”Oslo 31 augusti” är en film som handlar om en dag i Anders liv. Anders är kulturjournalist och narkotikamissbrukare. Han är inlagd på ett behandlingshem och har några veckor kvar av sin behandlning då han får ledigt en dag för att åka på en anställningsintervju i Oslo.
Filmen hyllas av kritiker och vann Bronshästen på Stockholms filmfestival.
Anders passar på att träffa en vän den dag då han är i Oslo och han har också planerat att träffa sin syster. Vi som ser filmen vet att Anders försökte att ta livet av sig på morgonen innan han åkte iväg till Oslo, vi ser livet som pågår runt honom med hans ögon. Vi ser det med de ögon den har som är redo att släppa greppet om livet.
Det är så starkt och regissören slår med filmen hål på en myt som de flesta i vårt samhälle gått på. Myten att alla som fastnar i drogmissbruk kommer från en trasslig bakgrund.
Så fort medier berättar om någon som lyckats ta sig ur ett drogmissbruk är det en man (oftast en man i alla fall) som vuxit upp med den biologiska pappan frånvarande och styvpappan super och slår mamman och barnen och mamman är missbrukare och de bor i ett ghetto. Även om det är en kvinna som tagit sig ur ett missbruk och skildras kommer hon garanterat från en riktigt trasslig bakgrund.
Det här är en myt som inte bara journalisterna fallit för. Nyligen rapporterade utredaren Irene Wennemo i en rapport att många unga pensioneras bort från arbetsmarknaden.
Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom.
Wennemo drar samma gamla slutsats, grundat på förutfattade meningar: dåliga uppväxtvillkor.
Nu handlar hennes rapport inte om drogmissbrukare, eller rättare sagt det kan den ju visst göra. Många med psykiatriska diagnoser självmedicinerar, det vill säga tar till droger för att lindra sin oro och ångest.
Nu är det inte så att detta är något som bara underklassen gör. Det finns människor i alla samhällsklasser som har psykiatriska problem och som fastnar i drogmissbruk. Som filmen ”Oslo 31 augusti” visar: en man som Anders som har föräldrar med bra inkomst, trygg miljö och som ställer upp på honom och Anders själv har en bra utbildning och hade ett bra arbete trots att han fastnade i drogmissbruk.
Okunskapen är förödande bland allmänheten om hur droger påverkar människor. Uppenbarligen är det bekvämt att skylla alla problem och misslyckanden och svårigheter på dålig uppväxt. Det är bara det att då når vi inte fram till någon lösning. Det är ju till och med så att myten blir ytterligare ett problem, en fördom till för missbrukaren och de anhöriga att utstå.
Rent medicinskt, rent kemiskt, är det fastställt att varenda människa som använder droger får en depression när han/hon försöker sluta med drogen. Alla droger ger depression när någon slutar med dem. Det är en ren medicinsk följd av detta. Att Anders har en djup depression är klart tätt knutet till drogmissbruket. Det går inte att skilja depressionen från drogmissbruket som Bernt Eklund gör i Expressen:
Louis Malle berättade i princip samma historia i ”Tag mitt liv” 1963, han förstärkte ångesten med dramatisk klippning.
Joachim Trier – bara avlägset släkt med Lars – följer en rakare berättarlinje och gör en saklig rundtur i dagens Oslo – före Breivik – och in i en ensam mans djupa depression.
Tillsammans med Anders Danielsen Lie, som är omtumlande bra i rollen, skapar han en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner. En värdig vinnare.
Visst, jag nekar inte till att många som växer upp med trassliga familjer också hamnar i drogmissbruk. Men det är ett välkänt problem och dessa människors berättelser får vi redan höra. Men kanske det till och med är så att det är stärkande för människor i medelklassen och uppåt att vi alla tror att det framför allt är underklassens problem. Det blir som en stämpel på alla som hamnar utanför samhället. En stämpel som skyddar alla de som inte hamnar där, ja ni vet de kan tänka på dem som offer och att de själva inte är i riskzonen.
För alla som hamnar i missbruk och inte kommer från trasslig bakgrund blir det en dubbel börda, på grund av detta. Ännu mer skam och skuld trycker ned dem.
Vem som helst begriper ju att om vi ska kunna ta itu med problem måste vi kunna identifiera problemen. Om människor som fastnar i missbruk automatiskt placeras i facket usel uppväxt då har vi missat chansen att hjälpa.
SVT tar upp frågor kring människor som begår självmord, inte drogrelaterat utan överhuvudtaget. Här kan vi till exempel läsa om de tecknen som kan finnas.
Att människor begår självmord är tragiskt, mycket tragiskt, och drabbar de anhöriga hårt. Det är samma sak med drogmissbruk, det drabbar de anhöriga svårt. En tredjedel av alla som fastnar i missbruk dör av sitt missbruk: genom olyckor, överdoser, medicinska följer av missbruk, självmord, mord …
Det är tragiskt och drabbar så många. Om vi kunde ta bort skygglapparna och inse att drogmissbruk kan drabba vem som helst, från vilken bakgrund som helst: då skulle vi ta ett stort steg mot att kunna ge stöd i kampen mot drogerna. De anhöriga skulle inte stämplas som usla, de som i sitt jobb möter drogmissbrukare och deras anhöriga kan sluta att bemöta dem som underklass, den som missbrukar skulle få hjälp för att ta itu med de verkliga problemen.
Du har väl inte missat vår intervju med Joachim Trier, regissören till Oslo 31 augusti.
Läs även andra bloggares åsikter om missbruk, film, droger, narkotika, fördomar, myter
