• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

The Manhattan Transfer & The New York Voices gör spelning i Stockholm i höst

29 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

The Manhattan Transfer & The New York Voices gör spelning i Stockholm i höst, i november i Filadelfiakyrkan. Musikarrangörer hyr in sig för konserter i den kyrkolokalen då och då. För ett tag sedan var det uppmärksammat när en Aftonbladetjournalist hade reagerat på att Gregorian spelade där. Journalisten tyckte att Gregorian var mycket värre företrädare för svarta makter än många dödsmetallband.
Det finns många saker att diskutera kring det. Filadelfiakyrkan ställde in den konserten. Men nu tror jag inte det är någon sådan risk. The Manhattan Transfer och The New York Voices borde vara fläckfria ur den synpunkten.

Här är ett pressmeddelande om konserten:

The Manhattan Transfer och The New York Voices kommer till Sverige i höst. Den 2 november gör de två grupperna ett unikt framträdande i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Biljetterna till konserten släpps den 31 augusti.

Ta några av de mest kända, mest komplexa, mest sofistikerade instrumentala solona inom jazz, behandla dem som melodier och addera svängande poetiska texter och resultatet blir VOCALESE. Detta är en av de mest tekniskt krävande och mest uppskattade sångteknikerna inom jazz. Mästaren i genren, Jon Hendricks, har sagt: ”Vi gör vad librettisten gör inom operan…vi sätter text till all musik som händer”.

Den här showen sammanför två av världens finaste Vocalese grupper:

THE MANHATTAN TRANSFER – åtta gånger Grammyvinnare i kategorin jazz/pop! Manhattan Transfer har släppt makalösa album och deras exceptionella vokala prestationer har i tre decennier bländat både publik och recensenter över hela världen. Deras Platinaalbum ”Birdland” är det mest perfekta exemplet på Vocalese och med detta introducerade de denna unika stil till världen.

THE NEW YORK VOICES – Grammyvinnande ensemble som hyllats för utomordentliga kunskaper inom jazz och sitt sätt att sjunga. De har uppträtt vid alla större jazzfestivaler i världen och deras album på etiketten GRP tillhör de viktigaste inom den vokala jazzen.

För första gången ger dessa prisbelönta grupper en historisk konsert.
De uppträder var och en för sig och i finalen står båda på scen i en unik musikalisk utmaning

Detta är den enda konserten i Sverige!

Konsertinfo
2.11 Stockholm, Filadelfiakyrkan

Läs även andra bloggares åsikter om The Manhattan Transfer, jazz, Filadelfiakyrkan, New York Voices

Arkiverad under: Musik Taggad som: Filadelfiakyrkan, Jazz, New York Voices, The Manhattan Transfer

The Glade: Dance for love

29 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: The Glade
Titel: Dance for love
Betyg: 2
Utgivningsdatum: I digital form 12 Juli, och i fysisk form planerat i september.

The Glade är en folkrock grupp från huvudstaden med ambitionen om att slå igenom med deras nysläppta ”Dance for love”. Framför mig kan jag se gruppen samlade, jammandes och lirandes nätterna igenom – någonstans i Stockholm. Jag kan även se bandet bli bra omhändertagna på diverse pubar, även i utlandet. För när allt kommer omkring, värmer det i hjärtat av musiken och lyriken de tillsammans skapat. I musiken hörs den brinnande passionen för konstformen och den oändliga betydelsen för att skapa musik tillsammans. Texterna handlar om att ge bort sitt hjärta och att få det krossat – och om hur vi gärna gör det igen. För vi är dårar som dansar för kärlek. The Glade är ett mansbaserat band som under höstsen har ett par spelningar i Stockholmstrakterna.

Om jag hade bott en aning närmare, hade jag tagit mig dit, för att få det bekräftat för mig hur Jonas Carping (röst) låter live, antagligen med världens inlevelse och en öl i kroppen. The Glade spelar på Pub Southside vid Zinkensdam i Stockholm, fredagen den 23 September samt i Örebro på ”Live At Heart” festivalen (16, 17 September)

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: The Glade

Kulturbloggen möter Skylar Grey

28 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Skylar Grey, eller Holly Brook som hon egentligen heter, är än så länge mest känd för att ha skrivit Love the Way You Lie åt Eminem och Rihanna. Nästa år släpper hon sitt andra album Invinsible som bland annat innehåller ett otippat samarbete med Marilyn Manson. Efter att ha mött upp den Los Angeles-baserade låtskrivaren i samband med en spelning på Nalen i Stockholm spår Kulturbloggen att hon kommer gå en lysande framtid till mötes.

Är det här ditt första besök i Sverige?

Ja det här är första gången jag är i Sverige och utifrån vad jag har sett verkar det vara ett vackert och välbärgat land. När jag satt på hotellrummet såg jag några kungliga soldater rida förbi mitt fönster på hästar. Det var något jag aldrig sett tidigare.

Skiljer det sig från din hemstad Los Angeles?

Det är många skillnader. För mig är Los Angeles en väldigt handgjord stad, inte ens grässet eller palmerna är naturliga och det speglar befolkningen. Många, inklusive mig själv, har flyttat dit för att förverkliga drömmar inom nöjesbranschen. Jag ser dagligen gamla människor som fortfarande drömmer om att bli stjärnor. Det är lite tragiskt när folk slukas upp av Hollywood. Vad jag gillar med Europa är historien bakom alla byggnader. Det saknas i Los Angeles som fortfarande är en rätt så ung stad.

Hur kom du på artistnamnet Skylar Grey?

Jag gick igenom en svår tid och flyttade till skogen för att uppfinna mig själv på nytt. Med en nyfunnen styrka som jag aldrig hade haft förut kände jag att jag behövde ett nytt namn och Skylar Grey var ett logiskt namn. Jag är mest kreativ i stormigt väder och grå, som är min favoritfärg, representerar livets mystik.

När bestämde du dig för att bli artist?

Jag har uppträtt sedan jag var sex och jag skrev min första låt när jag var sju, det var en instrumental låt på piano. Min första låt med text skrev jag ett år senare.

Vilken var den första skivan du köpte för egna pengar?

Minns inte riktigt. Kanske Willie Porter, en lokal gitarrist och sångare. Han är fenomenal på gitarr. Det var nog den första legitima men jag hade köpt en skiva tidigare bara för att jag tyckte pojken på omslaget såg söt ut fast jag minns inte vad det var för slags musik.

Hur ser en typisk dag ut för dig?

Det beror på om jag arbetar eller har ledigt. När jag jobbar är det alltid så oförutsägbart. Jag reser till olika städer för att göra intervjuer eller uppträda. När jag är hemma skriver jag för det mesta och om jag är ledig en dag så gillar jag att få massage och att gå på bio.

Din debutskiva släpptes för fem år sedan, varför har det dröjt så länge att göra en ny skiva?

Min första skiva blev inte riktigt som jag ville. Saker och ting föll samman och jag blev pank. Jag provade på andra yrken och ifrågasatte mitt karriärval. Jag kände mig misslyckad men insåg att jag hade mig själv att skylla. Jag tänkte för mycket på att bara göra andra glada och slogs för fel saker. Jag insåg att vi i slutändan är ensamma i världen så vi måste ta hand om varandra. I hopp om att hitta lyckan flyttade jag till skogen där jag fann mig själv. Jag bevisade för mig själv att jag kunde överleva i vildmarken och producera musik på egen hand, vilket var en utforskande erfarenhet som gjorde mig mer ödmjuk.

Din kommande skiva innehåller ett samarbete med Marilyn Manson, hurdan var han att arbeta med?

Han är en av mina favoritmänniskor så jag vände mig till honom som ett fan. Folk förväntade sig att jag skulle arbeta med någon rappare men jag vägrar att bli placerad i ett fack. Jag har en eklektisk musiksmak och han är en av mina favoritartister. Låten han är med på heter Can’t Haunt Me. Det var en inspirationskälla att ha honom i närheten och det är alltid roligt att befinna sig i samma rum som någon som är smartare och mer kreativ än en själv. Det tvingar en att utforska mer.

Har du några andra drömsamarbeten?

Jag skulle vilja göra något slags samarbete utanför musiken. Kanske med en film eller en produkt. Jag försöker hitta nya infallsvinklar i mitt skapande istället för att göra om samma sak två gånger.

Är det annorlunda att skriva låtar åt andra artister än åt sig själv?

Vanligtvis skriver jag bara vad jag känner för. Take it or leave it.

Vilken låt är du mest stolt över att ha skrivit?

Final Warning. Det är en låt som uttrycker en känsla. Texten bygger inte på en sann historia men en sann känsla och den speglar min nya påstridiga personlighet. En annan anledning till varför jag tycker om den är att texten och musiken går emot varandra. Texten är mörk men om du bara hör musiken är det vackert.

Vad avlöser ditt låtskrivande?

Ibland sätter jag mig bara ner och försöker skriva en låt. Har jag inte kommit på något inom femton minuter lägger jag ned instrumentet och sparar det till en annan gång.

Vad jag har hört har du varit med om en del extrema händelser, kan du berätta om din mer dramatiska bakgrund?

Jag har varit med om en hel del galna erfarenheter, kanske sätter jag mig i riskfyllda situationer för att känna mig levande. En gång hade jag en rumskamrat som hade allvarliga psykiska problem och huset invaderades av svarta änkor. Han höll mig egentligen inte fången men det var skrämmande för ett ögonblick när det kändes som det. En dag åkte jag på turné som keyboardist och kom aldrig tillbaka. En annan gång blev min katt stulen och när jag gick ut mitt i natten för att leta efter den blev jag jag påkörd av en bil. Mirakulöst nog klarade jag mig undan några allvarliga skador, jag fick bara ett blåmärke på ryggen.

Var det därför du flyttade ut i skogen?

Anledningen till att jag flyttade ut i skogen var att jag inte längre visste vad jag ville. Jag kände mig inte kreativ och hamnade i en djup depression.

Vilka ambitioner har du för framtiden?

Jag vet inte, mina framgångar har för det mesta kommit när jag minst förväntat mig det. Förhoppningsvis leder det till något positivt när jag lägger min energi i det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Eminem, Invinsible, Love the Way You Lie, Rihanna, Skylar Grey

Jenny Wilson, Säkert!, Midlake och jj på Popaganda

28 augusti, 2011 by Redaktionen

Jenny Wilson är en fullblodsunderhållare och tillsammans med Tensta Gospel Choir är det närmast den perfekta uppvärmningen på festivaldag två på Popaganda. De lyckas med det Saint Etienne misslyckades med på fredagen – att trots soligt väder och en ganska halvintresserad publik få till ett
sväng och en publikkontakt som fyller upp den stora scenen.

Det är dansvänlig, svängig och intelligent musik utan att för den delen skjuta bort de som kanske inte är så där jätteintresserade. Redan från början lyckas Jenny med sitt band få fusionen mellan soul, gospel och melodiös pop att nå ut långt utanför de främsta raderna. Det är en lysande festivalspelning för att vara den tiden bandet blivit tilldelat. Visst hade det kunnat vara mer suggestivt och spännande om det spelats då det var mörkare ute, men bandet har publiken i sina händer och får välförtjänt bifall.

Säkert!, en av festivalens få artister som sjunger på svenska, har ett lysande utgångsläge. Kanske är hon också festivalens bredaste artist och samlingen framför stora scenen är också brokigare än på flera andra konserter.

Hennes position är välförtjänt. Hennes texter är som ingen annans direkt igenkännande och direkt träffande. Honung, Isarna, Vi kommer att dö samtidigt och Fredrik. Allsångslåtarna är flera och Annika Norlin bjuder på sig själv på de sätt som vi blivit vana vid. Hon möts av stort jubel när hon ställer sig på en stol för att sjunga Fredrik så att alla som är som hon, 165 långa, ska få chansen att se en frisyr. Det är charmigt, nära och chosefritt.

Det är inga överraskningar under konserten, de två skivorna Säkert! släppt är stabila popklassiker men några överraskningar hade fräschat upp.

Midlake kliver upp på stora scen, sju män i skägg och långt hår, ja i alla fall sex. Fyra man på gitarr och två man på tvärflöjt ger det amerikanska folkrockbandet en ganska unik ljudbild. Den påminner om Richard och Linda Thompsons klassiska I Want to See the Bright Lights Tonight, men det är
mer suggestivt, tyngre.

Tyngdpunkten ligger på låtar från senaste skivan, utmärkta The Courage of Others. Bland annat spelas en utmärkt Acts of Man. Från andra skivan The Trials of Van Occupanther spelas en rockig Roscoe och här blir det självklart att bandet tagit över publiken som till en början varit något avvaktande.

Live gör sig flera av låtarna ännu bättre. Det blir flera lager av ljud som inte riktigt når fram på skiva. De lite tempostarkare låtarna gör sig allra bäst. Bandet är också enormt tight och samspelt, och tycks uppskatta att spela tillsammans. Tvärflöjtarna låter inte krystade utan ramar in ljudbilden perfekt.

Spelningen är utmärkt och för mig Popagandas höjdpunkt. Bandet skapar en ljudbild som passar den skymmande augustikvällen perfekt.

Göteborgska JJ inleder med en violinsampling som även går i Still D.R.E. Många har försökt göra beatet från Dr Dres klassiker bättre. Ingen har lyckats. Inte heller JJ där bidraget är en delvis falsksjungande nedtoning av tempot. Inte så bra.

Det tar sig dock, flera låtar har ett maffigt ljud som skulle kunna ha funkat. Men faktum är att det här är en spelning som passat mångfalt bättre på en innescen, kanske på efterfesten på Färgfabriken. Bandet når inte riktigt ut, trots lustiga kläder, mycket rök och snyggt ljus.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Annika Norlin, Jenny Wilson, jj, Midlake, Säkert

Urban Cone, Delorean, Junip och Lykke Li på Popaganda

28 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Urban Cone, lilla scenen
Betyg: 4

Stockholms mest talangfulla unga band heter Urban Cone och de inledde andra dagen av årets Popaganda. Strax innan utsatt tid gick kvintetten på Eriksdalsbadets minsta scen. Eftersom de spelade såpass tidigt var det till en början nästintill oförskämt glest i publiken, men allteftersom folk droppade in blev det en riktigt bra start på dagen.

En sak jag gillar med Urban Cone är att de inte har någon utstuderad frontman. Basisten och gitarristen turas om att sjunga och det känns som att alla instrument är lika viktiga för att driva musiken framåt. Som ett kollektiv.

Det märks att de älskar att stå på scen och den glädjen sprider sig även till publiken. Urban Photograph och nästa singel We Should Go to France har potential att bli internationella dansgolvsfyllare så det kommer bli intressant att följa deras utveckling.

”Kul att ha Arcade Fire som förband”. De har i alla fall inga problem med attityden.

Delorean, lilla scenen
Betyg: 4+

Festivalens till synes mest peppade band var spanska Delorean som gjorde alla rätt när de förvandlade Popagandas minsta scen till Hacienda. Redan i den inledande förlängda versionen av Stay Close kände jag att det här kunde gå vägen.

I längden hade låtarna en tendens att bli enformiga men det gjorde inte så mycket. För mig handlar Delorean om att våga släppa kontrollen och låta sig slukas av musiken, att bli ett med musiken, och det lyckades de med idag.

Precis som när Washed Out frälste oss på Hultsfredsfestivalen tidigare i somras har Delorean ett rätt så tillbakadraget och chill sound på skiva som på scen genast får mer tyngd.

Junip, lilla scenen
Betyg: 3

När man pratar om Junip är det ofrånkomligt att komma in på José Gonzalez som, med all rätt, är en av Sveriges mest hyllade låtskrivare. Det faktum att han även har ett etablerat och välfungerande band att tänka på gör honom bara än mer intressant.

Junip grundades för över ett decennium sedan men lades på is till följd av Josés framgångar som soloartist. Deras debutalbum Fields, som kom förra året, var en milstolpe inom progressiv svensk folkrock och senaste spelningen på Strand fick åtminstone mig att tappa hakan. Ändå kändes det idag som att de aldrig riktigt vågade släppa på bromsen. Visst, det var mystiskt och gemytligt men det kändes ändå lite drygt och slentrianmässigt..

Fast det tog sig mot slutet, de tre sista låtarna var lite mer fartfyllda och Always var faktiskt riktigt bra.

Lykke Li, stora scenen
Betyg: 3+

Ett mäktigt intro med bländande epilepsiljus satte prägel på en stundtals något trevande men alltjämt ödesmättad och säker spelning från Sveriges just nu kanske bästa popexport, det känns inte helt taget ur luften att jämföra Lykke Li med Robyn som spelade på samma scen ett år tidigare.

Att skriva klagosånger om obesvarad kärlek är inget banbrytande men att den minimalistiska stilen på Lykke Lis senaste album Wounded Rhymes har gått hem hos de stora massorna är rätt så beundransvärt.

De inledande fem låtarna är överrumplande starka men därefter tappar konserten lite i fart och trots Kanye West-samplingen i Youth Knows No Pain återhämtar hon sig inte förrän avslutande Get Some. Den nedstrippade autoharp-versionen av I Know Places känns mer självömkande än berörande och refrängen i Love Out of Lust blir inte riktigt lika stor som på skiva.

Följande låtar spelades under konserten:

Jerome
I’m Good, I’m Gone
Sadness is a Blessing
I Follow Rivers
Dance, Dance, Dance
Please Stay (Duffy)
I Know Places
Little Bit
Love Out of Lust
Rich Kid Blues
Silent Shout (The Knife)
Youth Knows No Pain
Get Some

Arkiverad under: Musik Taggad som: Delorean, José Gonzalez, Junip, Lykke Li, Popaganda, Urban Cone

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1313
  • Sida 1314
  • Sida 1315
  • Sida 1316
  • Sida 1317
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in