Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

by

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hjälp till att samla in namn på alla kulturarbetare världen över som förföljs

by

När demokratin hotas och diktatoriska makter vill ta över är det alltid konstnärer som hotas först. Fria konstnärer som skildrar livet och samhället är ett hot mot de krafter som vill strypa det öppna samhället.

Scenkonstarrangören MDT i Stockholm har startat ett viktigt projekt där det vill sätta ihop en lista över alla människor som förföljs, fängslas eller dödas för att de skapar konst.

Här berättar de om namninsamlingen:

”This is Political” – MDT 1-31 augusti
I augusti avstannar all ordinarie verksamhet på MDT, till förmån för ett viktigt projekt – ”This is Political”. Målet är att upprätta en lista med namn på människor som förföljs, fängslas eller dödas för att de skapar konst.

”This is Political” utgår från det faktum att det alltid är konstnärer som råkar illa ut först när ett samhälle omstörtas av revolution, kris eller krig. Det är konstnärerna och fritänkarna som fängslas, mördas eller oskadliggörs. Varför, om inte för att de utgör ett hot?

”Vi ägnar hela augusti åt att göra en lista. Vi vill hitta så många tystade konstnärer som möjligt och uppmärksamma dem så mycket som vi bara kan. Vi vill använda den här tiden åt omvärldsanalys så att vi ser och lär oss förmedla hur viktig roll konsten spelar i samhället.” säger MDT:s teaterchef Danjel Andersson.

MDT initierar detta projekt och bjuder in allmänhet och andra organisationer att hjälpa till i researcharbetet. Upplägget är enkelt. Vi ses på scenen, vardagar kl. 11.00 – 18.00.
Detta är en början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dan efter ettårsminnet av Utöya: DN har stor intervju med Ultima Thule

by

DN publicerade en lång intervju med bandet Ultima Thules frontman Jan Thörnblom inför deras avskedsspelning.
Det var en hel del som reagerade på artikeln och på datun för publiceringen och som hörde av sig till oss på Kulturbloggen.com om det.

Ultima Thule är bandet som (citat från SVT Kultur🙂 Bandet Ultima Thule exploderade i popularitet samtidigt som en våg av främlingsfientlighet i Sverige på 90-talet. De sponsrades bland annat av den öppet rasistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och ett av deras fans var Jimmie Åkesson.

DN inleder den långa intervjun med följande inledning:
På lördag gör det nationalistiska bandet Ultima Thule sin sista spelning. De sammanfattar sin karriär med parollen ”Det 30-åriga kriget”. Ett krig som nu kan avslutas när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, konstaterar sångaren och textförfattaren Jan Thörnblom.

De som hörde av sig till oss hade först och främst reagerat på DN-artikeln av två skäl:
Att den publicerades precis dagen efter att alla uppmärksammat att det var ett år sedan massakern på Utöya och att de som hörde av sig till oss tyckte att DN-artikeln var väldigt undfallande och okritisk.

Det är en svår fråga. Ultima Thule har dragit stor publik och är ett fenomen som finns. Ska vi sopa det under mattan? Svårt …

DN-reportern säger själv till SVT att han ville skriva en konfronterande och ifrågasättande text

– Att Ultima Thules musik gjorde många människor rädda är ju en stor grej med det bandet. De är en del av en främlingsfientlig kultur som växte fram på 90-talet. Bandet säger själva att deras jobb är slutfört nu när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

När jag läste artikeln kände jag också, som de som hört av sig till oss, att den behandlade Ultima Thule som om det var vilket band som helst. Som om de inte stod för något högerextremistiskt. Fast å andra sidan lämnar ju DN-reportern det åt läsaren, han litar på att läsaren kan tänka själv. Som sagt: Bandet säger själva att deras jobb är slutfört nu när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

Artikeln är i blåsväder också för att den enligt vad flera journalister på twitter påpekat har stora likheter med Matilda Gustavssons reportage i musikmagasinet Novell.

Från Kulturnyheterna:
Anton Gustavsson, chefredaktör på magasinet Novell, var medveten om att ett reportage om Ultima Thule skulle bli känsligt och tycker att DN inte lyckats komplicera ämnet.

– Det är därför jag tycker att deras text faller lite platt. Gustavsson menar att DN ändå använt sig av reportaget i Novell som inspiration utan att ge kredd. Vinkeln, hela problemformuleringen och skildringen är lik, säger han och klargör att det främst handlar om en övergripande snålhet från de stora tidningarna.

Ja det är något som små redaktioner ofta upplever. Det händer då och då att vi har en nyhet före de stora drakarna, men de tar bara nyheten utan att tala om var de först hittade den. Men det tror jag är så det fungerar idag när Internet har gjort att nyheter sprids så snabbt. Credit för sin nyhet för en liten redaktion bara om det inte går att skriva om på annat sätt än att hänvisa till den lilla redaktionen. Det är bara så det är – och inte så mycket att säga om.

Att en journalist under sin research läser andra journalisters intervjuer och inspireras av dem är en del i hur jobbet utförs. Så länge en journalist inte skriver av någon annans text utan inhämtar kunskaps och bakgrundsfakta på det sättet är det bara som det är och ska vara.

Jag har inte läst Novells artikel ännu. Om DN-artikeln är väldigt lik den då borde Novell förstås blivit nämnd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kulturspaningen: Finanskris drabbar film och Hultsfreds rockarkiv och hemligheten bakom Bruce Springsteens styrka

by

Eurokrisen drabbar den italienska kulturen hårt. Fem sicilianska filmfestivaler har tvingats ställa in eller banta sommarens evenemang, skriver Hollywood Reporter.
Via Dagens Nyheter som bland annat berättar:
Bland de drabbade festivalerna finns Taormina Film Festival, en av Europas äldsta, och International Festival of Frontier Cinema. Även de regionala festivalerna Northern Wind på Lampedusa, Cine Nostrum och Children’s Film Festival i Giardini Naxos har drabbats.

Också Hulstfreds rockarkiv riskerar att läggas ned.
Via SVD:
Hultsfreds rockarkiv hotas
Svensk rockarkiv i Hultsfred hotas av nedläggning. Verksamheten finansieras i dag av Hultsfreds kommun, men utan statligt stöd kan arkivet tvingas stänga, rapporterar Sveriges Radios ”Mitt i musiken”.

Det är så dumt när kulturen drabbas av den sämre ekonomin. Kultur är alltför viktigt. Kultur vidgar människors tankevärld, får människor att kunna se saker ur olika synvinklar vilket är något som forskare behöver kunna. Kultur får människor att förstå sig själva och varandra bättre. Utan kultur stagnerar världen.

Apropå forskare finns det en intressant artikel om forskare som använder sig av meditation för att gruppen inom forskarprojektet ska gå vidare och hitta nya lösningar på problem.

Ett annat sätt att orka med sina sysslor är förstås att träna. Expressen ”avslöjar” hur Bruce Springsteen orkar spela konserter på mer än tre timmar i stad efter stad. Han tränar stenhårda pass på gym.

Det kanske sparar några slantar på kort sikt att dra ner på kulturen men det blir dyrare på längre sikt. Utan tvekan.

Relaterat: Göteborgsposten och Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Minst 14 ihjälskjutna vid Batmanpremiären

by

Den amerikanska filosofin och det amerikanska politiska budskapet är oerhört välpaketerat i den nya Batmanfilmen, The Dark Knight Rises. Filmen är mycket, mycket snyggt filmad, skickligt ihopklippt och den är spännande. I Kulturbloggens recension får den betyg 4.

När filmen hade premiär i Denver, Colorado, USA, har minst 14 personer dödats då en man började skjuta.
DN rapporterar:
En massaker har inträffat under midnattspremiärvisningen av filmen Batman The Dark Knight Rises på en biografi Aurora Mall, i en förort till Denver, USA.

En person öppnade eld mot människor under filmvisningen och slängde in ett föremål som spred en gas i salongen. Vittnen såg en man som sparkade in dörren till en av nödutgångarna och började skjuta. Enligt polisen ska mannen ha haft flera vapen med sig in i biosalongen.

Det är hemskt och det är vidrigt. Men också en naturlig följd av det budskap som om och om igen förmedlas i filmer som Batman:
Filmen berättar att alla som är för en annan livsstil än den amerikanska är farliga.
Filmens bov har fått drag av både islamister, kommunister, miljöaktivister och överlag alla som är emot den amerikanska livsstilen.
Gotham är en stad av korruption och orättvsior men den som vill ändra på det är ännu värre.
Den som vill få bort klyftor är ännu värre.

Gothams livsstil försvaras och återvinns med våld och avancerad teknik.

Den enda skillnaden mellan skurken och Gotham (det vill säga de amerikanska idealen) är att skurkarna inte har försvarsadvokater i domstolen och att de är något grymmare.

Därför förvånar det mig inte att Batmanpremiären drabbats av en galning som står bakom en massaker.
Det är hemskt och självklart något att fördöma. Men det förvånar mig inte.

Det är sorgligt, bedrövligt men en konsekvens av de värderingar som om och om igen öses över världen med den amerikanska kulturen. De ideal som förmedlas i amerikansk kultur är om och om igen budskapet att våld löser problem.

Uppdatering 3: Dagens kanske mest puckade kommentar tror att jag menar att de som blev skjutna får skylla sig själva för att de kollade på amerikanska underhållningsfilmer. Den som skrev det kan uppenbarligen inte läsa. Påståendet är så idiotiskt att jag inte ens borde kommentera det. Hur kan någon ha så svårt att läsa?

Relaterade artiklar:
Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Svenska Dagbladet och Expressen och Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,