Vad: Glasvegas
Var: Annexet
När: 19 maj 2011
Svart har blivit vitt och Glasvegas har lämnat arbetarkvarteren i Glasgow för lyxliv i Los Angeles – man börjar undra om inte framgångarna börjat stiga skottarna över huvudet för det nya materialet saknar trovärdighet och nästintill förringar bandet till en pinsam U2-kopia. Det dröjer ända till tredje låten It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry innan jag inser varför jag tog mig till Annexet ikväll. Debutskivan bär på en tyngd som påminner om såväl Phil Spector som The Jesus and Mary Chain och som sitt bittra samhällskritiska budskap till trots ändå känns otroligt upplyftande.
Den överdrivet emotionella Euphoria Take My Hand är en av få behållningar från nya skivan och utgör, tillsammans med efterföljande Geraldine, konsertens kanske finaste ögonblick.
Totalt lämnade Glasvegas ett kluvet inrycket – de äldre låtarna har visserligen vuxit men de nya låtarna, som är svåra att få grepp om, lämnar ett superstort frågetecken över sig.
Förbandet Me And My Army med Kleerup i spetsen blir bara tajtare och tajtare för varje gång jag ser de och låtar som The Only One och Chemicals, som de avslutade sitt halvtimmeslånga set med, har redan skrivit svensk musikhistoria. Jag saknade dock Kleerups akustiska soloversion av With Every Heartbeat.