Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Serenades

Serenades på Debaser Medis

by

Serenades, Debaser Medis
Betyg: 3+

Serenades solskensdränkta pop blev som en välbehövlig kontrast mot det ruskiga decembervädret. Till tonerna av Lou Reeds Street Hassle intog de scenen på Debaser Medis för vad som var sista spelningen på en turné som tagit dem ända till London, Los Angeles och New York.

Att svenska pophjältarna Markus Krunegård och Adam Olenius gått ihop under namnet Serenades för att åtminstone ge ut skivan Criminal Heaven kan du inte ha missat. Med en förkärlek för snitsiga syntslingor och så svulstiga arrangemang att självaste Phil Spector skulle bli grön av avund gjorde de vinterkvällen lite mer somrig. Jag är knappast först med att vilja beskriva dem som den svenska indiescenens motsvarighet till Beach Boys.

I en värld som annars präglas av komplexitet och pretentioner inger Serenades en känsla av bekymmerslöshet. Likt ett mantra kretsar texterna ofta kring återupprepning av vissa väl valda ord. Det är säkert en bidragande orsak till det mäktiga uttrycket, ju simplare budskapet desto tydligare.

Kvällens höjdpunkt? Birds, tätt följt av Come Home som är årets bästa jullåt.

Serenades – Come Home from Ted Malmros on Vimeo.

Spelningar vi bevakar vecka 49

by

På torsdag lämnar Wild Beasts de brittiska öarna för en spelning på Debaser Slussen i Stockholm. Bandet, som det senaste decenniet har charmat oss med drömsk indiepop, gav 2009 ut genombrottsskivan Two Dancers som hyllades världen över och inte minst nominerades till Mercury Music Prize. I år gav de ut sitt tredje, mer syntinriktade, album Smother. Även Sveriges mest progressiva death metal-akt Opeth ger en spelning på torsdagen.

Dagen därpå spelar Serenades på Debaser Medis. Efter en mindre världsturné som tog dem till bland annat Los Angeles, New York och Berlin återvänder Krunegård och Olenius till hemlandet för att avrunda ett minst sagt framgångsrikt år. Kanske får vi höra jullåten Come Home, hur som helst är det en spelning att se fram emot.

Paul McCartney behöver knappast någon närmare presentation. På lördag intar den före detta Beatlen Globen i Stockholm och det vill vi verkligen inte missa. Även svenska indiegruppen [ingenting] spelar i Stockolm, närmare bestämt Lejonkulan, på lördagen.

På söndag avrundar vi konserthelgen med amerikanska Real Estate som intar Debaser Slussen och svenska popprinsessan Veronica Maggio som spelar på Berns.

Serenades skördar internationella framgångar, skriver på världskontrakt och åker på världsturné

by

Serenades har skrivit på ett världskontrakt med amerikanska Interscope. I mitten av november släpps deras internationella debut-EP “Come Home” och i samband med det beger sig bandet ut på en världsturné som bland annat tar dem till London, Berlin, Los Angeles och New York.

Guardian har även utsett dem till New band of the day.

I december ger Serenades fyra spelningar i Sverige:

2 dec Malmö Babel
3 dec Uppsala V-Dala Nation
8 dec Göteborg Neferiti
9 dec Stockholm Debaser Medis

Tidigare i år gjorde vi en intervju med Markus Krunegård som utgör ena halvan av Serenades, det lät så här.

Serenades gör Sverigeturné i december

by

2 december – Malmö, Babel
3 december – Uppsala, Västmanlands-Dala nation (Velvet)
8 december – Göteborg, Nefertiti
9 december – Stockholm, Debaser Medis
Fyra datum för alla som gillar Serenades.

Ett pressmeddelande berättar om deras decemberturné i Sverige:

När krutröken från sommarens festivaldrabbningar skingrats och endast musiken återstår är det ändå svårt att inte kippa efter andan något när Serenades sandstrandssouliga “Birds” åter spelas på radion. Den var bra redan första gången och den är till och med bättre nu när man känner till varje sekund av låten. För visst är det så att duon Markus Krunegård och Adam Olenius har stött på en riktig guldåder med sitt Serenades.

Om man summerar den mediala trafik som har omgett duon så är det idel goda ord som strömmat ut. Om man summerar den kraft det 10 man starka livebandet med stråkar och körer gett oss i sommar är det längtan man känner. Om man summerar delarna och tar in helheten med Serenades så är det då, just då, som man mår som bäst och vill ha mer än bara mycket mer. Bejublad singel, bejublat album “Criminal Heaven” och bejublade konserter.

Så för er själar som på grund av dålig ekonomi, trist geografiskt läge eller bara dåligt omdöme inte har bevittnat Serenades ännu skymtar ett gyllene tillfälle runt hörnet. En chans att låta er förtrollas av herrar Krunegård och Olenius musikaliska magi. Vi talar om fyra kvällar i fyra städer då decembernattens mörker kommer lysas upp av den popstjärna som Serenades utgör.

Me And My Army, Cults, Henrik Berggren och Serenades på Popaganda

by

Me And My Army, stora scenen
Betyg: 3

Jag har sett Kleerup och hans armé ett antal gånger vid det här laget. Jag börjar känna mig rätt så bekant med deras uppträdanden. Ibland händer det till och med att jag nästan förstår vad den svårtydda frontmannen försöker säga i mellansnacken.

För den som ännu inte är bekant med Me And My Army skulle jag beskriva deras musik som en lättsmält blandning av akustisk pop och folkrock med snitsiga elpianomelodier.

Problemet med spelningen på Popaganda är att det känns mer som ett soundcheck än en regelrätt spelning. Det tänder till lite i låtar som The Only One, Epilogue och avslutande Chemicals men överlag känns det inte som att varken bandet eller publiken är tillräckligt peppad för att det ska bli så bra som det skulle kunna ha blivit.

Cults, lilla scenen
Betyg: 4

Någonstans mellan electro och noise pop hittar vi New York-baserade Cults som bjöd på lika ljuvlig som skränig popmagi i solskenet när de intog Popagandas minsta scen. Jag skulle gå så långt som till att säga att de stod för dagens festivalhöjdpunkt.

Det var bra drag redan i inledande Abducted och det var ingen tvekan om att de gjorde sitt starka låtmaterial rättvisa även denna dag.

Med ena foten i sextiotalets perfekta låtsnickeri skriver de låtar som skulle göra de flesta gamla girl groups gröna av avundsjuka. Men de verkar även ha pretentioner och stilmässiga pretentioner – om ecstasy hade funnits på sextiotalet hade Beach Boys låtit ungefär så här.

Gitarrerna är skräniga och syntarna, i kombination med de reverbdränkta trummorna, bidrar med djup och atmosfär. Över allt skrammel ligger givetvis Madeline Follins ljusa och sockersöta stämma samt de, om möjligt, ännu sötare xylofonslingorna.

Henrik Berggren, stora scenen
Betyg: 3

Mascaran rann längs de gråtande flickornas kinder. Allt var som det ska när den forne Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren klev på Popagandas största scen. Hans soloskiva släpps som bekant ”i framtiden” så fokus låg på de klassiska BD-låtarna.

Henrik Berggren, som vanligt klädd i svart, såg ut som någonting mellan en sorgsen clown och en stjärngosse. Han backades enbart upp av en trumpetist och en bakgrundssångare. Det var vackert och minimalistiskt. Ändå dröjde det enda tills When We Were Winning innan jag blev riktigt berörd.

Till skillnad från spelningen på Peace and Love tidigare i år så var det någonting i luften som var annorlunda. Det blev helt enkelt inte lika ödesmättat i solskenet och låtarna kom inte riktigt till sin rätta.

Serenades, lilla scenen
Betyg: 3

Markus Krunegård och Adam Olenius (från Shout Out Louds) nya projekt Serenades känns allt mer som ett band kapabelt att stå på egna ben. Debutskivan Criminal Heaven släpptes för inte så länge sedan och nu spelade de alltså precis innan Arcade Fire. Det går bra nu.

När de gick på scenen hade skymningen lagt sig över Eriksdalsbadet. Kanske hade deras finurliga musik passat bättre i solskenet (men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk). De levererade ett gediget set och hade en helt annan säkerhet än tidigare gånger jag sett dem.

Deras egna jullåt Come Home hade sköna New Order-vibbar och stråkpartierna i Birds, som är deras största hit, var om möjligt mer helgjutna än vanligt. Dessutom var de troligtvis det band under dagen som var bäst på att använda rökmaskiner för att skapa stämning.