Saint Etienne, det urbrittiska syntpopbandet, gör en ganska konturlös spelning på Popaganda. Till deras försvar måste sägas att alla omständigheter talar emot dem. För det första, ljudet, men även den tidiga starttiden, det ljuvliga vädret och annat som talar emot bandet som tagit vemodet till elektroniken.
Som man nästan lärt sig att förvänta sig på festivaler är ljudet till en början under all kritik. Det tar sig något, men genom hela konserten är det för lågt. Kanske är det anpassat för diverse myndigheters hälsokrav, men är det så måste konsert- och festivalarrangörer fundera på hur de kan göra bättre ljud på utespelningar.
Bandets musik är inte heller anpassad till tidiga festivalspelningar och resultatet blir därefter, lite avmätt och småtrevligt, men inte mer.
Sångerskan Sarah Cracknell, dagen till ära i paljettklänning, undrar om det är solljuset som gör publiken något blasé. Under konsertens slut deklarerar hon istället att det nog är att folk inte hunnit dricka tillräckligt mycket öl än. Och kanske hade det funkat bättre om publiken var med bättre på noterna, det bränner inte riktigt till någon gång, Som mest i Neil Young-covern Only Love Can Break Your Heart och avslutande Kisses.
På den mindre scenen spelar Is Tropical med sitt stökiga och vassa ljud. De baserar sitt sound på taggigt och tydligt utspel med trummorna i centrum. I den mer gitarrdrivna I’ll Take My Chances får bandet ett något mjukare ljud, och den The Cure-doftande låten får igång stora delar av publiken.
Bandet är tillräckligt bra för att få ett par tusen sensommarnjutande stockholmare att hoppa framför en medelstor festivalscen, men när de inte nyttjar tempot blir låtarna lätt lika varandra och den kända modellen där synt och elektronika får samsas med en klassisk tight rocksättning funkar inte rakt igenom. Med en till skiva och mer låtmaterial kan bandet säkert växa, även live.
The Go! Team, även de från Storbritannien, är mer ett klassiskt festivalband. De är publikfriande och eklektiska. De är dubbelt så många på scen som Is Tropical, sex stycken, varav två man på trummor. Här är det utspel och party som eftersöks. Publikkontakten är direkt, men kanske inte så fylld av pondus.
Återigen är det låtmaterial som saknas, det smått bisarra mellanspelet med tuggummipop där sångerskan sjunger inte så lite falskt, är ett bottennapp. Inte så mycket bättre är det därpå följande rapmetalliknande försöket till vändning. Det blir lite för mycket variation, lite för löst i kanterna.
De avslutande låtarna visar dock vad bandet kan, om de fokuserar lite. Här levereras publikfriande, tillgänglig partymusik, lätt att dansa till. Det är rock med sväng, funkinslag, med Ninja på pratsång och halvhygglig rap. Tyvärr är bandet utöver sångerskan lite anonyma och de når inte riktigt fram.
Fredagskvällens huvudakt, Arcade Fire, inleder med ett av de allt vanligare videointrona. Detta ganska fånigt och fantasilöst. Om The Go! Team var många på slås de med råge av det breda rockbandet som bland instrumenten har både dragspel och fiol.
Bandet är i slutet av en lång Europaturné och det märks så att säga i båda ändarna. Bandet är mycket tight och låtarma sitter ofta klockrent, men det är inte alltid med den största peppen. Dessutom är sångaren Win Butlers röst, åtminstone till en början, mycket svag. Det tar sig dock, liksom ljudet som återigen är alldeles för lågt.
Det är en lite knepig konsert, det blir en det där totala röjet som man kanske hade hoppats på, bandets låtar är inte riktigt av den utlevande karaktären. Bandet hade kunnat utnyttja de tempoväxlingar som karakteriserar Arcade Fire.
I de bästa stunderna är det dock riktigt bra, en storslagen Intervention med orgelpipor projicerade på videoskärmen tillhör kvällens höjdpunkter. Likaså gör extranumret Wake Up som bandet dedikerar till sina ”bröder och systrar i Norge”. Sammanfattningsvis en bra konsert av ett rutinerat band, som inte når upp till de höjder de hade kunnat göra. De höjder som många hade förväntat.
Relaterat från Popaganda:
Expressen 1, Expressen 2 och Expressen 3.
Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Eriksdalsbadet, Arcade Fire, St Etienne