• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Glasvegas

Kulturbloggen möter Glasvegas

13 november, 2013 by Jonatan Södergren

glasvegas

Det är 2008: Glasvegas har just släppt ifrån sig sitt självbetitlade debutalbum och över en natt blivit ett av Glasgows på senare års mest sensationella band; från storslagna, nästan sju minuter långa öppningsspåret Flowers and Football Tops — där bandets sångare och textförfattare James Allan med förtvivlad röst skildrar det uppmärksammade mordet på femtonåriga Kriss Donald utifrån moderns perspektiv — till efterföljande Geraldine, som redogör för socialarbetaren Geraldines tillvaro. Kanske var det just ekot av deras rötter i stadens hårdnackade arbetarklass — som återkom hela albumet igenom — som var anledningen till att de direkt togs emot med såpass öppna armar, i synnerhet här i Sverige. Men vi vrider fram tiden, det är tidig höst 2013 och när Kulturbloggen möter upp kvartetten som nyligen släppt sitt tredje album Later… When the TV Turns to Static rider de inte längre på någon våg av förbehållslös kärlek, de är snarare här för att bevisa att de fortfarande är angelägna.

Skulle ni säga att Later… When the TV Turns to Static är en slags återgång till soundet på ert debutalbum?

James: Det finns vissa uppenbara likheter, som att jag kan höra mig själv sjunga, men det är svårt att beskriva sig själv. Det var ingenting vi medvetet försökte göra — vi gick inte in i studion med det i åtanke — det hade ju varit rätt endimensionellt. Jag antar att vi inte behöver försöka vara Glasvegas eftersom vi redan är det. Jag tror att det finns en viss stabilitet inom bandet. Jag, Paul och Rab har varit med från början och det är något speciellt med hur våra personligheter kommer fram i musiken. Det här är första albumet som Jonna är med och spelar på, så det är en av de största skillnaderna — trummorna är helt annorlunda.

Jonna, vilket inflytande skulle du säga att du haft på albumet?

Jonna: När jag får en idé vill jag bara testa det, ibland fungerar det. Jag tror att vi alla känner oss tillräckligt bekväma för att pröva på olika idéer och se om de fungerar. På det sättet har jag nog bidragit med mitt tankesätt. Ibland har James en tydlig vision hur han vill att trummorna ska låta, men ibland spelar han bara upp en låt på akustisk gitarr och ber mig komma på något. Så det är en kombination av hur vi arbetar tillsammans och alla de bitar som var och en medför, ingen kan spela bas som Paul och det är likadant med alla instrument. De idéer som James har för trummorna skulle jag aldrig kunna komma på. Det är skönt att ha med båda sidorna och försöka få dem att passa ihop.

James: Mycket av det jag kommer på är färgat av att jag inte kan spela trummor. Ibland är det bra att vara naiv, det blir mindre konventionellt. När det gäller konst och kreativitet har vi ju vanligtvis positiva associationer till erfarenhet och kunskap, men med kunskap kommer även annat — det blir mer svartvitt och man förväntas göra saker på ett visst sätt. Ju mindre du vet, desto mer går du på instinkt och intuition. Men det är bra att ha med båda sidorna. För mycket naivitet kan göra låtarna fallfärdiga.

Var det något ni medvetet försökte göra annorlunda den här gången jämfört med Euphoric Heartbreak?

James: Det var nog ingenting vi försökte göra som reaktion mot det andra albumet, mer än att vi på det här albumet tyckte att låtarna krävde en rå, ärlig och mänsklig ljudbild. Flera av låtarna hade vi spelat i replokalen innan vi ens gick in i studion, så sett till arrangemang visste vi redan hur albumet skulle se ut från början till slut. Vi ställde bara en mikrofon mot förstärkarna och började spela. Så enkelt var det.

Ni spelade ju in albumet i Glasgow, vilken inverkan skulle ni säga att inspelningsmiljöerna har haft på albumets sound?

James: Det är svårt att peka ut ett ljud eller en liten detalj och säga att det är en effekt av att vi spelade in i Glasgow. Det är snarare en energi, en atmosfär och en känsla som uppstår mellan instrumenten. När jag lyssnar på albumet kastas jag tillbaka till tiden vi spenderade i Glasgow. Jag minns hur himlen kunde se ut, promenaderna hem från studion och gatlyktorna sent på natten. Självklart ser jag bestämda kopplingar, som möjligen ingen annan uppfattar, eftersom jag var inblandad i skapandet. Men när jag hör det — jag vet inte om det bara är i mitt huvud — så kan jag känna Glasgow, precis som jag kan känna Kalifornien och Santa Monica när jag lyssnar på andra albumet och Brooklyn på den första skivan.

Vilka tankar hade ni när ni påbörjade arbetet med albumet?

James: Det brukar börja med en färg, det här albumet började med urtvättad, grå denim. Det låter som att jag motsäger mig själv eftersom flera av låtarna fick armar och ben av sig själva, att de bara var ämnade att finnas till, och det menar jag inte på ett självupptaget sätt, jag menar det på ett riktigt ödmjukt sätt. Jag vaknar inte upp på morgonen och tänker att jag sa skriva en låt om någonting särskilt ämne. Det är snarare någonting naturligt och hypnotiskt. Det är så nära någonting andligt jag kommer.

Så ni följde bara de riktningar låtarna tog av sig själva?

James: Ja, vi kan ta åt oss äran för det — eller tvärtom, ta kritik för det, men det är de jävla låtarnas fel.

Skulle ni kunna berätta om vad ni försökte uttrycka med öppningsspåret? Hur kommer det sig att ni döpte albumet efter just den låten?

James: Själva låten handlar om fysiska och mentala begränsningar när det är dags att gå vidare från ett kapitel som just passerat in i ett nytt. Mellanlandet, en ny gryning och det okända var några av nyckelorden jag hade i åtanke när jag skrev låten. Det kanske låter vagt. Later… When the TV Turns to Static fick mig att tänka på en situation, någon kanske hade vaknat mitt i natten, var ensam hemma och tv:n var statisk. Något står inte helt rätt till, det dysfunktionella återkommer genom flera av låtarna på albumet.

På If vrider ni ju på refrängen i Talking Heads Road to Nowhere. Hur fick ni den idéen?

James: Såvitt jag minns hörde jag låten på radio. Jag satt med en gitarr och spelade min låt, medan jag spelade den började jag sjunga melodin i Road to Nowhere. Så jag skrev If och tog med det partiet som en hyllning — nästan som en tillägnan. Det fanns egentligen inte någon plats, så jag har slängde bara in det mitt i låten. Men som jag sade tidigare, ofta vet jag själv inte anledningen till att en låt blir som den blir. I slutändan är det någonting instinktivt.

På vilka sätt skiljer sig sättet du angriper ditt låtskrivande idag från när ni startade bandet?

James: Det är nog den sak som förblivit densamma. Det finns ingen plan, det är det som är planen. Låtskrivandet ger mig en känsla av mening, det är någonting trevligt att förlora sig själv i. Det är inte så många saker i livet som jag kan bli så hypnotiserad av — som kan förflytta mig från där jag befinner mig just nu — men att skriva låtar kan göra det för mig, så jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer hitta den där gnistan av inspiration. Men jag skulle inte säga att någonting har förändrats, ingenting jag är medveten om.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Berns, Glasvegas, KB, Later... When the TV Turns to Static, Storan

Skivrecension: Glasvegas – Later… When the TV Turns Static

4 september, 2013 by Jonatan Södergren

glasvegas

Artist: Glasvegas
Titel: Later… When the TV Turns Static
Betyg: 2

Skivbranschen är egentligen jävligt cynisk. Som när Glasvegas skulle släppa sitt andra album. Efter de grandiosa hyllningarna av debutalbumet samt jul-EP:n var det dömt att floppa. Fansen visste det. Musikskribenterna visste det. Innerst inne visste säkert skivbolaget Columbia och bandet själva det också. Och lik förbannat krävde hela världen det där andra albumet. Det floppade. End of story.

Nu flyttar vi framåt i tiden ett par år. Vänder blad, som Kungen hade sagt, fast av helt andra anledningar. Skottarna är tillbaka med sitt tredje album, och förväntningarna har sjunkit till en betydligt hälsosammare nivå. Därmed inte sagt att vi har gett upp. De två låtar som föregått Later… – I’d Rather Be Dead (Than Be With You) och If – har lämnat en strimma av hopp om den angelägenhet och iver som präglade deras självbetitlade debut och gav hela världen en ny favoritdialekt över en natt. Jag minns själv hur jag försökte dra i alla trådar jag kunde för att lyckas ta mig in på en utsåld spelning på Debaser Medis, tyvärr utan framgång.

Frågan jag ställer mig nu några år senare är: var finns glöden? Var finns hjärtat? Visst, är man ute efter E-bow-gitarrer och James Allans förtvivlade stämma finns den där. Men det saknas något som grabbar tag i ens krage och ruskar om, en flathandssmäll så kinden rodnar. När de kom med något nytt som Daddy’s Gone och Geraldine som gick rakt in i varenda indievalps hjärta var det nästan så att man anade hur populariteten en dag skulle, om inte förgöra dem, så i alla fall göra dem en otjänst när de inte orkade längre hålla vad varenda musikmurvel hade lovat.

På Later… finns inte så många spår innehållandes det jag nämner här ovan. Finished Sympathy är 8 minuter lång. Vad då för? Secret Truth, Magazine, I’d Rather Be Dead (Than Be With You) och Neon Bedroom är alla helt okej transportsträckor, men prova att lägga If sist och lyssna igenom de övriga först. Du kommer att haja till när den till slut sparkar igång, för den är nämligen i stort sett den enda låten som har “det”. Nästa gång de kommer till Sverige kommer jag fortfarande att vilja se dem, men det är inte låtarna från det här albumet som kommer att orsaka den totala förnedringen i jakt på en biljett.

Bästa spår: If, Neon Bedroom, I’d Rather Be Dead (Than Be With You)

Text: Tommy Juto

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Glasvegas, Later... When the TV Turns to Static

Biffy Clyro, Glasvegas och The Vaccines till Siesta

3 april, 2013 by Jonatan Södergren

biffy

Siesta skruvar upp förväntningarna när Biffy Clyro, Glasvegas, The Vaccines och Makthaverskan ansluter sig till årets line-up. Så här presenteras de fyra banden i ett pressmeddelande:

Biffy Clyro

Detta är det skotska bandet som i tio år lyckats flyga under resten av Europas radar men de dagarna verkar nu vara förbi. När de 2007 med fjärde skivan Puzzle visade sin mjukare sida tog karriären i hemlandet fart på riktigt. Puzzle sålde platina, Only Revolutions som kom 2009 sålde platina och januarifärska Opposites knep albumettan på Storbritanniens officiella albumlista.
Biffy Clyro är alternativ poprock när den är som bäst och den kompetens de bjuder på både musikaliskt och textmässigt berättar såväl om var de kommer ifrån som vart de är på väg. De har öppnat för Foo Fighters och headlinat Sonisphere i England och Wales så nu är det ju verkligen på tiden att de kommer till Siesta!

Glasvegas

2008 släppte detta skotska band en självbetitlad debutskiva som rosades världen över och inte minst här Sverige. Dess uppföljare Euphoric /// Heartbreak \\\ kom 2011 och hamnade som nummer ett på de svenska listorna! Skivan (även om den rosades av kritikerna) delade fansen i två läger, i korthet kan det förklaras med att antingen förstod du den eller så gjorde du det inte. Några som insåg storheten var den brittiska musiktidningen NME som gav skivan samma betyg som debuten (9/10) och skrev: ”Förvandlingen från smärta till lycka är det som drömmar vävs av, för ett album är detta lika kittlande ambitiöst som det är gåtfullt.” (fritt översatt till svenska)

Den ömsesidiga kärleken mellan svenskarna och Glasvegas växte sig ännu starkare när bandet, 2010, tog in Jonna Löfgren från Boden som trummis. De valde dessutom att köra en så kallad ”Show Case-turné” i Sverige under fyra dagar i april förra året med sprillans nya låtar från sitt kommande album Later…When the TV Turns to Static och när de dök upp på Musikhjälpen i Malmö i vintras fanns det nog inte ett enda fan som inte pös av stolthet!

The Vaccines

Historien om The Vaccines tog sin början 2010 och här snackar vi raketkarriär! Debutskivan What did you expect from the Vaccines? blev en instant indiebibel för kritiker och fans; vilket resulterade i massivt turnerande runt om i världen. Förra året släpptes Come of Age och med den färskt i minnet har bandet bokats till både Primavera och legendariska Glastonbury.
Kuriosa: Tjugohundranio brukar vi kalla Placebo-året (av uppenbara skäl) men det var även året då det brittiska bandet The Horrors gjorde en grym spelning hos oss och basisten i gruppen; Tom Cowan, är storebror till gitarristen Johnny i The Vaccines. Så med detta brödraskap i tankarna känns det extra kul att nu äntligen få välkomna The Vaccines, hjältarna som med sin hjärtekrossande indierock ska rädda all världens gitarrband från en diger död!

Makthaverskan

Återigen bevisas det att ur tristess kan vackra saker födas, i detta fall indiepopbandet Makthaverskan från Masthugget i Göteborg. Året 2008 startade fyra stycken 16-åringar ett band, gjorde en demo och släppte 2009 ett självbetitlat debutalbum som överröstes med hyllningar och startade en hype som fortfarande sitter i. Fyra år senare, i mars 2013, släpptes den efterlängtade uppföljaren Makthaverskan II som även denna hyllats av både kritiker och fans.

Det musikaliska målet med plattan var att den skulle låta som ett soundtrack till TV-serien Twin Peaks och med desperationen i Majas röst tillsammans ljudbilden de själva beskriver som dödspop vill vi påstå att de lyckats med den saken. Efter en tragisk händelse i mars som resulterat i inställda spelningar under hela april längtar vi ännu mer efter att denna numera kvintett äntrar en scen här på Siesta!

Arkiverad under: Musik Taggad som: Biffy Clyro, Glasvegas, makthaverskan, Siesta, The Vaccines

Glasvegas släpper jullåt

2 december, 2012 by Jonatan Södergren

 

Vi skrev nyss om The Killers som för sjunde året i rad släppt en jullåt – nu bjuder även skotska indierockarna Glasvegas på en jullåt som bär titeln No Her, No Hymn. James Allen brytning backas upp av bjällerklang och en stämning som snarare säger svärta och ensamhet än tomtar och ljusens värme.

Du kan lyssna på låten här:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Glasvegas, jul, No Her No Hymn

Glasvegas i Uppsala, recension

30 mars, 2012 by Redaktionen

Glasvegas
V-dala nation, Uppsala, 29 mars 2012
Betyg: 4

När det skotska bandets självbetitlade debutalbum nådde skivdiskarna gjorde det succé och hyllades av såväl kritiker som publik och andra musiker. Alla tycktes älska de malande gitarrerna, den kaxiga skotska accenten och texterna om övergivenhet och social kamp – speciellt här i Sverige. Och kärleken skulle snabbt visa sig vara ömsesidig. Med bytet utav trummis till svenska Jonna Löfgren, flera stora (och utsålda) spelningar och en musikvideo inspelad på förra årets spelning på Globens Annex i Stockholm gör de sitt bästa för att visa uppskattning mot den enorma publik vi ändå utgör. Men det stannade inte där. För nu både pratade och sjöng James Allan på Svenska, en bit ur Djungelboken och skapade allsång med ”Vem kan segla förutan vind”, vilket givetvis uppskattades av publiken.

Sett till låtvalet kunde de inte optimerat sig bättre för kvällens spelning. Fokuset låg på debutalbumet med låtar som Geraldine, Lonesome Swan, Polmont On My Mind och Daddy’s Gone – där speciellt den förstnämnda och sistnämnda skapade störst engagemang hos publiken som inte bara sjöng med utan faktiskt fick ta över hela sången under en del av Daddy’s Gone. Vilket var mäktigt. Men så spelades det ju även ett par låtar från andra albumet också, speciellt uppskattade Euophoria, Take My Hand och Lots Sometimes. Men om första albumet var mörkret, kamp och utsatthet var andra albumet, med sin fysiska och andemässiga flytt till Santa Monica i soliga Kalifornien, mer ljust och optimistiskt. Och när bandet framför helt nya låtar inför det ännu icke namngivna tredje albumet verkar man soundmässigt gå tillbaka till debuten men behålla visst ljus från uppföljaren, vilket verkar hålla ihop bandets erfarenheter och utveckling på ett högst sammanhållet vis och cementera bandets viktiga roll inom rockmusiken. Framtiden verkar lovande.

När jag såg Glasvegas live för andra gången, på Globens Annex (första var Cirkus), såg jag en enorm utveckling hos bandet – både i hur de rörde sig och spelade. Från lite småstyltiga till vana rockposörer. Speciellt James Allan som verkade ha anammat varenda rockpose i historien, för att göra dem till sina egna, men också övriga medlemmar. Bytet av trummis var också välkommet. Den här gången var det mer nedtonat, men bandet rörde sig ändå fritt och naturligt och Jonna bankade på som aldrig förr. När James hukade sig ner framför mickstativet såg han inte trött ut, utan nästan religiöst tacksam över att få befinna sig i V-dalas konsertlokal framför alla besökare. Och efter att ha tackat högre makter tackade han även publiken för att de gett pengar, tid och energi till att närvara på spelningen och låta bandet behålla sina jobb. Vi är bara glada att kunna hjälpa till för att få ta del av mer gudomlig musik!

Trots spelningens nedskalade ton var man otroligt precis med ett snyggt ljus och en duk där fina bilder och filmer projicerades upp bakom Jonna. Estetiken var därmed enhetligt presenterad på ett otroligt nöjsamt vis. Därtill det mastiga gitarrmanglandet och skapandet utav rundgångsljud som inte bara visar vart bandet kommer ifrån utan även varthän de är på väg. Och det märks att samtliga personer i publiken är ivriga att få följa med. Tråkigt nog står inte Geraldine och säljer merchandise bland ungdomarna som på Cirkus-spelningen, som för att visa sitt mångtydiga stöd.

Text: Fredrik Gertz

Du har väl inte missat att Glasvegas spelade live på gatan i Stockholm? Här kan du se ett klipp därifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om Glasvegas, Uppsala, musik, recension, konserter

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Glasvegas, Konserter, Musik, Recension, Uppsala

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Goplay
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in