MDT

“Pre-study for Hamlet”
Koreografi: Jens Östberg
Medverkande: Ludde Hagberg & Jens Östberg
Musik: Daniel Söderberg

“What they are instead of”
Koreografi och medverkande: Angela Schubot & Jared Gradinger
På MDT i Stockholm

Tänk så snabbt vinden vänder. Från grymt taggad till oförklarligt ledsen inom ramen av ett par timmar.
Vet inte riktigt vad det var jag var bevittnade i första delen av MDTs Double Bill. Var det två apors långsamt plågsamma parningslek? En abstrakt förkroppsligad andningsövning?

Tyskan Angela Schubot och amerikanen Jared Gradinger möttes för tio år sedan och detta är deras tredje samarbete i egen regi. I ”what they are instead of” fortsätter duon utforskandet av det dynamiska, kroppsliga uttrycket. Kan vi med intimitet forma en gemenskap som sträcker sig utanför hudens gränser? Pretentiöst. Ja, givetvis.

Det är ömsom våldsamt manipulerande av kroppar och andning, ömsom varsam guidning, i princip aldrig utan att tappa greppet om varandra. Endast med andning som ackompanjemang. Duons kroppar står enkom för uttrycket, då deras ansikten och mimik är i princip avstängda, vilket får mig att längta efter ett livstecken utöver deras sammansvetsade kroppar. Tyvärr bidrar det till att stycket blir humorlöst, trots att kroppens kompositioner ibland bjuder på fantasirika föreställningar. Styrkan i duetten är det primitiva och enkla, men det repetativa och saknaden av process eller utveckling i verket gör att jag blir uttråkad och reprisen dom gör, är totalt överflödig.

Döm då av min förvåning när det visar sig att denna första del är den med ljusår bättre parten av kvällen på MDT. Från den vita, rena studioscenen förflyttas vi till ett scenrum, som av Bortalaget med Jens Östberg i spetsen, har belamrats med bråte, skräp och pappersblad med samma innehåll som de programblad vi tilldelats i foajén. ”Pre-study for Hamlet” delar två kvällar med Schubot & Gradinger, men spelas även i en lång version på fem (!!) timmar den 16 mars. Gud hjälp oss!

Det här är Dum & dummare möter Gökboet. Som ett illa regisserat barnprogram. Men mer känns det som om Hamlet-fasaden bara är en ursäkt för att vuxna män ska kunna ställa sig på scenen med inga egentliga idéer över huvudtaget för att leka med papper och bråte. Ja, jag är hård, men det här är provocerande uselt. Förmildrande omständigheter? Knappt några alls.

Det skulle kunna vara iden som presenteras i programbladet, som faktiskt har en poäng. Frågan Bortalaget ställer sig hur dödar vi den uttjatade pjäsen Hamlet? Kan det vara så att om man gör den ultimata uppsättningen, tar den därmed bort all lust att vilja återuppföra den igen? En fråga som i sig kan projiceras på näst intill vilken pjäs som helst.

Och deras dissekering av Hamlet börjar finurligt med skapandet av den klassiska teaterkostymen med hjälp av programblad, för att sedan marschera och skövla sig fram genom uppbyggda pappersslott av Hamlet. Men sen tar det slut. Det dör. På alla tänkbara sätt. Och jag längtar efter en ny uppsättning av Hamlet. Men det kanske var en dubbeltydig mening i Bortalagets frågeställning? Att vi faktiskt VILL se en ny uppsättning igen.

Och kalla mig mer än gärna danskonservativ, men jag saknar dans. För kvällens andra del har i min värld absolut ingenting med dans att göra. Överhuvudtaget.
Det är med sorg i hjärtat jag lämnar MDT, men jag vägrar bli bitter, utan blickar hellre framåt mot nya dansäventyr. Med dans i.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om MDT, dans, recension, Jens Östberg