Jenny Wilson är en fullblodsunderhållare och tillsammans med Tensta Gospel Choir är det närmast den perfekta uppvärmningen på festivaldag två på Popaganda. De lyckas med det Saint Etienne misslyckades med på fredagen – att trots soligt väder och en ganska halvintresserad publik få till ett
sväng och en publikkontakt som fyller upp den stora scenen.
Det är dansvänlig, svängig och intelligent musik utan att för den delen skjuta bort de som kanske inte är så där jätteintresserade. Redan från början lyckas Jenny med sitt band få fusionen mellan soul, gospel och melodiös pop att nå ut långt utanför de främsta raderna. Det är en lysande festivalspelning för att vara den tiden bandet blivit tilldelat. Visst hade det kunnat vara mer suggestivt och spännande om det spelats då det var mörkare ute, men bandet har publiken i sina händer och får välförtjänt bifall.
Säkert!, en av festivalens få artister som sjunger på svenska, har ett lysande utgångsläge. Kanske är hon också festivalens bredaste artist och samlingen framför stora scenen är också brokigare än på flera andra konserter.
Hennes position är välförtjänt. Hennes texter är som ingen annans direkt igenkännande och direkt träffande. Honung, Isarna, Vi kommer att dö samtidigt och Fredrik. Allsångslåtarna är flera och Annika Norlin bjuder på sig själv på de sätt som vi blivit vana vid. Hon möts av stort jubel när hon ställer sig på en stol för att sjunga Fredrik så att alla som är som hon, 165 långa, ska få chansen att se en frisyr. Det är charmigt, nära och chosefritt.
Det är inga överraskningar under konserten, de två skivorna Säkert! släppt är stabila popklassiker men några överraskningar hade fräschat upp.
Midlake kliver upp på stora scen, sju män i skägg och långt hår, ja i alla fall sex. Fyra man på gitarr och två man på tvärflöjt ger det amerikanska folkrockbandet en ganska unik ljudbild. Den påminner om Richard och Linda Thompsons klassiska I Want to See the Bright Lights Tonight, men det är
mer suggestivt, tyngre.
Tyngdpunkten ligger på låtar från senaste skivan, utmärkta The Courage of Others. Bland annat spelas en utmärkt Acts of Man. Från andra skivan The Trials of Van Occupanther spelas en rockig Roscoe och här blir det självklart att bandet tagit över publiken som till en början varit något avvaktande.
Live gör sig flera av låtarna ännu bättre. Det blir flera lager av ljud som inte riktigt når fram på skiva. De lite tempostarkare låtarna gör sig allra bäst. Bandet är också enormt tight och samspelt, och tycks uppskatta att spela tillsammans. Tvärflöjtarna låter inte krystade utan ramar in ljudbilden perfekt.
Spelningen är utmärkt och för mig Popagandas höjdpunkt. Bandet skapar en ljudbild som passar den skymmande augustikvällen perfekt.
Göteborgska JJ inleder med en violinsampling som även går i Still D.R.E. Många har försökt göra beatet från Dr Dres klassiker bättre. Ingen har lyckats. Inte heller JJ där bidraget är en delvis falsksjungande nedtoning av tempot. Inte så bra.
Det tar sig dock, flera låtar har ett maffigt ljud som skulle kunna ha funkat. Men faktum är att det här är en spelning som passat mångfalt bättre på en innescen, kanske på efterfesten på Färgfabriken. Bandet når inte riktigt ut, trots lustiga kläder, mycket rök och snyggt ljus.
jj är från vallentuna, inte göteborg.