Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

by

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

by

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

”Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Filmrecension: Bombshell – när tystnaden bryts – läs hellre boken Klubben

by

Bombshell – när tystnaden bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Jay Roach
I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow , Kate McKinnon, Connie Britton, Mark Duplass, Rob Delaney, Malcolm McDowell och Allison Janney mfl

Hur kunde en chef på en av världens största tv-stationer under årtionden sexuellt trakassera och utnyttja kvinnliga medarbetare? Filmen bygger på verkliga händelser, då Roger Ailes, mannen som skapade Fox News, kunde avslöjas och få sparken. Roger Ailes spelas oerhört bra av John Lithgow. Han tycker ju själv att han gjort kvinnorna en tjänst, han har hjälpt dem att komma fram i rampljuset. Att han vill ha lite lojalitet tillbaka, som att bli avsugen, är väl naturligt, menar han.

Joth Lithgow är en i raden av stora amerikanska stjärnskådespelare i denna film. Men trots duktiga skådespelare och en berörande berättelse misstänker jag att mitt betyg rent av är för högt. Skådespelarna är ett skäl till att betyget inte blir lägre och att filmen delvis ändå lyfter fram problematiken kring varför kvinnor inte går direkt och anmäler när de utsatts. I många fall känner kvinnorna sig medskyldiga. De ville ju ha karriär. Och de visste att en karriär i tv-rutan får bara vackra kvinnor. Den som inte är snygg nog får inte en plats i rampljuset. De känner att de hade fördelar av att de lätt sig utnyttjas sexuellt.

Nu är självklart varje kvinna och hennes situation unik. Det går inte att dra alla över en kam.

Varför jag ändå inte hyllar filmen beror bland annat på att situationen på ett ställe som Fox News är så speciellt, det skiljer sig från så många andra sammanhang där kvinnor blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade. Det finns en risk att filmer som denna sprider uppfattningen att kvinnor som blir utnyttjade och inte säger till på en gång själva har utnyttjat situationen till egen framgång. Ett speciellt fall är Gretchen Carlson (spelas av Nicole Kidman). Hon hade ett eget program och framgång. Men först när hon fick sparken anmälde hon Roger Ailes. Det tror jag sticker i ögonen på en hel del. Det var förstås bra att hon gjorde det. Hon var smart nog dessutom att under lång tid spela in hans trakasserier och övergrepp och han lurades in i en fälla då han inte visste att han var inspelad. Roger Ailes förnekade alla beskyllningar och försökte få det till att ord stod mot ord, plus att han påstod att det var ett politiskt angrepp från vänstern.

Om man vill läsa något som jag tycker mycket mer seriöst rapporterar hur ett mångårigt utnyttjade av kvinnor kunde ske ska läsa boken Klubben istället. Här berättar Kulturbloggen om den boken.

Bokrecension: Inte ett ord av Harlan Coben

by

Inte ett ord
Författare: Harlan Coben
Utgivningsdatum 2020-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel: Run Away
ISBN 9789189007437

Harland Coben kan konsten att sy ihop en spännande och rafflande thriller. Alla hans senaste romaner har toppat New York Times bästsäljarlista och totalt har Cobens böcker sålts i över 70 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflix-serie under 2020.

I ”Inte ett ord” får vi följa Simon Greene, en oerhört privilegierad överklassman, som bor i New York med sin fru och tre barn. Utåt sett är familjen mycket lyckad och har allt de kan önska. Simon arbetar som ekonomisk rådgivare åt välbärgade och hans fru Ingrid är en duktig barnläkare. Men de har drabbats av en stor tragedi. Paige, deras äldsta dotter har fastnat i drogträsket och lämnat familjen.

Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.

Nu är denna deckare mer än ett inlägg i debatten kring missbruk. Det är en mycket spännande deckare med oväntade vändningar. Vissa delar kan jag tycka är överdrivna. Några karaktärer känns överdrivna. Men å andra sidan så finns det oändligt många olika typer av människor.

Deckaren startar med att Simon en dag upptäcker sin drogberoende
sjunga i Central Park, för att tigga. Paige är en skugga av sitt forna jag. Simon försöker närma sig henne för att få henne att komma med till behandlingshem men Paiges droghandlande pojkvän Aaron kommer emellan och hindrar Simon från att få kontakt med Paige. Simon blir rasande och försöker slå ner Aaron, vilket människor runt om spelar in med sina mobiler och postar på Youtube. Människor tolkar det som att Simon, en kostymklädd aktiemäklare attackerar en stackars hemlös man.

Några veckor senare dyker en polisman upp på Simons jobb och Aaron är mördad och Paige är försvunnen. Polisen misstänker att antingen har Paige eller Simon mördat Aaron. Simon börjar söka efter sin dotter och det sätter igång många farliga personer.

På bokförlagets hemsida står om boken:
”Inte ett ord’ förvandlar vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse.

Det är en lättläst och spännande thriller som sätter igång en hel del tankar om vad man är redo att göra som förälder, om missbrukare och den kärlek som binder oss samman. En välskriven deckare som jag gillar, trots att huvudpersonen Simon, kommer från en välbärgad miljö som jag inte kan associera till, men ändå kan jag känna igen hans tankar och känslor, som Harlan Coben skildrar trovärdigt.