Lennart Hjulström

Från premiären på Äktenskapet – (Retreat from Moscow) på Stockholms stadsteater

13 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Äktenskapet (Retreat from Moscow)
Stockholms stadsteater
Premiär 13 januari 2012

Äktenskapet (Retreat from Moscow) av den hyllade författaren William Nicholson hade premiär på Stockholms stadsteater – och det vimlade av kulturpersoner i premiärpubliken, ska inte rada upp alla här. Författaren själv var också där.

William Nicolson som bland annat skrivit böckerna bakom storfilmer som Shadowlans och Gladiator har i dramat Äktenskapet – (Retreat from Moscow) skildrat ett medelålders pars skilsmässa.

Paret i pjäsen heter Edward och Alice. De har varit gifta i 33 år. Rollerna görs av äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos (ja, Lennart Hjulströms son, skådespelaren Niklas Hjulström, fanns förstås i premiärpubliken).

Föreställningen börjar en helg då 30-årige sonen Jamie är på besök. Alice känner att det gått för mycket slentrian i äktenskapet, det finns inget liv i deras samvaro, hon upplever inget gensvar från maken Edward och hon försöker tvinga fram något genom att tjata och pressa. Edward är undvikande, hon når inte fram till honom. Ganska snart får vi också förklaringen: han släpper bomben: han vill skiljas. Han har redan packat sina saker, han har träffat en ny kvinna.

Alice bryter ihop totalt. Livet tar slut. Hon blir helt förkrossad. Hon är troende katolik, för henne är en skilsmässa otänkbar. Hon klamrar sig fast och försöker på alla möjliga sätt att tvinga kvar Edward.

Eva Bergman har regisserat och hon berättar i en pressartikel om sina tankar kring pjäsen:
− Pjäsen är en kärleksfull skildring av hur svårt det är att skiljas och hur dessa tre människor förändras under skilsmässoprocessen. Hur förändras vi av uppbrott i livet? Vad händer med människor när de utsätts för en svår konflikt? I botten finns en moraldiskussion om vilken rätt vi har att göra våra närmaste illa för att själva överleva.

Föreställningen står och faller med att skådespelarna gör bra ifrån sig. Vilket de gör. Ena stunden kan jag bli så irriterad på Alice, hur hon tjatar och pressar på Edward. Nästa stund blir jag så arg på Edwards feghet, att han aldrig kan säga vad han tycker.

Scenografin är föredömligt stram och ändå talande, en stor välfylld bokhylla av äldre modell till höger på scenen, en jättekrukväxt till vänster, en soffa i mitten och ett köksbord med några stolar framför bokhyllan. Scenografin placerar oss direkt i rätt sammanhang, vi förstår att det är en familj med utbildning men ändå inte någon överklass, en enkel men utbildad medelklass.

Manus är träffsäkert, dialogen, grälen mellan ett par som varit tillsammans länge men inte tagit itu med sina konflikter känner vi nog alla igen. På något sätt har väl alla någon gång varit med om liknande ordväxlingar. Pjäsen skildrar ett äktenskap som spruckit men skulle kunna handla om andra krissituationer i livet också. Det handlar om hur människor tar sig igenom uppbrott i livet och svåra händelser. På så sätt har föreställningen något att säga alla. Varje människor hamnar någon gång i en livssituation där livet förändras, där saker går i kras, det må vara att skilja sig från vänner, familj, älskare, barn eller från arbetet eller drabbas av svår sjukdom.

Gunilla Nyroos gör rollen som den övergivna Alice så äkta att det gör ont i mig ibland och jag vill rusa upp på scen och skaka om henne. När det är som värst är hon precis så jag-centrerad i sin olycka som bara den mest deprimerade kan vara. ”Det vore bättre för mig om Edward var död, då hade jag en grav att gå och sörja vid”, menar hon.

Richard Forsgren som spelar sonen Jamie pasar perfekt i sin roll. Också för vuxna barn kan det vara svårt att uppleva föräldrars skilsmässa. Richard Forsgren gör en eftertänksam man, lugn och väldigt ärlig. Det känns befriande med ett drama där mycket händer under ytan men det inte är några stora gester med blod och slagsmål. Dramatiken ligger nära de vardagsliv vi känner igen oss i. De stora gesternas draman kan ibland kännas för mycket teater och för lite av äkta vara. Här möter vi livet i dess tillkrånglade form. Livet i all sin komplicerade enkelhet.

Behöver jag säga att föreställningen fick stående ovationer när regissören och författaren kom upp på scen? Fast redan de tre skådespelarna var själva värda dessa ovationer: föreställningen står och faller med att skådespelarna tar hand om rollerna väl. Vilket de alla tre gjorde.

Det var en stark föreställning som gav många tankar om livet och om kärleken och äktenskapet.

Lite bakgrundsfakta från pressmaterialet:
Pjäsens engelska originaltitel Retreat from Moscow hänger samman med att Edward i pjäsen läser en bok om Napoleons fruktansvärda reträtt från Moskva 1812 där de franska soldaterna var tvungna att lämna sårade och försvagade kamrater för att själva överleva. Edward överför detta till sitt eget liv – att han måste såra för att hålla sig själv levande.
William Nicholson, som skrivit pjäsen, har inte gjort någon hemlighet av att det är sina föräldrars skilsmässa han skildrar . Retreat from Moscow gick fem månader på Broadway och nominerades till tre Tony Award, bland annat för bästa pjäs. Nicholson, nu en hyllad manusförfattare, startade som dokumentärfilmare på BBC och gick så småningom över till att skriva tv-drama. Sitt internationella genombrott fick han med Shadowlands som vunnit alla tänkbara priser först som BBC-film, sen som Broadwaypjäs och sist men inte minst filmversionen med Anthony Hopkins och Debra Winger i rollerna. Sen dess är han flitigt anlitad i Hollywood. Han har skrivit manus till Gladiator, Elizabeth:The Golden Age och First Knight för att nämna några.
Äkta paret Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos har arbetat tillsammans på teaterscenen och film tidigare. Bland annat i Willy Russells ”Timmarna med Rita” där de spelade mot varandra (Folkteatern i Göteborg och SVT). Filmerna ”Berget på månens baksida” och ”Rusar i hans famn” som gav Gunilla en guldbagge och en guldbaggenominering för bästa kvinnliga huvudroll regisserades av Lennart.
Eva Bergman kom till Stadsteatern 2005 med den mycket uppmärksammade dokumentära pjäsen Guantanamo. Just nu spelar hennes hyllade uppsättning av Påklädaren på Göteborgs stadsteater.

Richard Forsgren sågs senast i Orestien och Tartuffe här på Stadsteatern.
RETREAT FROM MOSCOW Sverigepremiär 13 januari på Lilla scenen
Av William Nicholson
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Erika Nicklasson

I rollerna:
Edward: Lennart Hjulström
Alice: Gunilla Nyroos
Jamie: Richard Forsgren

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i Äktenskapet – Retreat from Moscow.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, recension, äktenskap, Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos, Eva Bergman

Entré-Sorti på Stockholms stadsteater, bilder och tankar från urpremiären

9 april, 2011 by Rosemari Södergren

En ny chef ska komma – och vi vet att han ställt krav för att ta på sig chefsjobbet. En av de duktiga medarbetarna som vi alla jobbat med i många år måste gå. Hur agerar vi för att slippa ta del i konflikten och för att överleva på jobbet och samtidigt ha respekten kvar för oss själva?
Någon är flexibel, hjälper gärna till med plåster och vatten, men tar aldrig ställning. Någon tror att allt kommer att bli bra, för det känner hon på sig. Någon tar tjänstledigt och någon försöker istället ställa sig in hos den nya chefen för att få en bättre position.

För eller emot? I den nyskrivna pjäsen Entré –Sorti undersöker Lennart Hjulström vilka strategier som finns för att slippa ta ställning. Pjäsen utspelar sig på teatern – som i en dröm. Urpremiär på Lilla scenen 8 april.
Entré – Sorti utspelar sig på teatern där en förändring är på gång. Den tilltänkta teaterchefen Bengt Lundberg (Andreas Kundler) vill satsa på en ny repertoar och ny publik. Då finns det inte längre plats för den äldre regissören Alex Dobrowolski (Gerhard Hoberstorfer).

Karaktärernas sätt att slippa ta ställning är roliga, skrämmande träffsäkra. Vi har säkert träffat på dem alla: den överspända unga kvinnan som har åsikter men kommer med sin reservation först efter mötet, när det inte kräver lika mycket att stå upp för sina åsikter, eller den där snälle mannen som alltid hjälper alla men vägrar ha en egen åsikt, eller kvinnan som känner på sig att allt kommer att bli bra och inte har något vettigt att säga när hon öppnar munnen eller mannen som helst skulle vilja tagit över själv som teaterchef ….

Lennart Hjulström är en av mina favoriter bland svenska nu levande teatermän. Han debuterade på sextiotalet på Göteborgs stadsteater i det som då hette gruppteater, med dramatiker lyhörda för tiden som Kent Andersson och Bengt Bratt.
Agneta Pleijel berättar om detta i programbladet till Entré-Sorti:
Man ville en icke-auktoritär teater och sökte en ny sorts kontakt med publiken, enligt uppfattningen att teaterns uppdragsgivare inte var överklass och borgerlighet, utan alla.

Entré-Sorti är skådespelaren, regissören och manusförfattaren Lennart Hjulströms första egna pjäs. Han har tidigare skrivit monologer och filmmanus, men främst regisserat och skådespelat. På Stockholms stadsteater har han tidigare regisserat bland andra Avgång, Erik XIV, Mäster Olof och 2 x Norén.

Med detta i bakhuvudet får föreställningen en dimension utöver skildringen av konflikträdslan och de olika karaktärernas överlevnadsstrategier.

– Det handlar om vilka strategier man upprättar för att inte behöva ta ställning. Det är något allmängiltigt och kan utspelas på vilken arbetsplats som helst, men jag har valt teatern för den känner jag bäst, säger Lennart Hjulström i ett pressmedddelande.

– Det som händer i Entré – Sorti är som i en dröm där allt kan uppstå. Tiden är då och nu. – Inget är konstigt när man drömmer. Det är först när man vaknar som drömmen ter sig märklig och
man undrar över allt som ryms inom oss, säger Lennart Hjulström.

Det är bara det att om jag i mina tankar sätter in en ung Lennart Hjulström i rollen som teaterchef då får föreställningen en ny dimension: då handlar det om vad som krävs för att bana väg för en ny teater. Om nu inte Bengt hade framställts så klyschig utan istället drivits av det som drev Lennart Hjulström tillsammans med Bengt Bratt och Kent Andersson: är då inte det som teaterchefen och teaterstyrelsen gör något nödvändigt? Om vi vill vill nå en ny publik, förnya teatern, måste inte en del gamla heliga kor slaktas på vägen?

Här har jag skrivit mer om föreställningen i Teatermagasinet.
Här en recension av Lars Ring i Svenska Dagbladet.

Foto ovan: Petra Hellberg
Övriga bilder: Foto: Carl Thorborg