Utøya 22 juli
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Erik Poppe
Manus Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen
En berörande, stark film ur ungdomarnas perspektiv, konsekvent genomfört. Att göra en spelfilm om den fruktansvärda terrorattacken på de norska socialdemokratiska ungdomsförbundets läger 22 juli 2011 då mer än 70 unga människor miste sina liv har inte varit en lätt uppgift. Manusförfattarna och regissören har säkert haft en känslig uppgift och lyckas genomföra skildringen av denna dryga hemska timme då ungdomarna jagades av den galne terroristen så att det känns som att vi är med där, vi känner ungdomarnas panik.
Filmen är en spelfilm och karaktärerna är fiktiva men det bygger på vittnesskildringar och kända fakta. Filmen är skapad efter en tät dialog med flera av de överlevande. Av respekt till offren och deras släktingar, är karaktärerna och händelserna uppdiktade.
I centrum står den 18-åriga ambitiösa, politiskt engagerade Kaja och hennes vänner på sommarlägret. Filmen börjar med att Kaja pratar i telefon med sin mamma som hört om bombattacken mot regeringsbyggnaden i Oslo. Kaja lugnar sin mamma med att hon och hennes lillasyster befinner sig på en ö, långt från staden och bomben.
– Jag är på en ö, den säkraste plats man kan vara på, försäkrar hon sin mamma och letar upp sin lillasyster Emelie som får en utskällning för att hon inte var hänsynsfull mot deras vän vars mamma jobbar i regeringsbyggnaden och var orolig.
Kaja står vid ett våffelstånd och diskuterar och skojar med några av sina vänner när de hör skott. Är det någon som slänger kinapuffar? undrar de. Men snart kommer ungdomar rusande förbi dem i panik, in i huset och skriker åt dem att ta skydd.
Panik bryter ut och alla springer och gömmer sig. Ingen vet riktigt vad som händer. ”De skjuter på oss” skriker några. Någon skriker att det är polisen som skjuter på dem. (Mördaren hade kläder som gjorde att han såg ut som polis, det var så han kunde ta sig ut till ön).
Vi får följa Kajas flykt och hur hon försöker få tag på och hitta sin lillasyster. Det riktigt kryper in under huden på mig när jag följer hennes flykt. Hennes mamma ringer – och det är skrämmande att mamman inte förstår att hon sätter dotterns liv i fara genom att ringsignalen kan höras av mördaren. Det verkar som att mamman ber henne att leta reda på lillasystern. Det är så hemskt, för att be sitt barn springa runt och leta istället för att ta skydd, är som att be sitt barn springa rakt in i döden. Det är säkert så att ingen förstod hur vidrigt det som hände var. Vem kunde ens i sina vildaste fantasier förutspå att 77 unga människor skulle bli ihjälskjutna och 90 unga bli svårt skadade?
Det tog 72 minuter för hjälpen att komma till ungdomarna. Att det tog så lång tid har fått kritik i utvärderingarna efteråt. Det är dessa 72 minuter filmen handlar om – då vi får följa ungdomarna och deras reaktioner. Det är mycket skickligt genomfört och de unga skådespelarna agerar mycket trovärdigt.
DN rapporterar att en del internationell press berömt de unga skådespelarna men varit lite kritiska till varför filmen gjorts.
Variety skriver i sin recension att Erik Poppes Utøyafilm i stort är lyckad, men frågar sig vad den tjänar för syfte: ”Får publiken ut någonting av ’U – 22 juli’? Hur skulle den kunna få det, med tanke på meningslösheten i vad filmen porträtterar?” Huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen prisas dock för sin roll som Katja, och jämförs med ”en tonårig Jennifer Lawrence”.
Även recensenten för The Hollywood Reporter ställer sig frågan om vad filmen vill säga sin publik. Filmens slut kritiseras för att i sammanhanget vara för fiktionaliserat. De tidigare oprövade skådespelarna får däremot beröm för sina insatser, som beskrivs som ”träffande naturliga”.
I rollerna: Andrea Berntzen , Sorosh Sadat, Jenny Svennevig, Mariann Gjerdsbakk mfl
