Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

by

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Teaterkritik: Monument på Turteatern – Härligt banbrytande föreställning med monumentala guider

by

Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp

Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.

Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.

Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.

Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.

Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.

I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.

Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.

På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

by

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.

Teaterkritik: Andante – Norén för in oss i åldrandets Aniara

by

Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus

Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.

Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.

Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.

Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.

Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.

Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.

Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.

Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.

I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

by

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.