Artist: Graham Coxon
Album: A+E
Betyg: 5
Släpps i Sverge: 4 april 2012
Äntligen lite musik som fångar mitt intresse. Den forne Blur-gitarristen Graham Coxon levererar sitt åttonde album, och det är ett egensinnigt album som är en ren och äkta produkt av hans musikalitet, som inte befläckats av tankar på att behaga eller sälja. Sån musik gillar jag.
Graham Coxons förra album, ”The spinning top” var akustiskt och lugnt, och man kunde tydligt höra hans briljanta gitarrspel. ”A+E” är helt annorlunda, och skiljer sig även från de album som varit rockiga. Nu är ljudbilden skitig och distad. Distade gitarrer. Och distad sång. Distade trummor till och med. Hela attityden är opolerad och lekfull men ändå behärskad. Det låter som att han har spelat in allt hemma själv, fast på en fet och dyr portastudio. Plus att han råkar vara en sjukt bra musiker.
Jag konsulterar en vän som är Blur-fan. Han lyfter fram ”det magiska förhållandet mellan låtskrivargeniet Damon Albarn och konstnärssjälen Graham Coxons egensinniga gitarrgrepp och ljud. Sedan finns Grahams gitarrkrydda som pricken över i:et. Med tiden blev det en motsättning och det album där Graham får mest utrymme är det sista där han medverkar aktivt, 13. Här sjunger han även på flera spår och hans experimentella gitarrer och ljud får mer utrymme, mycket tack vara producenten William Orbit.” Jag tänker att det är just den pricken över i:et som Graham Coxon nu har låtit flöda fritt.
Låtarna på ”A+E” är raka och enkla med riff och repetitiva partier. Och så lite solon med knasiga effekter. Riffen luktar som en blandning av Blur, Thurston Moore och ibland faktiskt Deep Purple. Trummor och beat är rakt och enkelt byggda, sången är lat med tydlig brittisk accent. Jag tycker att det svänger en del, spelglädjen är medryckande, vilket förstärks av några ooooooooh-yeah-yeah. T.ex. på låten ”Ooh yeh yeh”. Några låtar tillåts vara mer hitiga i den brittiska popmusiktraditionen, men har alltid en annorlunda twist. Allt är rockigt och svängigt, fantasifullt och begåvat. Någonstans i gränslandet mellan party och arty. Och det är riktigt, riktigt bra.
Mina favoritspår: City hall, Ooh yeh yeh.
Text: Tommy Lucassi
