• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

Från premiären på Äktenskapet – (Retreat from Moscow) på Stockholms stadsteater

13 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Äktenskapet (Retreat from Moscow)
Stockholms stadsteater
Premiär 13 januari 2012

Äktenskapet (Retreat from Moscow) av den hyllade författaren William Nicholson hade premiär på Stockholms stadsteater – och det vimlade av kulturpersoner i premiärpubliken, ska inte rada upp alla här. Författaren själv var också där.

William Nicolson som bland annat skrivit böckerna bakom storfilmer som Shadowlans och Gladiator har i dramat Äktenskapet – (Retreat from Moscow) skildrat ett medelålders pars skilsmässa.

Paret i pjäsen heter Edward och Alice. De har varit gifta i 33 år. Rollerna görs av äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos (ja, Lennart Hjulströms son, skådespelaren Niklas Hjulström, fanns förstås i premiärpubliken).

Föreställningen börjar en helg då 30-årige sonen Jamie är på besök. Alice känner att det gått för mycket slentrian i äktenskapet, det finns inget liv i deras samvaro, hon upplever inget gensvar från maken Edward och hon försöker tvinga fram något genom att tjata och pressa. Edward är undvikande, hon når inte fram till honom. Ganska snart får vi också förklaringen: han släpper bomben: han vill skiljas. Han har redan packat sina saker, han har träffat en ny kvinna.

Alice bryter ihop totalt. Livet tar slut. Hon blir helt förkrossad. Hon är troende katolik, för henne är en skilsmässa otänkbar. Hon klamrar sig fast och försöker på alla möjliga sätt att tvinga kvar Edward.

Eva Bergman har regisserat och hon berättar i en pressartikel om sina tankar kring pjäsen:
− Pjäsen är en kärleksfull skildring av hur svårt det är att skiljas och hur dessa tre människor förändras under skilsmässoprocessen. Hur förändras vi av uppbrott i livet? Vad händer med människor när de utsätts för en svår konflikt? I botten finns en moraldiskussion om vilken rätt vi har att göra våra närmaste illa för att själva överleva.

Föreställningen står och faller med att skådespelarna gör bra ifrån sig. Vilket de gör. Ena stunden kan jag bli så irriterad på Alice, hur hon tjatar och pressar på Edward. Nästa stund blir jag så arg på Edwards feghet, att han aldrig kan säga vad han tycker.

Scenografin är föredömligt stram och ändå talande, en stor välfylld bokhylla av äldre modell till höger på scenen, en jättekrukväxt till vänster, en soffa i mitten och ett köksbord med några stolar framför bokhyllan. Scenografin placerar oss direkt i rätt sammanhang, vi förstår att det är en familj med utbildning men ändå inte någon överklass, en enkel men utbildad medelklass.

Manus är träffsäkert, dialogen, grälen mellan ett par som varit tillsammans länge men inte tagit itu med sina konflikter känner vi nog alla igen. På något sätt har väl alla någon gång varit med om liknande ordväxlingar. Pjäsen skildrar ett äktenskap som spruckit men skulle kunna handla om andra krissituationer i livet också. Det handlar om hur människor tar sig igenom uppbrott i livet och svåra händelser. På så sätt har föreställningen något att säga alla. Varje människor hamnar någon gång i en livssituation där livet förändras, där saker går i kras, det må vara att skilja sig från vänner, familj, älskare, barn eller från arbetet eller drabbas av svår sjukdom.

Gunilla Nyroos gör rollen som den övergivna Alice så äkta att det gör ont i mig ibland och jag vill rusa upp på scen och skaka om henne. När det är som värst är hon precis så jag-centrerad i sin olycka som bara den mest deprimerade kan vara. ”Det vore bättre för mig om Edward var död, då hade jag en grav att gå och sörja vid”, menar hon.

Richard Forsgren som spelar sonen Jamie pasar perfekt i sin roll. Också för vuxna barn kan det vara svårt att uppleva  föräldrars skilsmässa. Richard Forsgren gör en eftertänksam man, lugn och väldigt ärlig. Det känns befriande med ett drama där mycket händer under ytan men det inte är några stora gester med blod och slagsmål. Dramatiken ligger nära de vardagsliv vi känner igen oss i. De stora gesternas draman kan ibland kännas för mycket teater och för lite av äkta vara. Här möter vi livet i dess tillkrånglade form. Livet i all sin komplicerade enkelhet.

Behöver jag säga att föreställningen fick stående ovationer när regissören och författaren kom upp på scen? Fast redan de tre skådespelarna var själva värda dessa ovationer: föreställningen står och faller med att skådespelarna tar hand om rollerna väl. Vilket de alla tre gjorde.

Det var en stark föreställning som gav många tankar om livet och om kärleken och äktenskapet.

Lite bakgrundsfakta från pressmaterialet:
Pjäsens engelska originaltitel Retreat from Moscow hänger samman med att Edward i pjäsen läser en bok om Napoleons fruktansvärda reträtt från Moskva 1812 där de franska soldaterna var tvungna att lämna sårade och försvagade kamrater för att själva överleva. Edward överför detta till sitt eget liv – att han måste såra för att hålla sig själv levande.
William Nicholson, som skrivit pjäsen, har inte gjort någon hemlighet av att det är sina föräldrars skilsmässa han skildrar . Retreat from Moscow gick fem månader på Broadway och nominerades till tre Tony Award, bland annat för bästa pjäs. Nicholson, nu en hyllad manusförfattare, startade som dokumentärfilmare på BBC och gick så småningom över till att skriva tv-drama. Sitt internationella genombrott fick han med Shadowlands som vunnit alla tänkbara priser först som BBC-film, sen som Broadwaypjäs och sist men inte minst filmversionen med Anthony Hopkins och Debra Winger i rollerna. Sen dess är han flitigt anlitad i Hollywood. Han har skrivit manus till Gladiator, Elizabeth:The Golden Age och First Knight för att nämna några.
Äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos har arbetat tillsammans på teaterscenen och film tidigare. Bland annat i Willy Russells ”Timmarna med Rita” där de spelade mot varandra (Folkteatern i Göteborg och SVT). Filmerna ”Berget på månens baksida” och ”Rusar i hans famn” som gav Gunilla en guldbagge och en guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll regisserades av Lennart.
Eva Bergman kom till Stadsteatern 2005 med den mycket uppmärksammade dokumentära pjäsen Guantanamo. Just nu spelar hennes hyllade uppsättning av Påklädaren på Göteborgs stadsteater.

Richard Forsgren sågs senast i Orestien och Tartuffe här på Stadsteatern.
RETREAT FROM MOSCOW Sverigepremiär 13 januari på Lilla scenen
Av William Nicholson
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Erika Nicklasson

I rollerna:
Edward: Lennart Hjulström
Alice: Gunilla Nyroos
Jamie:  Richard Forsgren

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i Äktenskapet – Retreat from Moscow.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, recension, äktenskap, Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos, Eva Bergman

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Äktenskap, Eva Bergman, Gunilla Nyroos, Lennart Hjulström, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Tjechov-drama i nutid på Stockholms stadsteater skildrar jakten på Lycka

7 januari, 2012 by Redaktionen

Lycka – Efter Anton Tjechovs Pjäs Platonov
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 6 januari 2012

Stockholms stadsteaters populära regissör Alexander Mørk-Eidem har placerat Anton Tjechovs ungdomsdrama Platonov i nutid. En överdådig fest är platsen för hela första akten. Den unga änkan Tove har bjudit in grannar och vänner till sitt gods, som hon har belånat upp över öronen. Det är en brokig samling personligheter som festar som om slutet vore nära.

Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

Lycka är en fri bearbetning av Anton Tjechovs relativt okända ungdomspjäs. Den saknade titel när den hittades i ett bankfack efter hans död och har spelats under namn som Platonov och Pjäs utan titel.

– Det är inte en traditionell Tjechov-pjäs utan mer ett råmaterial. Det märks att den är skriven i ett slags ungdomligt övermod. Den har ett enormt persongalleri med många intressanta karaktärer som hanterar både vardagsbekymmer, finanskris och existentiella frågor. Det går att känna igen i vår tid helt enkelt, berättar Alexander Mørk-Eidem.

I Lycka möter vi en grupp människor på en rejäl fest med palmer, skum och konfetti. Alla på scenen
har komplicerade relationer till varandra som ska avhandlas under kvällen.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Pjäsen kan tolkas på flera plan, allt från som en skildring av ett samhälle i upplösning till på ett personligt, psykologiskt plan. En röd tråd är rollpersonernas jakt på det som ska göra dem lyckliga, framför allt pengar och kärlek. Kärleken personifieras för kvinnorna av Fredrik, trots – eller kanske just tack vare – att han själv förlorat förmågan att leva och älska. Därigenom får de chansen att själva projicera sin bild av möjlig lycka på honom. Men eftersom de inte får någon bekräftelse tillbaka och Fredrik är oförmögen att ta några avgörande beslut går handlingen oundvikligen mot katastrof.

Läs vidare i Teatermagasinet och i recensioner i Expressen, Svenska Dagbladet, Nummer.

Alexander Mørk-Eidem har hyllats för sina lekfulla scenversioner av klassiska verk. 2007 blev han
utsedd till en av Stockholms hjältar och 2009 blev han nominerad till kulturpriset, båda av DN. 2009 vann han Svenska Dagbladets Thalia-pris och nu i december 2011 har han fått motta Expressens
teaterpris, En bit av Georgs hatt. På Stockholms stadsteater har han tidigare satt upp bland annat
Djungelboken, Tre Systrar, De tre musketörerna, Sommargäster samt senast Paraplyerna i
Cherbourg.

Bild: Fredrik Lycke i Lycka. Foto ovan: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Anton Tjechov, Alexander Mørk-Eidem, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Stockholms stadsteater, Tjechov

Från premiären av Persona på Stockholms stadsteater

8 december, 2011 by Rosemari Södergren

Persona av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater
Urpremiär på svensk teaterscen 8 december 2011

Elisabeth Vogler är en firad och vacker skådespelerska. En dag går hon in i väggen och hon slutar att tala. Hon hamnar på sjukhus och vårdas av sköterskan Alma. Att vårda en människa som slutat tala är påfrestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon påverkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
Filmen ”Persona” gick upp på biodukarna 1966. Manuset föddes då Ingmar Bergman som nybliven teaterchef på Dramaten blev utbränd och vårdades sex månader på Sophiahemmet i Stockholm.

I ”Persona” undersöker Ingmar Bergman vad konst och teater är, vad det ger människor, eller inte ger. Men ”Persona” har flera bottnar, många djup och kan tolkas och förstås på många sätt. I programmet till föreställningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premiär utropade filmen till ett modernistiskt mästerverk, och något decennium senare förklarades den som ett postmodernt dito, värdigt att tolkas utifrån varje tänkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …

De fyra skådespelarna bjöd på ett välspelat drama. Föreställningen är en och en halv timme och jag satt där helt fångad, fascinerad.

Vi kom in i en salong där scenen först var en spegel där vi, publiken såg oss själva. När spelet började försvann spegeln och vi mötte en kvinnlig läkare i en kal miljö. Patienten, Elisabeth Vogler, låg på en hög säng av kallt stål.

Det är också intressant att pjäsens tre bärande starka roller är kvinnor och den mindre birollen är en man. Och alla de tre större rollerna är sidor av Ingmar Bergman själv.

Bland premiärpubliken såg jag Dagens Nyheters berömde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden för att teaterkritiker nu för tiden måste lämna recensioner snabbare och att de får mindre utrymme i tidningen). Jag gissar att han kommer att jämföra teaterföreställningen med filmen. Jag tänker inte gå in i någon sådan diskussion om förhållandet mellan filmen och teateruppsättningen. Teaterföreställningen står för sig själv. Ingen behöver ha sett filmen för att kunna förstå och ta till sig teateruppsättningen. ”Persona” är redan som film väldigt teatermässig.

Vissa citat är rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss själva, både som skådespelare och åskådare.

Som Alma säger:
-Jag vet att du tiger därför att du är trött på alla dina roller, allt det där, som du behärskar till fulländning. Men är det inte bättre, att ge sig själv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och lögnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning bättre, om man lät sig själv vara, som man är.

Rollerna:
Alma: Sofia Ledarp
Elisabeth Vogler: Frida Westerdahl
Läkaren: Lena-Pia Bernhardsson
Herr Vogler: Steve Kratz

Produktion:
Av: Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Ljud: Tomas Björkdal
Mask: Maria Reis

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premiär 8 december på Bryggan.

Läs även andra bloggares åsikter om Persona, teaterrecension, Ingmar Bergman, Stockholms stadsteater, teater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ingmar Bergman, Persona, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Modern version av Strindbergs Dödsdansen på Stockholms stadsteater

3 december, 2011 by Redaktionen

Dödsdansen av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär: 2 december 2011

Inför Strindbergsåret 2012 spelas Dödsdansen på Stockholms stadsteater i en modern tolkning med texten bearbetad av Mia Törnqvist och i regi av Ragnar Lyth. Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

Havsutsikten från villan är underbar. Båten guppar i sjöboden. Snart firar Edgar och Alice sitt silverbröllop. Eller firar och firar. I 25 år har de hittat på nya lekar för att stå ut med varandra. Och när vännen Kurt kommer på besök brakar helvetet loss på riktigt.

– Moderniseringen är ett inte försök att köra över Strindberg utan att synliggöra pjäsen. Strindberg skrev en samtidspjäs när han skrev Dödsdansen, ett drama om en värld som publiken på den tiden kände igen. Därför ville jag göra en uppsättning som dagens publik kan spegla sig i, säger regissören Ragnar Lyth.

Pjäsen utspelar sig i en lyxvilla i skärgården istället för i en isolerad garnisonsstad i havsbandet som i originalet. Makarna Edgar (Allan Svensson) och Alice (Pia Johansson) lever bland designmöbler, stilrena material och har den senaste ljudanläggningen.

– När Strindberg skrev pjäsen var havsbandet en plats för förvisning men idag är det en åtråvärd plats.

För mig var det riktigare att beskriva att Edgar och Alice har allt i sitt liv och bor i ett paradis, ändå skapar de sitt eget fängelse, säger Ragnar Lyth.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Skådespelarna imponerar i de känsloutlevande rollerna. Allan Svensson är perfekt som den högmodige Edgar, Pia Johansson som den allt mer demoniska Alice och Niklas Hjulström som den fundersamme men lättmanipulerade Kurt. Rollen som Edgar ligger nära andra roller som Allan Svensson nyligen spelat på Stadsteatern, såsom Roy Cohn i Angels of America och Paul i Vänner. Det skulle vara roligt att få se honom som en helt annan typ av person någon gång.

Föreställningen använder sig, vilket har blivit väldigt vanligt på teatern den senaste tiden, av projiceringar som en del av scenbilden. I den här uppsättningen tycker jag att det fungerar ovanligt bra. Den vackra havsutsikten som omvandlas till störningar, bilder från Edgar och Alice liv och de digitala siffrorna som tickar mot ett hotande slut – allt bidrar till handlingen och stämningen på scenen.

Stockholms stadsteater har valt att inte ta med den andra delen av pjäsen, som Dramaten gjorde i sin uppsättning 2007. Det gör att fokuset på den äktenskapliga dödsdansen blir tydligare och mer avgränsad. Pjäsen slutar där den började och inget har egentligen hänt. Eller har det? Är det inte så att åtminstone Edgar har utvecklats, då han genom en nära döden-upplevelse kände ett hopp som han förut inte haft. Kanske finns det är chans för ett lyckligt 25-årsfirande för Edgar och Alice trots allt.

Bild: Allan Svensson och Pia Johansson. Foto: Carl Thorborg

Läs mer på Stockholms stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Allan Svensson, August Strindberg, Niklas Hjulström, Pia Johansson, Stockholms stadsteater

Ingen mans land av Pinter på Stockholms stadsteater – ifrågasätter sanningen

1 december, 2011 by Rosemari Södergren

Ingen mans land av Harold Pinter
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december

Hirst och Spooner, två äldre män, möts på puben och trivs i varandras sällskap.
Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin lägenhet i det finare Londonområdet Hampstead Hath. Lägenheten har en enorm utsikt med ett fönster som tycks täcka ena långväggen i vardagsrummet som för övrigt är möblerat inte fullt så fashionabelt som adressen och fönstret ger oss anledning att förvänta oss. Är värden en man något på dekis?

Hirst, värden är en man högre status och bättre ekonomisk ställning än Spooner, det är uppenbart av deras klädsel att döma. Gästen, Spooner, är en man med luggslitna kläder, hängiga byxor och sliten kavaj. Förmodligen är han en åldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, ändrar inriktning och människor som tycks vara på ett sätt blir något annat när förutsättningarna mellan människor ändras.
Spooner som spelas så träffsäkert av Peter Haber är en man med förmåga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.

En liten bit in i pjäsen dyker två yngre män upp, Foster och Briggs. Också där pendlar förhållandena mellan karaktärerna och när vi tror att vi vet vilka de är ändrar rollernas inbördes förhållande karaktär och vi är åter lika ovissa om vem som är vad.

Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pjäser han skriver under 1970-1980 är ”Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket möter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella frågor.

Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Benér beskriver detta så bra i programmet till föreställningen:

I sin Nobelföreläsing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen är, sade han, att något sådant som en enda sanning aldrig förekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras ”utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra”. Just så är Ingen mans land komponerad. När vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifrågasätts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.

En Pinterpjäs från den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, där finns mycket att läsa in. En intressant aspekt är spelet mellan de fyra männen. Hirst är värd och de två unga männen bor hos honom. Är de betjänter? Är de pojkvänner? Är någon av dem en son till Hirst? De två unga männen och gästen Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppmärksamhet. De är redo att förvränga sig, ändra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara för att passa. Hirst är den som har den ekonomiska makten och därför är det han som är den som alla vill passa upp.

Theresa Benér berättar också att Harold Pinter själv spelade rollen som Hirst i en uppsättning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara två sidor av samma person.

En annan del i föreställningen är de existentiella frågorna kring minnet och åldrandet. Varför hör vi inte hur fåglarna sjunger när vi är unga? Varför hör vi fågelsången när vi är gamla?

En sådan här föreställning står och faller med skådespelarnas insatser.

hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt rätt skådespelare för varje roll. Peter Haber är i hela sin kropp den luggslitna, trötta men enormt verbala Spooner. Lars Lind är mycket bra som Hirst och Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre männen med sitt mer korthuggna språk och sina mer otåliga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.

Ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater berättar om bakgrunden till att Lena T Hansson
nu regisserar ”Ingen mans land”:

No man’s land hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar.
Lars Lind såg originaluppsättningen i London på 70-talet och föreslog den redan 1994 för Lena T Hansson efter att de gjort Älskade monster tillsammans.
– Det är en väldigt speciell pjäs. Det första man tänker när man läser den är: vad handlar den om? Den är väldigt poetisk på ett sätt som är sällsynt inom dramatiken. Karaktärerna är säregna och svårförutsägbara, säger Lena T Hansson.

Fakta om Harold Pinter
Harold Pinter föddes 1930 i London.
1956 uppfördes hans debutpjäs, enaktaren The Room.
Han dog 2008.

2005 fick han Nobelpriset i litteratur.

Ingen mans land
Översättning Nils Gredeby
Regi Lena T Hansson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Anna Jensen Arktoft

I rollerna
Hirst Lars Lind
Spooner Peter Haber
Foster Joakim Gräns
Briggs Jonas Hellman-Driessen

Foto: Sarah Bolmsten

Läs även andra bloggares åsikter om Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

NewDawnFilms Cinema Club Night. Foto: … Läs mer om Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Barn, föräldrar, mor- och farföräldrar … Läs mer om Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

3/7 2026 Krogen Utopia i … Läs mer om Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

För den som älskar att grotta ner sig i … Läs mer om För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Varje januari samlas filmbranschen i … Läs mer om Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström … Läs mer om Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när … Läs mer om Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Morden i Midsomer säsong 25 Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in