District 9 – recension

En av de mest hajpade filmer före premiären bland SF-intresserade måste vara District 9. Nu har den då haft premiär.
Vad är det då för film?
Grundhandlingen: Ett stort rymdskepp dyker upp och stannar ett par hundra meter ovan mark över Johannesburg i Sydafrika. Världens människor väntar i skräck men inget händer. Till slut tar sig människorna in i utomjordingarnas rymdskepp och hittar en mängd utmärglade varelser som förs till ett lägerområde.

Människorna föraktar och ser ner på dess utomjordingar och behandlar dem ungefär som nazisterna behandlade judar eller som vita människor behandlade svarta och tog dem som slavar.

För att vara en film som handlar om utomjordingar är den ovanligt samhällstillvänd, tar upp etiska och politiska frågeställningar. Det är inspelad delvis som om det var en dokumentär blandad med nyhetsklipp.

Filmtipset skriver:

Att filmen utspela sig som en dokument är intressant och det ger en känsla av verklighet som är svåröverträffbar. Dock känns det lite som ett avsnitt av amerikanska The Office när Wikus går runt i kåkstaden där utomjordingarna bor. Dokumentarkänslan bryter verkligen inte den fjärde väggen, men det känns ändå som en bra idé. Om dokumentarkänslan ger filmen en komedisk touch så blir det mer skräckbetonat när det dokumentära slutar. Det är en intressant brytning och påminner om From Dusk till Dawn och brytningen mellan thriller och skräck som sker där.

Fast vissa scener är förstås filmade så att det kunde vara taget direkt från ett tv-spel. Att District 9 redan vid planeringen av filmen var tänkt som ett tv-spel är rätt uppenbart.

Betyg 4 i SVD och i Dagens Nyheter. På Kulturbloggen brukar vi inte ge betyg, men om jag skulle göra det skulle betyget hamna på den nivån. Jag tycker också att filmen hör till de som är klart intressanta att se på biodukarna. Välgjord och tankeväckande.

Uppdatering: En kommentar anser att en recension ska redovisa:

Skådespeleriet
Disskusion av manus (utan spoilers)
Klippning
Musik
Utseende
Specialeffekter och deras verklighetstrogenhet
Genomgående konstnärliga förtjänster

Jag håller inte med att en bloggs recension har samma upplägg. Det upplägget anser jag för min del gälla vid recensioner när man läser filmvetenskap på universitetet.
Jag tycker också personen bakom kommentaren förväxlat en bloggs upplägg med envägskommunikationen via traditionella medier.
En blogg ska gärna länka och ge läsaren möjlighet att lätt hitta mer.
Ett blogginlägg som är en biorecension behöver inte alls vara lång och analyserande, den kan samla in länkar till olika andra som recenserat och ge den som besöker bloggen flera valmöjligheter att läsa mer på olika håll.
Men jag kan ändå ta upp några av de saker som personen bakom kommentaren tyckte saknades:
Skådespeleriet: Till stor del var filmen som en dokumentär och nyhetsinslag. Det kräver en viss slags insats av skådespelarna, där de agera som reportrar: mer avskalat och inte så mycket gestaltar sina karaktärer som människor.
Om det blir trovärdigt hänger väldigt mycket på hur filmen sedan klipps ihop.
Jag tycker att filmen fungerade väldigt bra på det sättet. Det kändes som om det var en dokumentär, man trodde nästan det var sant.

Andra delar av filmen var mer som ett tv-spel, som jag nämnt tidigare. Som när vapen radades upp: det var som att vara i ett tv-spel och kunna klicka på och välja vilket vapen jag ville ha för att sedan springa iväg och skjuta fiender.

För övrigt tycker jag inte alls att en blogg som diskuterar en film ska bedöma manus till exempel. Det är en typisk uppgift för en filmvetare.
En blogg ger istället läsarna möjligheter att själva vidareutveckla och diskutera i kommentarer eller i egna bloggar.

—

Betyg 3 i Expressen.

ScienceFictionbloggen har också recenserat.
Aftonbladet däremot gav betyg 2.

Fler recensioner: Göteborgsposten, Metro och Upsala Nya Tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Science Fiction, utomjordingar, aliens, recensioner, District 9