Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popaganda

Patrick Wolf, Deportees, Little Dragon med flera klara till Popaganda 2012

by

Ingen festivalintresserad har väl missat att den underbara musikfestivalen på Eriksdalsbadet i Stockholm återkommer i augusti. Popaganda 2012> arrangeras 24-25 augusti. Nu har de flesta artistsläppen avslöjats. Ett pressmeddelande berättar:

Tidpunkten är nu april 2012, och det betyder att det är dags att presentera de första klara banden till den nu tioårsjubilerande festivalen. Bokade och klara för Eriksdalsbadets utomhusområde 24-25 augusti är inga mindre än:

Patrick Wolf, Deportees, Little Dragon, Hooray For Earth, Love Antell och Vulkano.

Under våren och sommaren kommer vi att presentera ytterligare 14 band till Eriksdalsbadets två scener. Det kan bli precis hur bra som helst.

Som alltid serveras popkavalkaden med möjlighet till bad och lek i utomhuspool, med bara några få minuters gångavstånd till innerstaden. Med tio års erfarenhet kan vi också garantera att stämningen kommer vara all over the place.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Urban Cone, Delorean, Junip och Lykke Li på Popaganda

by

Urban Cone, lilla scenen
Betyg: 4

Stockholms mest talangfulla unga band heter Urban Cone och de inledde andra dagen av årets Popaganda. Strax innan utsatt tid gick kvintetten på Eriksdalsbadets minsta scen. Eftersom de spelade såpass tidigt var det till en början nästintill oförskämt glest i publiken, men allteftersom folk droppade in blev det en riktigt bra start på dagen.

En sak jag gillar med Urban Cone är att de inte har någon utstuderad frontman. Basisten och gitarristen turas om att sjunga och det känns som att alla instrument är lika viktiga för att driva musiken framåt. Som ett kollektiv.

Det märks att de älskar att stå på scen och den glädjen sprider sig även till publiken. Urban Photograph och nästa singel We Should Go to France har potential att bli internationella dansgolvsfyllare så det kommer bli intressant att följa deras utveckling.

”Kul att ha Arcade Fire som förband”. De har i alla fall inga problem med attityden.

Delorean, lilla scenen
Betyg: 4+

Festivalens till synes mest peppade band var spanska Delorean som gjorde alla rätt när de förvandlade Popagandas minsta scen till Hacienda. Redan i den inledande förlängda versionen av Stay Close kände jag att det här kunde gå vägen.

I längden hade låtarna en tendens att bli enformiga men det gjorde inte så mycket. För mig handlar Delorean om att våga släppa kontrollen och låta sig slukas av musiken, att bli ett med musiken, och det lyckades de med idag.

Precis som när Washed Out frälste oss på Hultsfredsfestivalen tidigare i somras har Delorean ett rätt så tillbakadraget och chill sound på skiva som på scen genast får mer tyngd.

Junip, lilla scenen
Betyg: 3

När man pratar om Junip är det ofrånkomligt att komma in på José Gonzalez som, med all rätt, är en av Sveriges mest hyllade låtskrivare. Det faktum att han även har ett etablerat och välfungerande band att tänka på gör honom bara än mer intressant.

Junip grundades för över ett decennium sedan men lades på is till följd av Josés framgångar som soloartist. Deras debutalbum Fields, som kom förra året, var en milstolpe inom progressiv svensk folkrock och senaste spelningen på Strand fick åtminstone mig att tappa hakan. Ändå kändes det idag som att de aldrig riktigt vågade släppa på bromsen. Visst, det var mystiskt och gemytligt men det kändes ändå lite drygt och slentrianmässigt..

Fast det tog sig mot slutet, de tre sista låtarna var lite mer fartfyllda och Always var faktiskt riktigt bra.

Lykke Li, stora scenen
Betyg: 3+

Ett mäktigt intro med bländande epilepsiljus satte prägel på en stundtals något trevande men alltjämt ödesmättad och säker spelning från Sveriges just nu kanske bästa popexport, det känns inte helt taget ur luften att jämföra Lykke Li med Robyn som spelade på samma scen ett år tidigare.

Att skriva klagosånger om obesvarad kärlek är inget banbrytande men att den minimalistiska stilen på Lykke Lis senaste album Wounded Rhymes har gått hem hos de stora massorna är rätt så beundransvärt.

De inledande fem låtarna är överrumplande starka men därefter tappar konserten lite i fart och trots Kanye West-samplingen i Youth Knows No Pain återhämtar hon sig inte förrän avslutande Get Some. Den nedstrippade autoharp-versionen av I Know Places känns mer självömkande än berörande och refrängen i Love Out of Lust blir inte riktigt lika stor som på skiva.

Följande låtar spelades under konserten:

Jerome
I’m Good, I’m Gone
Sadness is a Blessing
I Follow Rivers
Dance, Dance, Dance
Please Stay (Duffy)
I Know Places
Little Bit
Love Out of Lust
Rich Kid Blues
Silent Shout (The Knife)
Youth Knows No Pain
Get Some

Me And My Army, Cults, Henrik Berggren och Serenades på Popaganda

by

Me And My Army, stora scenen
Betyg: 3

Jag har sett Kleerup och hans armé ett antal gånger vid det här laget. Jag börjar känna mig rätt så bekant med deras uppträdanden. Ibland händer det till och med att jag nästan förstår vad den svårtydda frontmannen försöker säga i mellansnacken.

För den som ännu inte är bekant med Me And My Army skulle jag beskriva deras musik som en lättsmält blandning av akustisk pop och folkrock med snitsiga elpianomelodier.

Problemet med spelningen på Popaganda är att det känns mer som ett soundcheck än en regelrätt spelning. Det tänder till lite i låtar som The Only One, Epilogue och avslutande Chemicals men överlag känns det inte som att varken bandet eller publiken är tillräckligt peppad för att det ska bli så bra som det skulle kunna ha blivit.

Cults, lilla scenen
Betyg: 4

Någonstans mellan electro och noise pop hittar vi New York-baserade Cults som bjöd på lika ljuvlig som skränig popmagi i solskenet när de intog Popagandas minsta scen. Jag skulle gå så långt som till att säga att de stod för dagens festivalhöjdpunkt.

Det var bra drag redan i inledande Abducted och det var ingen tvekan om att de gjorde sitt starka låtmaterial rättvisa även denna dag.

Med ena foten i sextiotalets perfekta låtsnickeri skriver de låtar som skulle göra de flesta gamla girl groups gröna av avundsjuka. Men de verkar även ha pretentioner och stilmässiga pretentioner – om ecstasy hade funnits på sextiotalet hade Beach Boys låtit ungefär så här.

Gitarrerna är skräniga och syntarna, i kombination med de reverbdränkta trummorna, bidrar med djup och atmosfär. Över allt skrammel ligger givetvis Madeline Follins ljusa och sockersöta stämma samt de, om möjligt, ännu sötare xylofonslingorna.

Henrik Berggren, stora scenen
Betyg: 3

Mascaran rann längs de gråtande flickornas kinder. Allt var som det ska när den forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren klev på Popagandas största scen. Hans soloskiva släpps som bekant ”i framtiden” så fokus låg på de klassiska BD-låtarna.

Henrik Berggren, som vanligt klädd i svart, såg ut som någonting mellan en sorgsen clown och en stjärngosse. Han backades enbart upp av en trumpetist och en bakgrundssångare. Det var vackert och minimalistiskt. Ändå dröjde det enda tills When We Were Winning innan jag blev riktigt berörd.

Till skillnad från spelningen på Peace and Love tidigare i år så var det någonting i luften som var annorlunda. Det blev helt enkelt inte lika ödesmättat i solskenet och låtarna kom inte riktigt till sin rätta.

Serenades, lilla scenen
Betyg: 3

Markus Krunegård och Adam Olenius (från Shout Out Louds) nya projekt Serenades känns allt mer som ett band kapabelt att stå på egna ben. Debutskivan Criminal Heaven släpptes för inte så länge sedan och nu spelade de alltså precis innan Arcade Fire. Det går bra nu.

När de gick på scenen hade skymningen lagt sig över Eriksdalsbadet. Kanske hade deras finurliga musik passat bättre i solskenet (men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk). De levererade ett gediget set och hade en helt annan säkerhet än tidigare gånger jag sett dem.

Deras egna jullåt Come Home hade sköna New Order-vibbar och stråkpartierna i Birds, som är deras största hit, var om möjligt mer helgjutna än vanligt. Dessutom var de troligtvis det band under dagen som var bäst på att använda rökmaskiner för att skapa stämning.

Arcade Fire, Saint Etienne, The Go! Team och Is Tropical på Popaganda

by

Saint Etienne, det urbrittiska syntpopbandet, gör en ganska konturlös spelning på Popaganda. Till deras försvar måste sägas att alla omständigheter talar emot dem. För det första, ljudet, men även den tidiga starttiden, det ljuvliga vädret och annat som talar emot bandet som tagit vemodet till elektroniken.

Som man nästan lärt sig att förvänta sig på festivaler är ljudet till en början under all kritik. Det tar sig något, men genom hela konserten är det för lågt. Kanske är det anpassat för diverse myndigheters hälsokrav, men är det så måste konsert- och festivalarrangörer fundera på hur de kan göra bättre ljud på utespelningar.

Bandets musik är inte heller anpassad till tidiga festivalspelningar och resultatet blir därefter, lite avmätt och småtrevligt, men inte mer.

Sångerskan Sarah Cracknell, dagen till ära i paljettklänning, undrar om det är solljuset som gör publiken något blasé. Under konsertens slut deklarerar hon istället att det nog är att folk inte hunnit dricka tillräckligt mycket öl än. Och kanske hade det funkat bättre om publiken var med bättre på noterna, det bränner inte riktigt till någon gång, Som mest i Neil Young-covern Only Love Can Break Your Heart och avslutande Kisses.

På den mindre scenen spelar Is Tropical med sitt stökiga och vassa ljud. De baserar sitt sound på taggigt och tydligt utspel med trummorna i centrum. I den mer gitarrdrivna I’ll Take My Chances får bandet ett något mjukare ljud, och den The Cure-doftande låten får igång stora delar av publiken.

Bandet är tillräckligt bra för att få ett par tusen sensommarnjutande stockholmare att hoppa framför en medelstor festivalscen, men när de inte nyttjar tempot blir låtarna lätt lika varandra och den kända modellen där synt och elektronika får samsas med en klassisk tight rocksättning funkar inte rakt igenom. Med en till skiva och mer låtmaterial kan bandet säkert växa, även live.

The Go! Team, även de från Storbritannien, är mer ett klassiskt festivalband. De är publikfriande och eklektiska. De är dubbelt så många på scen som Is Tropical, sex stycken, varav två man på trummor. Här är det utspel och party som eftersöks. Publikkontakten är direkt, men kanske inte så fylld av pondus.

Återigen är det låtmaterial som saknas, det smått bisarra mellanspelet med tuggummipop där sångerskan sjunger inte så lite falskt, är ett bottennapp. Inte så mycket bättre är det därpå följande rapmetalliknande försöket till vändning. Det blir lite för mycket variation, lite för löst i kanterna.

De avslutande låtarna visar dock vad bandet kan, om de fokuserar lite. Här levereras publikfriande, tillgänglig partymusik, lätt att dansa till. Det är rock med sväng, funkinslag, med Ninja på pratsång och halvhygglig rap. Tyvärr är bandet utöver sångerskan lite anonyma och de når inte riktigt fram.

 

Fredagskvällens huvudakt, Arcade Fire, inleder med ett av de allt vanligare videointrona. Detta ganska fånigt och fantasilöst. Om The Go! Team var många på slås de med råge av det breda rockbandet som bland instrumenten har både dragspel och fiol.

Bandet är i slutet av en lång Europaturné och det märks så att säga i båda ändarna. Bandet är mycket tight och låtarma sitter ofta klockrent, men det är inte alltid med den största peppen. Dessutom är sångaren Win Butlers röst, åtminstone till en början, mycket svag. Det tar sig dock, liksom ljudet som återigen är alldeles för lågt.

Det är en lite knepig konsert, det blir en det där totala röjet som man kanske hade hoppats på, bandets låtar är inte riktigt av den utlevande karaktären. Bandet hade kunnat utnyttja de tempoväxlingar som karakteriserar Arcade Fire.

I de bästa stunderna är det dock riktigt bra, en storslagen Intervention med orgelpipor projicerade på videoskärmen tillhör kvällens höjdpunkter. Likaså gör extranumret Wake Up som bandet dedikerar till sina ”bröder och systrar i Norge”. Sammanfattningsvis en bra konsert av ett rutinerat band, som inte når upp till de höjder de hade kunnat göra. De höjder som många hade förväntat.

Relaterat från Popaganda:
Expressen 1, Expressen 2 och Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Midlake, Henrik Berggren, jj, Samling, Adventure Of och Urban Cone till Popaganda

by

Popaganda, festivalen i Stockholm som avslutar sommarens festivaler, på Erikdalsbadet har bokat sex spännande artister till, berättar ett pressmeddelande:

Vi kan idag presentera inte mindre än sex nya akter till festivalen: Allt från svenska allsångsklassiker från västkusten och proggpophjältar från Texas till små helt fräscha uppstickarband och några finfina bekantingar som ni hör mer och mer av för varje år som går.

Midlake
Årets mysigaste bokning? Få band känns lika bekväma, varma och självklara i sin musik som Midlake, hjältarna från Texas. Med det större genombrottet för några år sedan med ”The Trials Of Van Occupanther” och den minst lika hyllade uppföljaren ”The Courage of Others” från förra året har skaran som håller detta band mycket nära sitt hjärta bara växt och växt.

Henrik Berggren
Få har gjort starkare avtryck i den svenska indiescenen de senaste 20 åren än Henrik Berggren, frontfigur i Broder Daniel. Bandets kompromisslösa och ärliga driv skapade referenser och påminnelser överallt: Även om man inte var BD-frälst kunde man inte undvika att höra deras låtar i filmer och på sena dansgolv, eller läsa deras texter citerade i diverse popkulturella sammanhang eller klottrade på väggar. Det var många år sedan han dök upp i Popaganda-sammanhang, men nu är han med oss igen, och kommer bjuda på ett personligt urval ur den stora låtskatt som BD hann samla på sig.

Samling
Vi har sett Samling i ett flertal klubbsammanhang arrangerade av Popaganda de senaste åren, men nu är det till slut dags att ställa dessa glädjespridare där de hör hemma: under bar himmel. Med ett drömskt groove av flummiga flöjter, dunkande congas, nästan meditativa sångröster och mjuka och vassa gitarrer om vart annat är det nu alltså dags för Samling, och alla får vara med!

Urban Cone
Med ett debutår som knappast kunde blivit bättre regisserat har Urban Cone fyllt sin tid med hyllade spelningar på de ?esta av Stockholms välkända och mindre välkända livescener. Dessutom har de varit ständigt återkommande på Gimmie Indies beryktade A-lista. Tidigare i sommar spelade bandet på Popagandas parkfestival. Publiken och vi var eniga: Eriksdalsbadet nästa!

Adventure Of
En kakafoni av glädje, religion och hysteriskt melodiös och dansant pop kommer i år att inleda årets Popaganda. Den ultimata korsbefruktningen av The Tough Alliance och Stockholmsfavoriterna Unarmed Enemies stavas Adventure of.

jj
Sedan debutalbumet har jj fått lika mycket uppmärksamhet för sin hemliga image som för sin Sincerly yours-signerade drömpop. Få svenska band har gett upphov till så många frågor: vilka är de, vad står de för och vad vill de egentligen? När solen har försvunnit bakom skanstullsbron kommer jj att inta Eriksdalsbadet. Vi lovar inga svar. Men vi lovar en spelning att prata om, under lång tid framöver.

Tidigare bekräftade akter:
Arcade Fire (CAN)
Lykke Li (S)
Säkert! (S)
Saint Etienne (UK)
Cults (US)
The Go! Team (UK)
Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir (S)
Junip (S)
Serenades (S)
Delorean (ESP)
Those Dancing Days (S)
Me And My Army (S)
Syket (S)