recensioner

District 9 – recension

29 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

district9a
En av de mest hajpade filmer före premiären bland SF-intresserade måste vara District 9. Nu har den då haft premiär.
Vad är det då för film?
Grundhandlingen: Ett stort rymdskepp dyker upp och stannar ett par hundra meter ovan mark över Johannesburg i Sydafrika. Världens människor väntar i skräck men inget händer. Till slut tar sig människorna in i utomjordingarnas rymdskepp och hittar en mängd utmärglade varelser som förs till ett lägerområde.

Människorna föraktar och ser ner på dess utomjordingar och behandlar dem ungefär som nazisterna behandlade judar eller som vita människor behandlade svarta och tog dem som slavar.

För att vara en film som handlar om utomjordingar är den ovanligt samhällstillvänd, tar upp etiska och politiska frågeställningar. Det är inspelad delvis som om det var en dokumentär blandad med nyhetsklipp.

Filmtipset skriver:

Att filmen utspela sig som en dokument är intressant och det ger en känsla av verklighet som är svåröverträffbar. Dock känns det lite som ett avsnitt av amerikanska The Office när Wikus går runt i kåkstaden där utomjordingarna bor. Dokumentarkänslan bryter verkligen inte den fjärde väggen, men det känns ändå som en bra idé. Om dokumentarkänslan ger filmen en komedisk touch så blir det mer skräckbetonat när det dokumentära slutar. Det är en intressant brytning och påminner om From Dusk till Dawn och brytningen mellan thriller och skräck som sker där.

Fast vissa scener är förstås filmade så att det kunde vara taget direkt från ett tv-spel. Att District 9 redan vid planeringen av filmen var tänkt som ett tv-spel är rätt uppenbart.

Betyg 4 i SVD och i Dagens Nyheter. På Kulturbloggen brukar vi inte ge betyg, men om jag skulle göra det skulle betyget hamna på den nivån. Jag tycker också att filmen hör till de som är klart intressanta att se på biodukarna. Välgjord och tankeväckande.

Uppdatering: En kommentar anser att en recension ska redovisa:

Skådespeleriet
Disskusion av manus (utan spoilers)
Klippning
Musik
Utseende
Specialeffekter och deras verklighetstrogenhet
Genomgående konstnärliga förtjänster

Jag håller inte med att en bloggs recension har samma upplägg. Det upplägget anser jag för min del gälla vid recensioner när man läser filmvetenskap på universitetet.
Jag tycker också personen bakom kommentaren förväxlat en bloggs upplägg med envägskommunikationen via traditionella medier.
En blogg ska gärna länka och ge läsaren möjlighet att lätt hitta mer.
Ett blogginlägg som är en biorecension behöver inte alls vara lång och analyserande, den kan samla in länkar till olika andra som recenserat och ge den som besöker bloggen flera valmöjligheter att läsa mer på olika håll.
Men jag kan ändå ta upp några av de saker som personen bakom kommentaren tyckte saknades:
Skådespeleriet: Till stor del var filmen som en dokumentär och nyhetsinslag. Det kräver en viss slags insats av skådespelarna, där de agera som reportrar: mer avskalat och inte så mycket gestaltar sina karaktärer som människor.
Om det blir trovärdigt hänger väldigt mycket på hur filmen sedan klipps ihop.
Jag tycker att filmen fungerade väldigt bra på det sättet. Det kändes som om det var en dokumentär, man trodde nästan det var sant.

Andra delar av filmen var mer som ett tv-spel, som jag nämnt tidigare. Som när vapen radades upp: det var som att vara i ett tv-spel och kunna klicka på och välja vilket vapen jag ville ha för att sedan springa iväg och skjuta fiender.

För övrigt tycker jag inte alls att en blogg som diskuterar en film ska bedöma manus till exempel. Det är en typisk uppgift för en filmvetare.
En blogg ger istället läsarna möjligheter att själva vidareutveckla och diskutera i kommentarer eller i egna bloggar.

—

Betyg 3 i Expressen.

ScienceFictionbloggen har också recenserat.
Aftonbladet däremot gav betyg 2.

Fler recensioner: Göteborgsposten, Metro och Upsala Nya Tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Science Fiction, utomjordingar, aliens, recensioner, District 9

Veckans filmpremiärer: Brustna omfamningar, Il Divo och GI Joe

14 augusti, 2009 by Redaktionen

brustnaomfamningar
Pedro Almodóvars film ”Brustna omfamningar” med Penélope Cruz är nog den mest uppmärksammade av veckans premiär. Bland annat för en diskussion som bröt ut på Twitter kring Kerstin Gezelius (DN) hyllningstext, ja nästa kärleksförklaring, till Penélope Cruz som fått rubriken ”Sagolikt freak”:

Det är inte konstigt att hon har varit Pedro Almodóvar trogen. I hans speciella universum av gammal melodram och ny transvärld har allt kunnat existera samtidigt och på egna villkor. I hans värld har en stor skönhet varit vad en stor skönhet är: en oförutsägbar naturens slump. Ett freak bland andra freaks. Det måste ha inneburit en svindlande frihet. Frågan är om kärleken överlever den senaste filmen, där Almodóvar också verkar ha trillat dit på hennes yttre. Eller om omfamningen är på väg att brista.

Filmens grundberättelse handlar om en blind författare som var filmregissör när han fortfarande kunde se. Filmen hoppar mellan Madrid 2008 och hans sista filminspelning 1994.
Penélope Cruz spelar en sekreterare som drömmer om att bli skådespelerska. Hon uppfyller sin rike chefs sexdrömmar om henne som tack för att han hjälpte hennes dödssjuke gamle far.

Dagens Nyheter gav betyg 4 och det gjorde Aftonbladet och Expressen också. SVD slog till med betyg 5.

Il Divo
Men själv ska jag först se en annan av veckans premiärer: Il Divo som handlar om den inflytelserike Giulio Andreotti. Filmen vann Filmenjurypriset vid Cannes-festivalen. I rättegång blev Andreotti frikänd för anklagelser om bortt som bygger på maffiaförbindelser,
Aftonbladet vacklar i sitt betyg, gav först betyg 2 men säger sedan att efteråt insåg recensenten hur smart filmen är:

Efter att man har sett filmen, känns ”Il Divo” ändå rätt smart. Läckert bildspråk och udda musikval. I den svarta komedins form, lyckas regissören Paolo Sorrentino få det att kännas som att Andreotti var insyltad i de mut- och korruptionshärvor och maffiamord, som han i rätten blev frikänd från.

Fast något är fel på en film, där man efteråt måste läsa på för att helt förstå vad man har sett.

DN gav betyg 4:

Inledningen är magnifik. Det är sen natt – eller snarare mycket tidig morgon i Rom. Allt är tyst och stilla, med ett undantag. Några bilar med blåljus på taket rullar långsamt och ljudlöst fram på en gata. Tungt beväpnade och välbyggda män i mörka kostymer går i blanka skor vid bilarnas sida, med blickarna vaksamt svepande över de mörka fasaderna.
….
Visste man inte att ”Il Divo” handlar om en av den italienska efterkrigstidens mest inflytelserika och omstridda politiker, Giulio Andreotti, skulle man tro sig bevittna inledningen på en ren gangsterthriller.

Betyg 4 i Expressen.

GI Joe
Det är knappast filmen som lockar mig mest, inte riktigt min typ av film. Men enligt en del recensenter är den bättre än man kan vänta sig, som Expressen skriver:

Att vänta sig något annat än förutsägbar handling, charmlösa fyrkantiga karaktärer och överdosering av pangpang när man ser ”G.I. Joe” är lika genomtänkt som att shoppa på Ikea en lönehelg – man blir besviken för inget blir som man tänkt sig.
Men ser man framemot action så är det precis vad ”Mumien”-regissören Stephen Sommers serverar.

SVD gav till och med betyg 4.

”Il Divo” Movie Trailer (2009)

Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, trailer, Almodovar, GI Joe, Il Divo, Brustna omfamningar

Mastodon i Hultsfred, filmklipp

20 juli, 2009 by Redaktionen

mastodon300

Mastodon, ett av banden som spelade på endagarsfestivalen Sonisphere i Hultsfred.
Flera av Kulturbloggens vänner har varit där nere och alla har hyllat festivalen.
Vi vet inte om det är för att hårdrockälskare är väldigt nöjda med sina festivaler eller om det är ett vinnande koncept för Hultsfred att ha en särskild hårdrocksfestival.

Metallica fick höga betyg överallt. Mastodon fick väl inte lika lysande recensioner:
Expressens Martin Carlsson gav betyg 2:

Det eviga för- och festivalbandet gör ytterligare ett framträdande på svensk mark, och det känns så frustrerande.

Dagens Skiva har också en recension och var mer nöjda:

Med senaste plattan Crack the Skye i minnet kunde man anta att de hårdare spåren skulle få stryka på foten, men så var inte fallet alls, snarare tvärtom och Mastodon botaniserade i hela katalogen, med en topp i klassiska March of the Fire Ants.

Summan blir en strålande kombination som ger ett riktigt bra band som i sin tur gör en riktigt bra spelning. Trots det stundtals kraftiga regnet.

Mastodon – Crystal Skull (Sonisphere, Hultsfred 18 July 2009)

Mastodon – The Wolf Is Loose (Live at Sonisphere Hultsfred, 07/18/09)

Mastodon: Blood And Thunder (Sonisphere, Hultsfred 2009

Här kan du se mer:
Mastodon – Intro – Live @ Sonisphere; Hultsfred 09

Tre bra nya skivor du inte borde missa med: Regina Spector, Wilco och Levon Helm

3 juli, 2009 by Rosemari Södergren

Tre nysläppta album är jag väldigt förtjust i. Förra veckan kom den ryskfödda amerikanskan Regina Spectors album ”Far”, som är ett av de bättre i genren singer/songwriter som utgår från pianot. The Bands trummis Levon Helm har släppt ett lyckat album i egen genreblandning och indiecountryrockarna i Wilco släppte i veckan ett album jag lyssnat på massor sedan recensionsexemplaret dök ner i min dator. Jo: flera skivbolag släpper numera recensionsskivor i digitalt format. Smidigt och snabbt.

Om Regina Spector berättas det ofta hur hon som liten flicka flyttade med sin familj från Ryssland till USA. Hon vinkade av sin ryska pianolärarinna, flyttade till New York och blev stjärna och ses som ett exempel på hur det kan gå när rysk träning möter det amerikanska samhällets möjligheter.

DN:s Malena Rydell gillar också skivan och gav den betyg 4:

Många har påpekat att Regina Spektors musik liksom ger ett intryck av att vara mycket mer musik än vad som faktiskt hörs.
Så är det, hon har en förmåga att få en att ladda musiken med mer än det egentligen finns medan man lyssnar. ”Far” är som ett plagg som passar i vilken miljö som helst, öronen stajlar liksom om den beroende på var du är och gör.

Betyg 5 i Svenska Dagbladet.

Wilco: ”Wilco (the album)”
Varför det amerikanska Wilco väljer att döpa sitt sjunde studioalbum till ”Wilco (the album)” vet jag inte. Bandet är experimentellt och har väl vidgat sina ramar, men är ändå Wilco.
Den som är i Göteborg i augusti på festivalen ”Way Out West” bör se till att inte missa deras spelning.
Wilco lyckas förvalta country och folkmusik så att det blir bra rockmusik. Jag vet inte om jag hittat något band som gör det på samma rockiga fräscha sätt. De har aldrig stått still och hela tiden vidareutvecklat sin musikstil, men är också villiga att träda in på nya stigar i andra sammanhang. När de sparkades från Warner Music gjorde de sin musik tillgänglig gratis på nätet genom sin hemsida.

Betyg 4 i DN:

Briljant i korta tyglar. På sjunde studioalbumet fortsätter amerikanska Wilco att vidga ramarna men håller sig till korta låtar. I augusti spelar de i Göteborg.

Expressen gav också betyg 4, liksom Svenska Dagbladet.
Rolling Stone berättar om nya skivan:

You have to give it up for Wilco for making things so simple. The group’s seventh album — due out in late June — will be titled Wilco (The Album). Even cooler: there’s a cut on the disc titled “Wilco, The Song,” which Glenn Kotche describes to Rock Daily as “a great, upbeat song professing our love for our fans.”

Levon Helm: ”Electric dirt”
The Bands trummis som fyller 70 nästa år imponerar med sin nya skiva. DN gav också den betyg 4.
Levon Helm har nästan varit uträknad eftersom han varit sjuk i strupcancer. Mot alla odds har han tagit sig tillbaka och skapar denna skiva med en visserligen ärlde mans sträva röst, men så passande till musik.

Skivan handlar om en åldrande bonde som inte ser någon annan råd än att börja odla marijuana.

Musiken är en mix av blues, folkmusik, rock, gospel och med en stark doft av New Orleans.

Jag får rysningar när jag tänker på att vi här har en musiker och artist som var med på Woodstock. I år firar den festivalen 50-årsjubileum. Den har påverkar musiklivet otroligt.

Levon Helms officiella hemsida.
Recension i Expressen.

Regina Spektor- Laughing With (Official Music Video)