Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Sommarboken – poetisk, magisk, filosofisk

by

Sommarboken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2025
Regi Charlie McDowell
Manus Robert Jones

En poetisk, magisk, filosofisk och vacker upplevelse om de stora frågorna om liv och död, om kärlek och tillhörighet, om sorg och att våga leva igen. Glenn Close är strålande i denna filmatisering av Tove Janssons bok Sommarboken. Tillsammans med Emily Matthews som spelar Sophie skapar hon filmmagi. Emily Matthews var nio år då filmen spelades in. Hon och Glenn Close fångar den stämning av kärlek som binder samman farmor och sondotter och samtidigt bubblar deras sorg under ytan och de kan smågräla också, för att båda söker sin självständighet.

Sommarboken är en av Tove Janssons vuxenböcker som handlar om Sophie som tillbringar en sommar i ett ganska skruttigt hus i den finska skärgården, i Finska viken, tillsammans med sin pappa och farmor. Men något haltar, någon saknas. Sophies mamma har dött.

Sophie är ett barn som säger vad hon tänker och känner och säger det rätt ut. Hon konstatera krasst och säger till farmor: ”Pappa älskar mig inte längre nu när mamma dött. Det är därför han ville att du skulle med.”

Pappan spelas av Anders Danielsen Lie flickan. Han är tyngd av sorgen efter sin fru. Han är mest sur och tvär och orkar inte bry sig om sin dotter på grund av sorg och saknad. Filmen blir till stor del fokuserad på relationen mellan farmor och Sophie, som skildras mycket realistiskt och levande. Det känns som att jag som tittare är med där, jag känner vad de känner.

Berättelsen är stark och vacker, med flera lager som fångar sorgens många ansikten men det är också en hoppfull skildring om att mötas mellan olika generationer och om att lyssna på natur och hav och hur stora äventyr som kan utspelas i lugnet i ett liv som går långsammare.

Det är underbart och vilsamt att uppleva en film som skildrar en tid då människor kunde ha tid att sitta stilla på en klippa vid havet och lyssna på vågor och fåglar och vind, en skildring av livet under en tidsepok då ingen behövde kolla SMS eller sociala medier på mobiltelefonen, en tid då barn kunde leta fyrklöver på gräsmattan istället för att spela tv-spel.

Ett litet minus får filmen för att den försöker få med för mycket. Regissör och producent försöker trycker in så mycket som möjligt från boken vilket gör att där finns scener utan att de har ett riktigt sammanhang i filmen. Den som har läst boken kommer förstås att få ut mer, för att han/hon/hen känner igen scener från boken.

Men som sagt: ett stort, stort BRAVO för dessa fantastiska naturscener som känns som att jag är med där, jag känner vattnet på fötterna, jag känner vinden och jag huttrar när stormen drar fram.

Filmrecension: Brutalisten – lysande skådespelare

by

Brutalisten
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 7 februari
Regi: Brady Corbet

Det är den tiden på året då fjolårets mest omtalade, omhuldade och Oscars-hoppfulla kandidater anländer på svensk mark. Brutalisten regisserad av Brady Corbet anländer med gigantisk pompa och ståt, den designmässigt provokativa affischen stoltserar med det hyperboliska ordet monumental från branschjättar som Rolling Stone och The Hollywood Reporter. Förväntningarna är därmed oerhörda, framförallt då filmen också stoltserar med en otrolig speltid på över tre och en halvtimme inklusive en kort paus.

Och som alltid då en film tycks ha gjort en resa från ingenting till stratosfären och framhålls som det största som skett sedan filmkameran uppfanns, är det svårt att helt och hållet uppfylla de hysteriska lovorden. Med det sagt är Brutalisten mäkta imponerande och många gånger djupt engagerande.

Brady Corbets resa från halvdan skådespelare till regissör är inte unik, däremot är övergången från en regissör med ytterst ointressanta projekt som Vox Lux till att nu framhållas som ett geni genuint förvånande. Andra regissörer bygger sakteliga upp en resumé där tydlig förbättring figurera flitigt mellan projekten, med detta en ökande profil. Med det sagt kan raketfärd också ske, Brutalisten är i mångt och mycket den sortens film som tar en regissör från att vara ointressen till att kunna anses som en med genuin potential. Visionen är att skapa ett svepande drama som utforskar hela det mänskliga emotionella spektrat. Och flera gånger är det slående hur pass medryckande och intressant resan är, detta trots att tematiken och berättelsens diverse beståndsdelar känns igen, något som är i stark polemik med Corbets uttalande om att en film av god kvalité ständigt bör överraska.

Men bristen på originalitet blir inte beklämmande då Brutalisten har en magnetisk kvalité som gör att den ofta lågmälda men samtidigt svarta dramatiken är omöjlig att ta ögonen ifrån. Corbet integrerar flera historiska milstenar på ett strålande sätt vilket ger berättelsen en oerhörd vidd då avgörande skeenden som Israels grundande eller de aggressiva atombombstestningarna sätts i en kontext och länkas samman med berättelsen. Brutalisten använder sig också av ett spartanskt och intimt foto som gör att filmen påminner om filmad teater, något som förstärker Corbets vilja att lägga publikens blick på dramatiken och skådespelet. Just dialog och interaktion mellan skådespelare är av ypperlig kvalité. Adrian Brody gör en fantastisk insats som lyckas beröra det mesta en karaktär kan tänkas genomgå, såsom sorg, extas, hopplöshet och pånyttfödelse. Felicity Jones, som fått alltför lite relevant arbete, gör också en mycket finstämd rolltolkning som förstår vikten av att kombinera styrka och tystnad.

Mer än något annat är det filmens mer poetiska och öppna kvalitéer som stärker upplevelsen. De politiska och sociala undertonerna är oundvikliga men sättet främlingsfientlighet och vanmakt skildras på sätts i en oväntat snillrik vinkel här. Genom att låta huvudpersonen komma från ett veritabelt helvete – koncentrationslägret Buchenwald, blir kontrasten då Brody möter Guy Pearces makabert fascistoida industrialist en otäckt påminnelse om att ondskan som han just undflytt har återfötts fast i en amerikansk affärskostym. Detta blir än mer potent och kraftfullt då vi ser till händelserna i dagens USA där just industrialism och fascism numera går hand i hand och omformar samhället till en grotesk oligarki som dessutom tagit sig an rasism och splittring med öppna armar.

Samtidigt är materialet kanske mer komplext än Corbet har förmåga att hantera. Flera gånger om finns det utrymme att extrahera ut än mer ur specifika moment än vad som görs. För trots de fina insatserna från Jones och Brody är deras djupa och bärande förgyllande inte tillräckligt närvarande eller intensivt för att verkligen övertyga till den graden filmen önskar. Ett antal andra sekvenser lovar också mer än de faktiskt ger, det gäller framförallt en lång exkursion mot filmens final som ter sig menlös och rentav pretentiös. Corbet visar också på en osäkerhet i sin kapacitet som regissör, framförallt vad gäller vissa stilistiska grepp som inte alls är nödvändiga. Slutet som serveras i en mycket rumphuggen epilog är inte heller något som kommer gå till historien.

Men det är inte det som stannar kvar, det är just de nutida allegorierna, de magnetiska kvalitéerna i dramatiken och det lysande skådespelet som klamrar sig fast i minnet. Brutalisten är inte perfekt men många gånger om omöjlig att ta ögonen ifrån.

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.

Filmrecension: Maria – mycket, mycket bra

by

Maria
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Pablo Larrain
Rollerna : Angelina Jolie som Maria Callas, Pierfrancesco Favio som butlern Ferruccio, Alba Rohrwacher som hushållerskan Bruna och Haluk Bilginer som skeppsredaren Aristotele Onassis

Filmen handlar om Maria Callas sista tid i livet vid mitten av 1970-talet. Hon var under 1950–1960-talen världen kanske främsta operasångare (sopran). Maria föddes i New York av grekiska föräldrar 1923. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten. Där debuterade hon redan som artonåring i Puccinis opera Tosca. År 1950 uppträdde hon för första gången på La Scala i Milano. Hennes karriär tog fart och under 1950-talet framträdde hon på flera av världens stora scener exempelvis Metropolitan i New York. Under det tidiga 1960-talet lämnade hon dock operascenen men fortsatte sporadiskt att hålla konserter. Men efter några år återkom hon till operascenen och gjorde en lysande comeback på Metropolitan år 1965 i Tosca. Applåderna ville aldrig sluta. Trots det blev hennes framträdande på scenen alltmer sällsynta under 1960- och 1970-talen. Den allra sista konserten höll hon 1974.

Filmens beskrivning av hennes sista tid i livet vävs samman med återblickar på tidigare episoder i hennes liv. De lyckliga och olyckliga återblickarna ger en bild av hennes komplicerade liv både som privatpersonen Maria och som divornas diva, La Callas. När Divan säger följ mig, följer man helt enkelt enligt La Callas. När hon ber om ursäkt för att hon är sen säger den ackompanjerande pianisten, du är aldrig sen det är de andra som är tidiga.
Jag har inget liv utanför operan säger hon. Hela hennes komplicerade liv framstår som en opera, med alla operans dramer och känslosvängningar. Genom hela karriären kämpar hon med sin historia, sin hälsa, sin självbild men också med musiken. Musiken sveper in mig i ren tortyr säger hon. Ingen fattar vilken plåga det är att pressa fram sången ur magen och ut genom munnen.

Återblickarna handlar om tonårens trauman där mamman tvingade henne att mot betalning sjunga för tyska soldater, kanske tvingades hon också till andra tjänster. Återblickarna handlar också om relationen och kärleken till den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Det började lyckligt men slutade olyckligt eftersom han inte ville gifta sig med henne. Han gifte sig i stället med Jacqueline Kennedy, den mördade presidenten John Kennedys änka.

Under den sista tiden i Paris var Maria beroende av sin hushållerska Bruna och sin butler Ferrucio. De försöker få henne att ta sina hälsoproblem på allvar och försöker förmå henne att äta ordentligt. Samtidigt kämpar Maria med att försöka hitta tillbaka till sin röst, den röst som hennes sköra kropp har förlorat. Efter några försök säger pianisten, nu sjunger du som Maria men om det skall bli något måste du åter börja sjunga som La Callas. Men för Maria handlar inte kampen om att få tillbaka rösten om att kunna uppträda igen. Kampen var enbart för hennes egen skull. Mamman hade tvingat henne att sjunga och Onassis hade hindrat henne från att sjunga. Nu var det äntligen hon själv som skulle bestämma. Kampen för rösten handlar alltså om människan Maria och inte om Divan La Callas. Den sista tidens sista dag orkade hennes sköra kropp inte längre, hon dog 1977.

Filmen är mycket, mycket bra. Musiken, känslighet, Marias liv, La Callas liv, de historiska återblickarna och relationerna mellan människorna. Till det bästa i filmen hör den på en gång varma och samtidigt svala relationen mellan Maria, Bruna och Ferrucio. Hushållerskan och Butlern finns alltid där vad som än sker.

Vilka skådespelarprestationer. Både Angelina Jolie i huvudrollen som Maria och Alba Rohrwacher i birollen som Bruna är helt lysande. Detsamma gäller Pierfrancesco Favio i rollen som Ferruccio. Jag ger den betyg 6 av 5.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.