Springsteen: Deliver Me From Nowhere
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Scott Cooper
För kända musiker eller grupper tycks det oftast bara vara en fråga om tid tills en biografisk film framträder. Men vad gäller Bruce Springsteen har förutsättningarna varit annorlunda. Mannen som – med rätta, gjort sig känd som den bästa och mest elektriska live-artisten de senaste fyrtio åren har också varit notoriskt noga med att ständigt neka flera kommersiella uttryck. Springsteens musik var under lång tid svår att använda på film – minus de gånger då han spelade in titelspår till exempelvis Jonathan Demmes Philadelphia. Potentiella samarbeten med gitarrmakaren Fender har också resulterat i hårda nej, detsamma med mångmiljonerbjudanden för att låna ut musiken till reklam.
Men i och med försäljningen av sin musikkatalog till Sony för ett par år sedan har en tydlig förändring skett vad gäller bossens villighet att ställa sitt artisteri i det ultrakommersiella rampljuset. Numera kan låtar som Badlands till och med dyka upp i Guardians Of The Galaxy. Att det således nu finns en biografisk film om New Jerseys mest kända person – uppbackad av självaste Walt Disney, är ytterligare ett bevis på att den höga och orubbliga barriären nu är riven.
Med tanke på att Bruce Springsteens artisteri för många – inklusive undertecknad, går bortom hyllningar och stora adjektiv blir uppgiften att på något sätt fånga denna artistiska gärning nästintill omöjlig. Därför väljer regissören Scott Cooper att inte göra en omspännande biografi som behandlar uppväxt, genombrott, svårigheter och vägen till att bli i det närmaste legendarisk, en formula som varit cementerad i så kallade ’’biopics’’ sedan Ray 2004. Istället är detta en mer koncentrerad studie av en period i Springsteens liv som för många – även kalenderbitare som memorerat låtlistor och de mest exklusiva live-framföranden, inte är helt tydlig. Skapandet av albumet Nebraska omskrivs ofta som en privat och djupt kompromisslös process där vad som var tänkt att vara demos blev till ett av de mest hyllade och minnesvärda albumen i Springsteens karriär.
Scott Cooper vill också skapa paralleller mellan skivans tematik, innehåll och djupt nergångna porträtt av förtvivlan och hopplöshet som ett direkt resultat av den mentala ohälsa som Springsteen många gånger talat om, bland annat i sin biografi. Dock finns det problem att förankra hela filmens emotionella spektra och berättelse kring denna känslomässiga analog. Låtarna på Nebraska är avskalade långa och svepande sagor som transporterar lyssnarna till platser och personer som de helst inte vill veta av – mördare, utstötta och livsöden så desperata att det är svårt att processa. Den skapande processen som filmen vill delge skildras dock alltför ordinärt.
Det är korta sekvenser då lyrik författas och arrangemang tillsätts, det görs aldrig någon kraftig djupdykning i vad som fick Springsteen att ta nästa steg vad gäller att förfina sitt narrativa låtskrivande. Mycket förankras istället genom svartvita tillbakablickar vars vackra foto och o-märkvärdiga amerikanska småstäder genast drar tankarna till den fantastiska Alexander Payne-filmen med samma titel som albumet. Tillbakablickarna är förvisso dramatiska men är aningen för ytliga och långtifrån så kraftfulla som de skulle behöva vara. Filmen slirar också vad gäller den karaktär som spelas av Odessa Young, en helt fiktiv karaktär som är tänkt att demonstrera den emotionella otillgänglighet som Springsteen genomgick under inspelningen. Tyvärr är detta ett sidospår som tillför ytterst lite av värde då det känns pliktskyldigt och stelt, detta trots en mycket bra insats av Young. Filmens tematik hoppar också hej vilt. Där Nebraska handlar om förtvivlan och hopplöshet vill filmen många gånger istället försöka förstå vikten av att värdera kopplingen till den plats man kom ifrån, trots att den kan vara kantad av trauma. Detta är dock bisarrt att sammankoppla med Nebraska då det är ämnen som behandlades på Darkness On The Edge of Town, en skiva som helt och hållet var en motreaktion till de drömmande älskande som flydde staden full av förlorare i albumet Born To Run. Den här dissonansen blir som mest uppenbar i filmens final då Cooper verkar tappa greppet om sin film, från att ha varit koncentrerad och ytterst lågmäld blir den märkligt bombastisk och närmast sentimental. Det är också här filmen vill ha utdelning på det emotionella planet trots att den gjort alltför lite för att skapa en stark grund, framförallt vad gäller Springsteens ytterst komplicerade relation till sin far.
Istället kommer de sanna rysningarna då Springsteen med sina vapendragare går in i studion och vi får se hur Born In The USA skapas. Precis som scenerna i James Mangolds A Complete Unknown är skapandet av legendarisk musik skildrat med en kompromisslös passion. Addera dessutom Jeremy Allen White i en roll som musikvärldens minst dramatiska person, där Dylans osympatiska hybris eller Johnny Cash ultra-maskulina persona var aningen mer tacksamt att skildra är Bruce Springsteen en person med introverta egenskaper som – enligt honom själv, ogillar att vara i centrum då han inte är på scen. Denna alldagliga, avslappnade och självironiska humor lyckas Allen förmedla oerhört väl, mest slående är det i ett par ytterst specifika ansiktsuttryck som är otäckt nära den verkliga varan. Addera också att Whites sång är ypperlig så är detta ett starkt om inte klassiskt porträtt.
Scott Cooper verkar också vara bekväm med sitt ämne, för efter kompletta parenteser med filmer som Black Mass och Out Of The Furnace är detta första gången sedan Crazy Heart som hans filmskapande känns inspirerat. Och under de sekvenser som faktiskt rör vid tematiken om hur Bruce Springsteens musik påverkat miljontals människor är det svårt att inte bli gråtmild. Då kommer konsertminnen tillbaka och en påminnelse om att vi här faktiskt har en film som någotsånär – mellan varven, snuddar vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid, ett faktum som i sig är en triumf.
