Urban Cone, lilla scenen
Betyg: 4
Stockholms mest talangfulla unga band heter Urban Cone och de inledde andra dagen av årets Popaganda. Strax innan utsatt tid gick kvintetten på Eriksdalsbadets minsta scen. Eftersom de spelade såpass tidigt var det till en början nästintill oförskämt glest i publiken, men allteftersom folk droppade in blev det en riktigt bra start på dagen.
En sak jag gillar med Urban Cone är att de inte har någon utstuderad frontman. Basisten och gitarristen turas om att sjunga och det känns som att alla instrument är lika viktiga för att driva musiken framåt. Som ett kollektiv.
Det märks att de älskar att stå på scen och den glädjen sprider sig även till publiken. Urban Photograph och nästa singel We Should Go to France har potential att bli internationella dansgolvsfyllare så det kommer bli intressant att följa deras utveckling.
”Kul att ha Arcade Fire som förband”. De har i alla fall inga problem med attityden.
Delorean, lilla scenen
Betyg: 4+
Festivalens till synes mest peppade band var spanska Delorean som gjorde alla rätt när de förvandlade Popagandas minsta scen till Hacienda. Redan i den inledande förlängda versionen av Stay Close kände jag att det här kunde gå vägen.
I längden hade låtarna en tendens att bli enformiga men det gjorde inte så mycket. För mig handlar Delorean om att våga släppa kontrollen och låta sig slukas av musiken, att bli ett med musiken, och det lyckades de med idag.
Precis som när Washed Out frälste oss på Hultsfredsfestivalen tidigare i somras har Delorean ett rätt så tillbakadraget och chill sound på skiva som på scen genast får mer tyngd.
Junip, lilla scenen
Betyg: 3
När man pratar om Junip är det ofrånkomligt att komma in på José Gonzalez som, med all rätt, är en av Sveriges mest hyllade låtskrivare. Det faktum att han även har ett etablerat och välfungerande band att tänka på gör honom bara än mer intressant.
Junip grundades för över ett decennium sedan men lades på is till följd av Josés framgångar som soloartist. Deras debutalbum Fields, som kom förra året, var en milstolpe inom progressiv svensk folkrock och senaste spelningen på Strand fick åtminstone mig att tappa hakan. Ändå kändes det idag som att de aldrig riktigt vågade släppa på bromsen. Visst, det var mystiskt och gemytligt men det kändes ändå lite drygt och slentrianmässigt..
Fast det tog sig mot slutet, de tre sista låtarna var lite mer fartfyllda och Always var faktiskt riktigt bra.
Lykke Li, stora scenen
Betyg: 3+
Ett mäktigt intro med bländande epilepsiljus satte prägel på en stundtals något trevande men alltjämt ödesmättad och säker spelning från Sveriges just nu kanske bästa popexport, det känns inte helt taget ur luften att jämföra Lykke Li med Robyn som spelade på samma scen ett år tidigare.
Att skriva klagosånger om obesvarad kärlek är inget banbrytande men att den minimalistiska stilen på Lykke Lis senaste album Wounded Rhymes har gått hem hos de stora massorna är rätt så beundransvärt.
De inledande fem låtarna är överrumplande starka men därefter tappar konserten lite i fart och trots Kanye West-samplingen i Youth Knows No Pain återhämtar hon sig inte förrän avslutande Get Some. Den nedstrippade autoharp-versionen av I Know Places känns mer självömkande än berörande och refrängen i Love Out of Lust blir inte riktigt lika stor som på skiva.
Följande låtar spelades under konserten:
Jerome
I’m Good, I’m Gone
Sadness is a Blessing
I Follow Rivers
Dance, Dance, Dance
Please Stay (Duffy)
I Know Places
Little Bit
Love Out of Lust
Rich Kid Blues
Silent Shout (The Knife)
Youth Knows No Pain
Get Some
