• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

drama

Tankar kring dramat ”Billy Bloom – ensam” som Gud på Turteatern

17 oktober, 2015 by Lotta Altner

billybloom

Billy Bloom – ensam som Gud
Av & med: Michal Axel Piotrowski
Originaltext: James St. James
Regi: Fredrik Lundqvist
Medregi och dramaturgisk rådgivning: Joséphine Wistedt
Textredigering: Zuzanne Ohlson
Foto: Viveka Thalin
Premiär på Turteatern 16 oktober 2014

Rummet är ödessvart och ganska kalt. Det enda som finns är flyttkartonger på scen. Det är ett och annat klädesplagg som tittar upp och några plastblommor, ur de tråkiga kartongerna. Det är ingen direkt trevlig känsla som infinner sig i maggropen. Plötsligt från ingenstans så börjar en hand växa upp ur en av lådorna som ett sökande periskop. Vi skrattar lite för det ser trots allt lite skojigt ut, även om vi inte vet om någon verkligen medvetet blivit instängd i lådan. Längre fram förstår man att Billy är instäng i sin egen kropp mycket mer än i vilken låda som helst skulle kunna utsätta honom för.

Sedan börjar Billy berätta varför han som 17 åring nu har flyttat med sin pappa. Därmed blir man något mer bekväm med den förförliga avsaknaden av inredning i detta s.k. hem. Flyttkartongerna ”make sense” som Billy skulle ha kunnat säga eftersom han hela tiden pratar svenska med inslag av amerikanska ord. Ett och annat s.k. ”swenglish” ord uppstår också. Kan man engelska, svenska och amerikanska, så piggar definitivt detta upp de 80 minuterna utan paus. Några hade dock svårt att hänga med.

När Billy berättar om sin skolgång och de trakasserier som förekommer, slås man av den frånvaro av civilkurage som finns. Även om vi själva inte slår eller hånar, är vi ju lika medskyldiga om vi blundar för mobbning och påhopp. Lärare försvinner ur rum och klasskamrater minns inte händelser. Man undrar också över hur en annan människas uttryck av sin personlighet, kan vara så provocerande. Varför hatar man bögar som vill klä sig i klänningar? När Billy klär ut sig till det mest ”hetero-manliga” han kan tänka sig för att smälta in, dvs pirat, blir han påhoppad i alla fall. Varför? Därför att han inte kan vara något annat än det han är, d.v.s. en transvestit. Man genomskådar honom naturligtvis. Din inre känsla av dig själv speglas naturligtvis på din utsida. Billy vill bara få vara sig själv, men t.o.m. hans mamma och pappa har svårt för hans val av tillhörighet. Hur kan man förlåta sina föräldrar för det? Men Billy verkar älska sina föräldrar i alla fall. Något jag inte tycker att de förtjänar.

Avståndet mellan skådespelaren och publiken var väldigt kort, vilket gjorde att man verkligen kände hans smärta. Dessutom inbjöds vi att tycka, tänka, säga och agera något på scen. Man kom helt enkelt inte undan. Hans smärta kröp sig in under skinnet på oss.

Jag måste erkänna att det mot slutet kändes väldigt personligt när skådespelaren proklamerade sin ”fabulousness”. Det blev helt plötsligt mer honom än Billy. Självklart ska man använda sig själv som referens i skådespeleriet. Man det är viktigt att kunna särskilja på sig själv och rollen. Jag vet inte heller om jag ”köper” att man vill kasta skit på hela världen för att faktiskt få rätten att vara den man är. Den fria tolkningen här gjorde inte helt sin rätt, kan jag tycka.

Att gång på gång säga ”f*ck you” gör mig inte heller speciellt provocerad. Det är väl snarare mänskliga rättigheter och fakta kring olikheter som behövs som argument för att förklara fördomen kring transvestisms. Kanske skulle man lagt in något annat där? Att spotta ur sig skit är naturligtvis försvarbart och förstående, men inget svar på fördomen. Jag tycker att skådespelarens i övrigt hade ett kroppsspråk, mimik, ombytlighet och förmåga att fängsla oss helt själv, som var ”absolutly amazing”. Att inte en enda gång komma av sig kan anses som en mycket stor prestation. Dessutom gav hans framträdandeteknik oss stort andningsutrymme i det oändliga elände han fick genomlida. Han gav oss olika typer av humoristiska befrielser. Han kunde både skratta med oss och åt oss i ironi och sarkasm. Det gav en det andningsutrymme och befrielse man behövde för att över huvudtaget kunna ta in den tragedi han genomlidit som transvestit.

Foto: Viveka Thalin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Billy Bloom, drama, Scenkonst, Teaterkritik, transvestit, Turteatern

Tigern – humoristiskt rumänskt drama om rädslan för det okända har premiär på Dramaten

13 augusti, 2015 by Redaktionen

Ebba Matz

Den 4 september är det Sverigepremiär för den rumänska dramatikern Gianina Carbunarius Tigern, ett humoristiskt och absurt drama om en stad som utsätts för en oväntad besökare.

Ett pressmeddelande berättar:
I den lilla europeiska staden rymmer plötsligt en tiger från den zoologiska parken. Panik och kaos utbryter och i efterhand försöker befolkningen förstå vad som egentligen hände. I sin nyskrivna pjäs Tigern, inspirerad av en verklig händelse, tar den hyllade rumänska dramatikern Gianina Carbunariu ett skarpt och humoristiskt grepp om människans rädsla för det främmande.

– Jag fascinerades av händelsen med tigerhonan och vad den säger om oss och vår rädsla för det främmande. Jag märkte snart att den så kallade främlingen räknades som det största hotet, en påhittad fara som vi enats om att vara rädda för utan att egentligen ha belägg för det. Och hur vår rädsla används mot de mest utsatta: de fattiga, immigranter, romer, de hemlösa, de psykiskt sjuka… Jag valde mockumentären som konstform för att på mitt eget sätt visa att den verkliga världen är full av surrealistiska och absurda situationer, säger Gianina Carbunariu.

Gianina Carbunariu (f 1977) är regissör och dramatiker baserad i Bukarest. Efter sina studier på universitetet för teater och film i Bukarest, startade hon tillsammans med tre andra studenter en ny teatertävling som snabbt utvecklades till en mycket intressant plattform för nya dramatiker. Hennes verk har översatts och spelats på bl a The Royal Court Theatre i London, Schaubühne Berlin, Münchner Kammerspiele och Volkstheater i Wien.

Tigern är det nystartade scenkonstkompaniet Jupither Josephsson Theater Companys första produktion. För regin står kompaniets konstnärliga ledare Sofia Jupither, mångfaldigt prisbelönad för uppsättningar på bland annat Stockholms Stadsteater, Kungliga Operan och Nationaltheatret i Oslo.

Medverkande
David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarson, Anders Hambraeus, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist
Översättning Inger Johansson
Regi Sofia Jupither
Producent Ulrika Josephsson
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Produktion Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Dramaten, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Göteborg, Riksteatern och Örebro Länsteater.

Sverigepremiär 4 september, Lilla scenen

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: drama, Dramaten, rumänskt, Scenkonst, tigern

I väntan på Godot på moment:teater – precis så lyckad som jag hade hoppats

12 april, 2015 by Rosemari Södergren

ivantanpaGodot

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Regi Pontus Stenshäll
Översättning Magnus Hedlund
Scenografi Anna Stigert
Kostym Tove Berglund
Moment:teater
Premiär 11 april 2015

De finns många stora draman – men för mig är det två som sticker ut mer än alla andra, två draman som är två mästerverk som båda gestaltar människans tillvaro, det ena är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Det andra är Harry Martinsons ”Aniara” Båda scenkonstverken är stora existentiella verk som skildrar vår existens och talar till oss på många plan.

När moment:teater i Gubbängen i Stockholm nu sätter upp ”I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll är det en högtidsstund för mig. Detta drama är så stort, så enkelt, så mångbottnat, så komplicerat, så absurt, så sant, så exakt, så mångtydigt, så existentialistiskt.

ivantanpaGodot2Pontus Stenshäll är som ofta i sina föreställningar också med på scen, nu i rollen som Estragon, ”Gogo”. Han medverkar ofta själv på scenen som han uttryckte det i Dagens Nyheter tidigare i år: Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar.

Pontus Stenshäll har valt att sätta upp föreställningen utifrån en tolkning av vad Beckett ville förmedla med dramat, som en skildring av vår mänskliga oförmåga att leva i nuet. I programmet till föreställningen skriver Pontus Stenshäll:
Någon gång under människans evolution kom människan på att det fanns en morgondag, inga andra djur har kommit på det. Kanske vad det då vårt utanförskap och vår själs obotliga ensamhet började. (Och behovet av konst föddes?) Den där förhoppningen att i morgon kan det bli lite bättre. Morgondagen – illusionen som fjärmar oss från ”här och nu”.

”I väntan på Godot” som en slags predikan om att leva i nuet. Ja, tänker jag, det är absolut ett sätt att se på ”I väntan på Godot”. Det är inte lite, ändå är verket för mig både mycket mer och mycket mindre än detta. I all sin nakna enkelhet och samtidigt dess oändliga mångbottnade gestaltning av människans tillvaro, fångad på denna jord mellan liv och död är dramat en av de största scenkonstverken i mänsklighetens historia.

Oavsett hur vi vill se detta drama gör Pontus Stenshälls regi den full rättvisa, hans sätt att betrakta dramat låser inte in den i hans tolkning. För min del är jag övertygad om att Beckett ville säga både mer och mindre. Beckett brukade överlag motsäga tolkningar av hans draman.

Scenografin är enkel och avskalad, som sig bör, med ett knotigt, halvdött träd mitt på scenen. Ljussättningen skapar en snygg fördjupning genom att skapa skuggor av trädet och de två karaktärerna Didi och Gogo på väggarna runt scenen.

Stenshäll har valt att låta de två huvudkaraktärerna, Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) var klädda som två överåriga transpersoner, män iklädda kvinnliga attribut som Gogo i för trånga, högklackade skor och både i kvinnliga tröjor och kavajer och med smink som smetats ut under natten. Men även om de två är losers, människor i totalt utanförskap, kan vi alla känna igen oss i deras flyktmönster från tillvarons plåga.

Skådespelarna är helt underbara, Mathias Olsson som den överaktive Didi och Pontus Stenshäll som den mer flegmatiske, något förvirrade och deprimerade Gogo är som klippt och skurna i sina roller, de spelar som jag vill att de här karaktärerna ska göras, med ett starkt drag av komedi men samtidigt som trovärdiga människor. De är överdrivna och ändå inte. Peter Järn gör en grym Pozzo som jag helst inte vill möta på en gata en mörk natt, han sammanfattar allt vad jag hatar med krig och våld och översitteri och maktmissbrukare. Ali-Rexa Modjallal i rollen som den förtryckte Lucky fick nog många nya beundrare denna premiärkväll. När han plötsligt fick order om att tänka och han exploderade i demagogi och tal – det var helt fantastiskt. Jag förstod inte ett ord (för jag tror det var ett arabiskt språk han exploderade i) men gesterna, kroppstrycken, berättade allt.

Föreställningen var precis så lyckad som jag hade hoppats – och jag tror att jag kommer att satsa på att se den minst en gång till. Regissören Pontus Stenshäll ger sig ju snart iväg från moment:teater för att bli Anna Takanens efterträdare som teaterchef vid Göteborgs stadsteater, så det lär bli en och annan teaterresa till Göteborg för mig framöver också.

Medverkande:
Mathias Olsson
Pontus Stenshäll
Peter Järn
Ali-Reza Modjallal
Hannes Stenshäll
Foto: moment

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: drama, moment:teater, Samuel Beckett, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Stockholm på Playhouse Teater – som om Norén varit med och skrivit manus

10 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Stockholm
Manus: Bryony Lavery
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Anders Björne
Playhouse Teater, Stockholm
Premiär 10 maj 2012

Ett ungt par ska fira mannens födelsedag – med att gå på bio och en middag bara för se två. En härlig romantisk middag med kvalitetstid för dem. Det verkar gulligt – men något rör sig under ytan. Trots deras vackra fasad anar vi att det ändå är något under hipsterytan som inte är så tjusigt, det är något som döljer sig bakom den specialdesajnade eleganta lägenhetens fasad som inte är lika bländande. Han heter Todd och hon heter Kali.
När den ena tvingar den andra att ha sex börjar obehaget krypa närmare, tvingar inte med våld men genom att inte alls lyssna på den andres nej.

Föreställningen ”Stockholm” skildrar ett destruktivt förhållande och det känns som det kunde vara ett verk där den svenska dramatikern Norén varit med och snickrat på manus.

Låt dig inte luras av de ombytta könsrollerna. I ”Stockholm” är det, åtminstone på ytan, Kali, kvinnan, som är våldsam, som tvingar sig till sex, som är sjukligt svartsjuk och som vill kontrollera pojkvännen Todd. Mycket sägs mellan raderna, under ytan. Paret säger att de inte använder alkohol, för de behöver det inte eftersom de är så berusade av sin kärlek till varandra. Men, men, men … Ja när Kali köpt hem två flaskor vin till Todds födelsedag tycks det inte finnas något stopp i henne, hon häller i sig vinet. Vad är hon annat är en person som har missbruksproblem?

För mig är skildringen av deras förhållande en klassisk och klockren beskrivning av missbruk och medberoende. Missbruk för nästan alltid med sig våld. Skildringen av varför den som blir misshandlad har så svårt att lämna förhållandet är plågsamt äkta.

Dramat går att se på flera sätt. Den har fått sitt namn efter begreppet ”Stockholmssyndromet” som myntades efter bankrånet med gisslan vid Norrmalmstorg i Stockholm 1973 då gisslan utvecklade känslomässiga band till rånare. En sådan traumatisk och paradoxal bindning kan också användas för att beskriva en relation mellan två människor där den ena utövar psykiskt eller fysiskt våld mot den andre.

Regissören, Anders Björne, tar i programbladet upp att människor kan fastna i ett destruktivt förhållande för att de där kan spela ut sina destruktiva mönster om och om igen. Anders Björne skriver:
Jag vill undersöka hur vi människor i olika mening kan ta varandra som gisslan i en relation. Vad går gränsen för när en relation upphör att huvudsakligen vara ett slutmål och istället övergår till att vara ett medel? I vilka situationer riskerar vi att bli förövare och när blir vi offer för våra inre privata omständigheter? När låter jag tidigare negativa händelser styra mitt liv? och i vilken utsträckning är jag fången i mitt eget gisslantagande av mig själv och hur ser jag på min egen hjälplöshet? Är det människans livsvillkor att vara – i någon form och grad – ett offer och en förövare?

En scen som är så stark att det knyter sig i magen är när Kali och Todd har bråkat, slagits och skrikit och Kali ångrar sig djupt, djupt. Hon ber om förlåtelse och de försonas – och det är just då, i den stunden de båda verkligen tror att nu, den här gången, ska allt bli bra, allt ska ändras – det stunden är värd allt bråk och allt destruktivt i förhållandet.

Det är mycket som berättas med små medel, så där vid sidan av, men som är viktiga små detaljer. Som hur paret låser in sig och inte orkar hålla kvar kontakterna utåt, hur anhöriga får ringa utan att få svar. Ett så vanligt beteende när människor far illa, då orkar de inte hålla kvar sociala kontakter, de vill inte behöva visa sitt misslyckande.

Skådespelarna är så bra – regissören har valt att i några scener, speciellt i de våldsamma scenerna, berätta i rörelser, skådespelarna rör sig danslikt och med ljus som spottas fram blir effekten som att se snabba klipp i en film. Snyggt, starkt och effektivt.
Föreställningen är till viss del mycket fysisk, med dans och volter. Anton Häggblom som spelar Todd, är också utbildad musikalartist och Malin Sternbrink som spelar Kali är förutom skådespelerska cokså sångerska och turnerar världen runt emd den dramatiska vokalensemblen Romeo & Julia. Att skådespelarna är så allsidiga och har sådan bred bas i sitt scenkunnande gör det möjligt att genomgöra en så fysisk föreställning.

Bryony Lavery är en intressant nutida brittisk dramatiker. Hon är mest känd för pjäsen ”Frozen” som fick flera teaterpris och nominerades till fyra Tony Awards efter att ha spelats på Broadway. Dramat ”Stockholm” skrevs för Frantic Assembly och turnerade runt i Storbritannien innan den fick premiär på Hampstead Theater i London i maj 2008. Uppsättningen av ”Stockholm” på Playhouse Teater gav verkligen mersmak på att se mer draman av Bryony Lavery. Dramat är stark och kan tolkas i flera lager och jag skulle helt klart kunna se den en gång till. Riktigt bra föreställningar är just sådana som jag kan tänka mig se fler gånger. Men det är inte ett drama jag som besökare går ut och skrattar av efteråt, den skildrar mörka delar i människors relationer.

Elsa Lindström har också recenserat ”Stockholm” på Playhouse Teater

Läs även andra bloggares åsikter om Playhouse Teater, drama, Bryony Lavery, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bryony Lavery, drama, Playhouse Teater, Recension, Scenkonst

Kulturbloggen möter Peter Dalle som numer tycker det är mer lustfyllt med drama än med komedi

7 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Peter Dalle förknippar nog många med komedi. Med nya filmen ”En fiende att dö för” visar han definitivt att han har fler talanger. Filmen är ett drama, en kärleksfilm och en actionfilm som utspelar sig på en båt på väg till Svalbard för att söka bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman.

– Jag kom på idén när jag följde med ett ryskt forskningsfartyg tolv dagar i Svalbard, berättar Peter Dalle.
Naturen och havet, allt var så vackert och dit når inte mobiltelefoneras master.
– Enda sättet att kommunicera med omgivningen var via en telegrafist, berättar Peter Dalle.
När han var där, långt ute till havs, fick han nyheten att Ingmar Bergman hade dött.

– Jag började tänka på vad skulle hända om man befann sig så långt från all kommunikation, isolerad på ett fartyg och hade blivit kär i någon och fick veta att ens länder gått i krig med varandra. Hur hanterar man det?

Filmen är förlagd till 1939 och börjar strax före krigsutbrottet av andra världskriget. Två av rollerna är tyska forskare, en man och en kvinna. De är medlemmar i nazistiska partiet men skildras som människor med både goda och dåliga sidor.
-Jag ville inte skildra nazisterna som enbart elaka. Jag är mer ute efter att ge en bild av varför det kunde gå snett, säger Peter Dalle.
– Det är lätt att sitta i efterhand och fördöma. Sanningen är ju att före krigsutbrottet var många i Sverige imponerade av vad som hände i Tyskland. Fabrikerna blomstrade och butikerna var välfyllda. Nazisterna sade ju inte att de skulle ta död på miljoner människor.

Svenska medier var inte särskilt granskande gentemot Tyskland. Medier är fortfarande rätt ensidiga, menar han:

– När jag är utomlands märker jag tydligt att medier rapporterar om helt andra nyheter. Svensk media är extremt USA-fokuserad, vi får ju reda på dollarns värde fem gånger om dagen.

Men ”En fiende att dö för” tar Peter Dalle ett stort steg bort från komikerfacket.
Att det blev komedi var mest för att blev så. Thorsten Flinck och jag gjorde en komedi ihop efter scenskolan och därefter fick jag jobb på Vasan. Sen fick jag bara frågor om jag ville vara med i komedier.
Inte för att han har något emot komedier.

– Däremot är jag lite trött på underhållning. Det orkar jag inte med längre, säger han.

Han berättar att han när han var yngre såg han jättemycket på Hasse & Tage och Monty Python, som betytt mycket för honom.
-Jag kunde allt de hade gjort utantill.

Att han blivit allvarligare har nog med åldern att göra, menar ha.
Jag tror de flesta blir allvarligare ju äldre man blir, säger Peter Dalle.

Dessutom är det mer lustfyllt att jobba med drama än med komedi, menar han.
– Komedi är så fruktansvärt krävande. Komedi som inte är roligt är så helt fel, det blir bara pinsamt.

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av En fiende att dö för?

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, intervju, drama, komedi

Foto: Lena Dahlström

Arkiverad under: Intervju Taggad som: drama, Intervju, Komedi, Peter Dalle, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in