Persona av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater
Urpremiär på svensk teaterscen 8 december 2011
Elisabeth Vogler är en firad och vacker skådespelerska. En dag går hon in i väggen och hon slutar att tala. Hon hamnar på sjukhus och vårdas av sköterskan Alma. Att vårda en människa som slutat tala är påfrestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon påverkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
Filmen ”Persona” gick upp på biodukarna 1966. Manuset föddes då Ingmar Bergman som nybliven teaterchef på Dramaten blev utbränd och vårdades sex månader på Sophiahemmet i Stockholm.
I ”Persona” undersöker Ingmar Bergman vad konst och teater är, vad det ger människor, eller inte ger. Men ”Persona” har flera bottnar, många djup och kan tolkas och förstås på många sätt. I programmet till föreställningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premiär utropade filmen till ett modernistiskt mästerverk, och något decennium senare förklarades den som ett postmodernt dito, värdigt att tolkas utifrån varje tänkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …
De fyra skådespelarna bjöd på ett välspelat drama. Föreställningen är en och en halv timme och jag satt där helt fångad, fascinerad.
Vi kom in i en salong där scenen först var en spegel där vi, publiken såg oss själva. När spelet började försvann spegeln och vi mötte en kvinnlig läkare i en kal miljö. Patienten, Elisabeth Vogler, låg på en hög säng av kallt stål.
Det är också intressant att pjäsens tre bärande starka roller är kvinnor och den mindre birollen är en man. Och alla de tre större rollerna är sidor av Ingmar Bergman själv.
Bland premiärpubliken såg jag Dagens Nyheters berömde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden för att teaterkritiker nu för tiden måste lämna recensioner snabbare och att de får mindre utrymme i tidningen). Jag gissar att han kommer att jämföra teaterföreställningen med filmen. Jag tänker inte gå in i någon sådan diskussion om förhållandet mellan filmen och teateruppsättningen. Teaterföreställningen står för sig själv. Ingen behöver ha sett filmen för att kunna förstå och ta till sig teateruppsättningen. ”Persona” är redan som film väldigt teatermässig.
Vissa citat är rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss själva, både som skådespelare och åskådare.
Som Alma säger:
-Jag vet att du tiger därför att du är trött på alla dina roller, allt det där, som du behärskar till fulländning. Men är det inte bättre, att ge sig själv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och lögnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning bättre, om man lät sig själv vara, som man är.
Rollerna:
Alma: Sofia Ledarp
Elisabeth Vogler: Frida Westerdahl
Läkaren: Lena-Pia Bernhardsson
Herr Vogler: Steve Kratz
Produktion:
Av: Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Ljud: Tomas Björkdal
Mask: Maria Reis
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premiär 8 december på Bryggan.
Läs även andra bloggares åsikter om Persona, teaterrecension, Ingmar Bergman, Stockholms stadsteater, teater