcker är översatta till flera språk, men ännu inte till svenska. Det borde något förlag ta tag i snart.

Det finns många kända komedier som sätts upp med jämna mellanrum men de allra flesta av dessa komedier är skrivna för så länge sedan att de skildrar och utspelar sig ofta i miljöer och situationer som känns väldigt främmande för människor i dagens samhälle. Därför utropar jag: Äntligen. Äntligen har det kommit en skicklig dramatiker som kan skriva komedier för nutidens människor.

”Sanningen” skildrar fyra människor i Paris, två gifta par. Handlingen kretsar kring Michel (suveränt spelad av Sven Ahlström) som är gift med Laurence (Helena af Sandeberg) samtidigt som han har en affär vid sidan av med Alice (Mirja Turestedt). Situationen kompliseras av att Alice är gift med Paul (Emil Almén) som är Michels bästa vän. Ja egentligen är vänskapen med Paul nog det viktigaste för Michel.

Michel har inte dåligt samvete och besväras inte av skuldkänslor för sin sexuella relation med Alice, påstår han i alla fall. Det man inte vet har man inte ont av, menar han. Paul som dessutom nyligen blivit arbetslös ska inte behöva få ännu mer ledsamheter.

Att spela komedi kräver sin skådespelare. Alla fyra bär upp sina roller väl, trots att några av dem vi några tillfällen glömde bort sin replik och fick begära stöd av sufflören. Det är sådant som lätt händer på en premiär. Det gjorde ingenting för spelstilen var medvetet uppbyggd med viss distans.

Scenlösningen är väldigt elegant. Istället för att ha olika scenografier i de olika rummen är två stora skärmar uppställda på scenen bakom skådespelarna och där appliceras bilder, som hustak när Michel och Alice befinner sig i hotellrummet där de har kärleksmöten, och kakel när Michel och Paul är i omklädningsrummet efter att ha spelat tennis. Före varje scen appliceras stora närbilder på de två skådespelare som är med i scenen. En smart och spännande scenlösning som passar perfekt just i den här föreställningen.

Det var länge sedan jag skrattade så på en föreställning på en svensk teaterscen och det var befriande.
Ibland visste vi som publik vilken vändning en scen skulle ta men ibland blev vi helt lurade. Det var helt enkelt mycket skickligt sammanvävt av Florian Zeller och väl förvaltat av regissör Helena Bergström och de fyra skådespelarna – plus scenografens fina scenlösning. Temat för kvällen var inte vara roligt presenterat, föreställningen ställer intressanta frågor om sanning och lögn och allt däremellan. Dessutom kan slutet tolkas på flera sätt – och sådant gillar jag och det passar som hand i handske just i en föreställning som skildrar lögn, sanning, ärliget, oärlighet och alla gråzoner däremellan.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Florian Zeller, Komedi, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: The Big Sick – En rapp, rolig och romantisk komed

12 september, 2017 by Birgitta Komaki

The Big Sick
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2017

The Big Sick har fått publikens pris på festivalen i Locarno samt i South by Southwest. Den har fått mycket beröm av kritiker och gjort kassasuccé där den har visats.

Kumail, (Kumail Nanjiani) en pakistansk ståuppartist och skådespelare, blir kär i Emily (Zoe Kazan) en amerikansk tjej. Bäddat för kulturkrockar förstås, men inte mellan dem. Här blir kraschen mellan de pakistanska föräldrarna och sonen. Kumail är killen som är snar till skämt men lite blyg och undviker konfrontationer. Och hur står man emot en mor som har bestämt att man skall bli advokat och att man skall gifta sig med en välutbildad pakistansk flicka i ett arrangerat äktenskap? Annars blir man utesluten ur familjens gemenskap.

Kulturskillnader finns hos den äldre generationen men mellan de unga finns bara kärlek och en lättsam ton. Kumail ger ändå upp kärleken för familjens skull och av feghet. Men när Emily insjuknar i en aggressiv infektion och hamnar i koma ställs allt på sin spets. Kumail måste fundera på sitt beslut. Då kommer också hennes föräldrar (Holly Hunter) och (Ray Romano) in i filmen. Mer öppna än hans föräldrar men ändå med frågor om vad han som muslim tycker om 11 september.

Manuset om hur de träffades och vad som sedan hände skrev makarna Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon tillsammans. Kumail spelar sig själv i filmen men Emily görs av Zoe Kazan. Att han kör Übertaxi, arbetar som ståuppartist och att läkarna på sjukhuset avlöser varandra är några av de företeelser som gör att filmen känns väldigt aktuell. Den pakistanska familjen skildras ganska
stereotypt medan den amerikanska visas mer levande och öppna med sina problem. Filmen visar ändå båda familjerna med mycket kärlek och humor. Det är mycket bra skådespelare i filmen och Kumail gör själv sin egen roll. Emily görs av Zoe Kazan med samma mjuka utstrålning som den verkliga Emily har i inlägg på Youtube.

Komedier är ofta gjorda med lite unkna och gammalmodiga tankegångar därför är redan inledningen när Emily följer med Kumail hem första träffen uppfriskande. Ingen anspelning på sexskämt eller förlegade kvinnoroller trots kulturskillnader.

Alla personer i filmen känns som jämställda trots att det drivs med Kumails mamma. Hon är definitivt ingen svag kvinna bara fast övertygad att hon har rätt. En modern film som ligger helt rätt i tiden. Dialogen är underbart träffande. Med ett manus, författat av en ståuppartist som har orden i sin makt och en terapeutstudent som har nära till känslor har det blivit en helt underbar allvarlig komedi. Regissör är Michael Showalter.

Jag tycker den här filmen lockar till många skratt och igenkännande leenden samtidigt som det finns en allvarlig underton. Kombinationen av problem och humor gör att filmen blir intressant.
I den avslutande sekvensen blir upplösningen också något överraskande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen, The Big Sick

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in