• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

The Skin I Live in – snygg, obehaglig och meningslös

1 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december

”The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.

Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.

Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.

Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.

Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, ”Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också ”Tala med henne” som kom 2002.

”The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.

Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte ”The Skin I Live in”.

Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Pedro Almodovar, Antonio Banderas, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Antonio Banderas, Filmrecension, Pedro Almodovar, Scen

Den siste mammuten – fransk roadmovie som tappar farten och rör till det

29 november, 2011 by Rosemari Södergren

Den siste mammuten
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december 2011

Gérard Depardieu i en filmroll där han är med nästan i varenda scen – ja det låter som en önskefilm för alla hans fans. Själv är jag väldigt fascinerad av denne franske skådespelare. Men inte ens det räcker för att hålla upp intresset filmen igenom. Den siste mammuten kunde vara så bra, men den tappar det mesta efter tjugo minuter.

Gérard Depardieu spelar Serge, en slaktare som går i pension. Det franska pensionssystemet fungerar uppenbarligen inte som det svenska relativt välordnade och datoriserade. När Serge tackats av på jobbet måste han ta med sig alla sina lönespecifikationer och arbetsintyg till tjänstemannen på pensionskassan som ska räkna ut hans pensionspoäng. För att Serge ska få en vettig pension måste han kontakta tio tidigare arbetsgivare för att skaffa intyg därifrån.

Serge letar fram sin gamla motorcykel i garaget och ger sig iväg på en roadmovie till sina tidigare arbetsplatser. Det börjar bra och vi får en inblick i udda arbetsplatser långt ifrån det trygga välmående samhället. Men ganska snabbt verkar filmskaparen tappa intresset för denna tråd, som kunde utvecklats till bra film. Istället dyker ett slags spöke från det förflutna upp och plötsligt handlar filmen om att ta sig igenom sorg och kunna leva vidare.

Det är för mycket i filmen som inte stämmer med varandra. Som Serges karaktär. Innan han ger sig av på sin jakt efter intyg är han rätt tuff, han är inte rädd för att ge svar på tal. När han väl gett sig iväg är han plötsligt ganska mesig och när han blir rånad på hela reskassan går han inte ens till polisen och anmäler det. Han kan bli kallad helkorkad rakt i ansiktet och sitter bara och tar emot det som ett fån.

Att han mitt i sin resa ger sig iväg till sin bror och där träffar en brorsdotter som han tillbringar tiden med istället för att jaga intygen är inte heller särskilt logiskt.

En film behöver inte följa verklighetens lagar – den kan ha med änglar och spöken och människor kan kunna flyga eller vad som helst, men den inre logiken i filmens förutsättningar måste stämma. Om en karaktär presenteras på ett visst sätt med vissa egenskaper måste han/hon vara sådan. Om egenskaperna ska ändras ska det i filmen finnas händelser som gör det troligt. Sådant saknas i alltför hög grad i denna film som kunde blivit en fransk roadmovie kring människor utanför medelklassens liv, men istället blev det en röra av flera handlingar som inte fungerar ihop.

De första tjugo minuterna var roliga och flera i publiken skrattade åt flera absurda, lustiga situationer. Men en bit in i filmen blev det tyst i salongen och komedin fungerade inte heller.

Synd på en film där vi får se massor av Gérard Depardieu.

Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gérard Depardieu, Scen

Varför ”Oslo 31 augusti” är en av årets viktigaste filmer

28 november, 2011 by Rosemari Södergren

”Oslo 31 augusti” är en film som handlar om en dag i Anders liv. Anders är kulturjournalist och narkotikamissbrukare. Han är inlagd på ett behandlingshem och har några veckor kvar av sin behandlning då han får ledigt en dag för att åka på en anställningsintervju i Oslo.

Filmen hyllas av kritiker och vann Bronshästen på Stockholms filmfestival.

Anders passar på att träffa en vän den dag då han är i Oslo och han har också planerat att träffa sin syster. Vi som ser filmen vet att Anders försökte att ta livet av sig på morgonen innan han åkte iväg till Oslo, vi ser livet som pågår runt honom med hans ögon. Vi ser det med de ögon den har som är redo att släppa greppet om livet.

Det är så starkt och regissören slår med filmen hål på en myt som de flesta i vårt samhälle gått på. Myten att alla som fastnar i drogmissbruk kommer från en trasslig bakgrund.

Så fort medier berättar om någon som lyckats ta sig ur ett drogmissbruk är det en man (oftast en man i alla fall) som vuxit upp med den biologiska pappan frånvarande och styvpappan super och slår mamman och barnen och mamman är missbrukare och de bor i ett ghetto. Även om det är en kvinna som tagit sig ur ett missbruk och skildras kommer hon garanterat från en riktigt trasslig bakgrund.

Det här är en myt som inte bara journalisterna fallit för. Nyligen rapporterade utredaren Irene Wennemo i en rapport att många unga pensioneras bort från arbetsmarknaden.
Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom.

Wennemo drar samma gamla slutsats, grundat på förutfattade meningar: dåliga uppväxtvillkor.

Nu handlar hennes rapport inte om drogmissbrukare, eller rättare sagt det kan den ju visst göra. Många med psykiatriska diagnoser självmedicinerar, det vill säga tar till droger för att lindra sin oro och ångest.

Nu är det inte så att detta är något som bara underklassen gör. Det finns människor i alla samhällsklasser som har psykiatriska problem och som fastnar i drogmissbruk. Som filmen ”Oslo 31 augusti” visar: en man som Anders som har föräldrar med bra inkomst, trygg miljö och som ställer upp på honom och Anders själv har en bra utbildning och hade ett bra arbete trots att han fastnade i drogmissbruk.

Okunskapen är förödande bland allmänheten om hur droger påverkar människor. Uppenbarligen är det bekvämt att skylla alla problem och misslyckanden och svårigheter på dålig uppväxt. Det är bara det att då når vi inte fram till någon lösning. Det är ju till och med så att myten blir ytterligare ett problem, en fördom till för missbrukaren och de anhöriga att utstå.

Rent medicinskt, rent kemiskt, är det fastställt att varenda människa som använder droger får en depression när han/hon försöker sluta med drogen. Alla droger ger depression när någon slutar med dem. Det är en ren medicinsk följd av detta. Att Anders har en djup depression är klart tätt knutet till drogmissbruket. Det går inte att skilja depressionen från drogmissbruket som Bernt Eklund gör i Expressen:

Louis Malle berättade i princip samma historia i ”Tag mitt liv” 1963, han förstärkte ångesten med dramatisk klippning.
Joachim Trier – bara avlägset släkt med Lars – följer en rakare berättarlinje och gör en saklig rundtur i dagens Oslo – före Breivik – och in i en ensam mans djupa depression.
Tillsammans med Anders Danielsen Lie, som är omtumlande bra i rollen, skapar han en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner. En värdig vinnare.

Visst, jag nekar inte till att många som växer upp med trassliga familjer också hamnar i drogmissbruk. Men det är ett välkänt problem och dessa människors berättelser får vi redan höra. Men kanske det till och med är så att det är stärkande för människor i medelklassen och uppåt att vi alla tror att det framför allt är underklassens problem. Det blir som en stämpel på alla som hamnar utanför samhället. En stämpel som skyddar alla de som inte hamnar där, ja ni vet de kan tänka på dem som offer och att de själva inte är i riskzonen.

För alla som hamnar i missbruk och inte kommer från trasslig bakgrund blir det en dubbel börda, på grund av detta. Ännu mer skam och skuld trycker ned dem.

Vem som helst begriper ju att om vi ska kunna ta itu med problem måste vi kunna identifiera problemen. Om människor som fastnar i missbruk automatiskt placeras i facket usel uppväxt då har vi missat chansen att hjälpa.

SVT tar upp frågor kring människor som begår självmord, inte drogrelaterat utan överhuvudtaget. Här kan vi till exempel läsa om de tecknen som kan finnas.

Att människor begår självmord är tragiskt, mycket tragiskt, och drabbar de anhöriga hårt. Det är samma sak med drogmissbruk, det drabbar de anhöriga svårt. En tredjedel av alla som fastnar i missbruk dör av sitt missbruk: genom olyckor, överdoser, medicinska följer av missbruk, självmord, mord …

Det är tragiskt och drabbar så många. Om vi kunde ta bort skygglapparna och inse att drogmissbruk kan drabba vem som helst, från vilken bakgrund som helst: då skulle vi ta ett stort steg mot att kunna ge stöd i kampen mot drogerna. De anhöriga skulle inte stämplas som usla, de som i sitt jobb möter drogmissbrukare och deras anhöriga kan sluta att bemöta dem som underklass, den som missbrukar skulle få hjälp för att ta itu med de verkliga problemen.

Du har väl inte missat vår intervju med Joachim Trier, regissören till Oslo 31 augusti.

Läs även andra bloggares åsikter om missbruk, film, droger, narkotika, fördomar, myter

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Droger, Fördomar, Missbruk, myter, narkotika, Scen

Tävlingen avgjord: Vinn biljetter till filmen ”En man som skriker”

24 november, 2011 by Redaktionen

En man som skriker är något så ovanligt som en film där handlingen utspelar sig i det afrikanska landet Tchads huvudstad N’Djamena. Kulturbloggen gav filmen betyg 4.

Kort om handlingen:
På ett lyxhotell i Tchads huvudstad N’Djamena arbetar Adam, även kallad Champ sedan sin tid som simmästare. Nu är han dryga 50 år och lever ett harmoniskt liv med sin fru och vuxne son. Arbetet som poolskötare är hans liv – till den dag då sonen plötsligt tar hans jobb. Samtidigt står det redan krigshärjade landet än en gång inför våldsamma stridigheter och rebellgrupper närmar sig. Myndigheterna hetsar alla att bidra till kampen mot rebellerna. En man som skriker vann jurypriset vid Cannesfestivalen 2010 och utsågs till vinnande film på Cinemafrica 2011. Filmen vaggar oss försiktigt in i en behaglig vardagslunk för att sedan kasta oss ut i tyst och klaustrofobisk förskräckelse. Med sin senaste film befäster Mahamat-Saleh Haroun sin position som en av Afrikas mest intressanta filmskapare idag.

Filmen har premiär på svenska biografer fredag den 18 november. Kulturbloggen har fått tio biljetter till filmen, som vi har en tävling kring.

Fem vinnare som svarar rätt på frågan får två biljetter var.

Och så frågan:
Tchad är världens till ytan 20:e största land. Vilket land är till ytan världens största?
1. Kanada
X. Ryssland
2. USA

Rätt svar var: Ryssland

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare är:
Susanne Costelius, Märsta
Magnus Dahl, Växjö
Gunilla Sorth, Malmö
Jessica Gervide, Johanneshov
Helene Lundgren, Stockholm

Maila ditt svar till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com

Glöm inte att skriva din postdress. Om du vinner måste vi veta vart vi ska skicka biljetterna.

Vi vill ha ditt tävlingssvar senast 22 november.

Mer om filmen hos Folkets bio.

Recension av ”En man som skriker” i DN.

Arkiverad under: Scen Taggad som: biljetter, Folkets bio, Scen, Tävlingar

Bridesmaids – skruvad komedi med välkänd amerikansk sensmoral

23 november, 2011 by Rosemari Södergren

Bridesmaids
Betyg 3
DVD-premiär i Sverige 23 november 2011
Biopremiär: 22 juli 2011

Bridesmaids är en komedi som driver med den amerikanska övre medelklassens bröllopshysteri och med kvinnoroller. När den släpptes på biograferna i Sverige fick den enormt positivt mottagande av kritiker. Jag missade den på biograferna och såg därför emot dvd-premiären med stora förväntningar.

Annie, spelad av Kristen Wiig, är en ung kvinna som trasslat till det mesta i sitt liv. Pojkvännen eller vad nu han ska kallas, är mån om att de ska vara självständiga så de sover aldrig över hos varandra utan har sex och sedan får hon bege sig hem. Allt verkar ske på mannens villkor, för övrigt. Jobbet strular och bostadssituationen strular för Annie och så ska hennes bästa vän Lillian gifta sig. Lillian ber Annie vara brudtärna nummer ett och det betyder att hon ansvarar för möhippan och lysningsfesten och massor annat. En tradition som inte jag känner igen från Sverige.

Brudtärnorna är en lustig samling olika personligheter, vilket är en av de viktigaste ingredienserna till filmens succé:

Helena Lindblad på DN gav filmen betyg 4 när den släpptes på bio:
Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.

Jag håller med Helena Lindblad om Melissa McCarthy, hon är helt underbart rolig och bryter med alla traditionella kvinnoroller.

Anledningen till att jag ändå gav filmen ett betyg lägre, betyg 3 (vilket inte är ett dåligt betyg utan betyder en bra film) är att den ändå till största delen är väldigt förutsägbar och väldigt amerikanskt moralisk. Vi har ändå sett samma handling i många filmer tidigare och sensmoralen har vi hört förr: den moral som säger att det till syvende och sist alltid är individen själv som ansvarar för om ens liv ska bli en succé eller ett fiasko. Jag har svårt att köpa den sensmoralen.

”Bridesmaids” ger många goda skratt och den är en helkväll för den som älskar skruvade komedier med överdrivna situationer och det är duktiga skådespelare i filmen. Svenska Dagbladets recensent föll totalt för filmen och gav den betyg 5:

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

Jag tycker det är lite lustigt att hylla en film för vad den inte är. Lite funderar jag också på vad det är som gör att den hyllas så stort när den släpptes på bio, men när jag ser den på dvd har jag svårt att höja den så ända upp till skyarna. Den är rolig, den är delvis annorlunda och har en hel del små detaljer som är extra kul, det är en helt godkänd film, men inget mästerverk och ingen film jag kommer att bära med mig och tänka på efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bridesmaids, filmrecension, film, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bridesmaids, Filmrecension, recensioner, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in