Me And My Army, stora scenen
Betyg: 3
Jag har sett Kleerup och hans armé ett antal gånger vid det här laget. Jag börjar känna mig rätt så bekant med deras uppträdanden. Ibland händer det till och med att jag nästan förstår vad den svårtydda frontmannen försöker säga i mellansnacken.
För den som ännu inte är bekant med Me And My Army skulle jag beskriva deras musik som en lättsmält blandning av akustisk pop och folkrock med snitsiga elpianomelodier.
Problemet med spelningen på Popaganda är att det känns mer som ett soundcheck än en regelrätt spelning. Det tänder till lite i låtar som The Only One, Epilogue och avslutande Chemicals men överlag känns det inte som att varken bandet eller publiken är tillräckligt peppad för att det ska bli så bra som det skulle kunna ha blivit.
Cults, lilla scenen
Betyg: 4
Någonstans mellan electro och noise pop hittar vi New York-baserade Cults som bjöd på lika ljuvlig som skränig popmagi i solskenet när de intog Popagandas minsta scen. Jag skulle gå så långt som till att säga att de stod för dagens festivalhöjdpunkt.
Det var bra drag redan i inledande Abducted och det var ingen tvekan om att de gjorde sitt starka låtmaterial rättvisa även denna dag.
Med ena foten i sextiotalets perfekta låtsnickeri skriver de låtar som skulle göra de flesta gamla girl groups gröna av avundsjuka. Men de verkar även ha pretentioner och stilmässiga pretentioner – om ecstasy hade funnits på sextiotalet hade Beach Boys låtit ungefär så här.
Gitarrerna är skräniga och syntarna, i kombination med de reverbdränkta trummorna, bidrar med djup och atmosfär. Över allt skrammel ligger givetvis Madeline Follins ljusa och sockersöta stämma samt de, om möjligt, ännu sötare xylofonslingorna.
Henrik Berggren, stora scenen
Betyg: 3
Mascaran rann längs de gråtande flickornas kinder. Allt var som det ska när den forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren klev på Popagandas största scen. Hans soloskiva släpps som bekant ”i framtiden” så fokus låg på de klassiska BD-låtarna.
Henrik Berggren, som vanligt klädd i svart, såg ut som någonting mellan en sorgsen clown och en stjärngosse. Han backades enbart upp av en trumpetist och en bakgrundssångare. Det var vackert och minimalistiskt. Ändå dröjde det enda tills When We Were Winning innan jag blev riktigt berörd.
Till skillnad från spelningen på Peace and Love tidigare i år så var det någonting i luften som var annorlunda. Det blev helt enkelt inte lika ödesmättat i solskenet och låtarna kom inte riktigt till sin rätta.
Serenades, lilla scenen
Betyg: 3
Markus Krunegård och Adam Olenius (från Shout Out Louds) nya projekt Serenades känns allt mer som ett band kapabelt att stå på egna ben. Debutskivan Criminal Heaven släpptes för inte så länge sedan och nu spelade de alltså precis innan Arcade Fire. Det går bra nu.
När de gick på scenen hade skymningen lagt sig över Eriksdalsbadet. Kanske hade deras finurliga musik passat bättre i solskenet (men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk). De levererade ett gediget set och hade en helt annan säkerhet än tidigare gånger jag sett dem.
Deras egna jullåt Come Home hade sköna New Order-vibbar och stråkpartierna i Birds, som är deras största hit, var om möjligt mer helgjutna än vanligt. Dessutom var de troligtvis det band under dagen som var bäst på att använda rökmaskiner för att skapa stämning.
