Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp
Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.
Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.
Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.
Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.
Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.
I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.
Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.
På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn