#metoo

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.