Teaterrecension

Män kan inte våldtas
Manus efter Märta Tikkanen roman med samma namn
Regi Lo Kauppi
Scenografi Erik Radix*
Kostym Marika Åkerblom
Ljus Tobias Hallgren
Ljud Bernt Karsten Sannerud
Mask Maria Lindstedt
DramaturgÅsa Lindholm
* Praktikant SKH/Institutionen för scenkonst, utbildningarna för scenografi och ljuddesign.
Södra Teatern, Stockholm, den 3 februari 2019

Redan i titeln för kvällens föreställning blir man provocerad och det är säkert meningen. För vem är det som har påstått att en man inte kan våldtas. Det behöver man inte vara välutbildad biolog, medicinsk professor eller professionell boxare för att begripa att de visst kan. Ingen människa är totalt skyddad gentemot våldtäkt enbart för sitt kön skull eller samhällsposition. Våldtäkt är en maktyttring som kan drabba vilken människa som helst. Män och kvinnor lever dock inte på samma premisser när det gäller vem som kan få lov att vara offer/gärningsperson.

Uppsättningen går på djupet för att beskriva vad det är som händer med oss när vi blir våldtagna och vad det är som gör att man kan gå över alla gränser och bli en förövare. Det är ruskiga känslor som genomströmmar ens kropp och dramatiken är så tydlig och detaljrik att man känner hur stresshormonen kickar in. Man vill slå tillbaka – slåss. Något i en måste gå sönder för att man ska kunna närma sig i att förstå hur förövare och offer blir till i en maktstruktur som skulle tjäna på att s.k. manlighet och kvinnlighet kunde uttrycka mer mänsklighet.

Hela föreställningen grundar sig på en kvälls misstag, som leder till hiskeliga konsekvenser för många. Tova vill fira sin födelsedag genom att dricka gott vin, klä upp sig och gå på krogen. Där möter hon Mick som är ute och roar sig. Ett attraktionsspel mellan man och kvinna spelas upp på scen, där man förstå att sexualitet inte borde vara något främmande för någon av dem eller för publiken. Tova följer med honom hem. Helt plötsligt går något fel i den allmänna förföringstekniken. Mannen försöker vara stor stark och världsvan och hon skrattar vid fel tillfälle och vill inte alls vara en blyg viol som låtsas något. Mick fixar inte att tappa kontrollen och förnedrar och hotar, genom att genomföra en våldtäkt. Tova är chockad, rädd och vågar inte anmäla. Ångest, skuld och sjukdom blir hennes följder.

Sven Ahlström är mycket skicklig som tonåring och våldtäksman i uppsättningen. Det är helt enastående hur en vuxen man kan vara trovärdig som stöddig, sprallig och hormonsting 13åring ena stunden och nästa, genom enbart en hand genom håret, bli en man som av olika anledningar går över alla gränser med våld. Att Ahlström klarar av att kroppsligen verka trovärdig som väldigt ung, när hans motspelare är väldigt ung i sig påvisar en skicklighet utöver det vanliga. Ännu snabbare i vändningarna var Fant i övergången mellan pappa och exman. I hans fall hann jag inte ens se när övergången skedde genialiskt, eftersom de skedde mitt i meningar och utan direkt utgång emellan. Christer Fants rollkaraktärer var dessutom på varsin sida om det sympatiska.

Att se en scenisk och spelad våldtäkt (det blev två) är väldigt magstarkt både för skådespelare och för publiken. Att dessa scener var befogade, rådde det dock ingen som helst tvekan om. Utan dem hade inte vreden, hat, utsatthet och våldet därefter förståtts. Män och kvinnor runt omkring mig i teaterlokalen suckade, andades häftig eller höll för ögonen. Det hände att jag själv slöt ögonen och enbart hörde våldet mellan dem. Jag är glad över att min mage var tom. Däremot är det viktigt att tillägga att skådespelarna gjorde ett fantastiskt arbete för att inte ge publiken mer snaskiga detaljer, skada än vad som var nödvändigt. Gränserna för intimiteten och nakenheten, var rätt balanserade om än ingående och detaljrik. Det krävs inte bara en bra dramaturg, utan också två modiga skådespelare med stor respekt och tillit för varandra. Annars ror man inte hem så otäcka men trovärdigt spelade våldtäkter.
Genom Tovas söner får vi alla också en knäpp på näsan. Jag tror inte att jag är ensam om att mot slutet inse att kontrollerandet, svartsjukan och tvång mellan människor på något vis hör ihop och kan leda till förödande beteenden. Osäkra människor, med dålig självkänsla, oavsett könstillhörighet kan därmed tappa greppet med bekostnad på andra. Dessutom känns det som vi alla till mans tror att det alltid är någon annans barn som står för övergrepp och att främlingen måste vara den som är värst. Det pratas därmed alldeles för lite om våldtäkter i relationer och att de flesta sker med någon vi känner.

Uppsättningens moment 22 är otäck. Den baserar sig på samhällets nedbrytande genus strukturer. En kvinna som blir våldtagen av en man blir ifrågasatt för sin klädsel, alkoholintag och till ”hur jävla dum får man vara om man går hem med en man man knappt känner”. Hennes trovärdighet ska beprövas efter att hon borde veta bättre än att bli våldtagen. En man som blir våldtagen av en kvinna blir ifrågasatt för sin manlighet. För är det inte så att alla män, alltid vill ha sex? Om du inte vill ha sex är du verkligen en riktig man då? Hur manligt är du dessutom om du erkänner att du blev våldtagen, kan man också fråga sig. Det innebär ju att förutom våldtäkten i sig så måste varje enskild människa beroende av kön, slåss mot författade meningar som gör dem mindre som människor bortom våldsöverträdelsen.

Mitt i allt kroppsligt kränkande och elände, tänker jag att det är förfärligt att något som kan få vara så härligt mellan två människor kan bli ett maktmissbruk när det är ofrivilligt för en enda part. Den fina intimiteten kidnappas för hemska syften. Dessutom så borde väl inte samtycke vara så svårt när det faktiskt finns kåta människor i stort sätt överallt.

Medverkande Elisabeth Carlsson (Tova), Sven Ahlström (Martti/Mick), Nils Wetterholm (Jockum/Servitör), Angelika Prick (Bimbi/Poliskvinna), Christer Fant (Pappa/Exman/Polisman), Eva Stenson (Advokat/Bibliotekarie)