• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Graham Coxon – A+E

1 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Graham Coxon
Album: A+E
Betyg: 5
Släpps i Sverge: 4 april 2012

Äntligen lite musik som fångar mitt intresse. Den forne Blur-gitarristen Graham Coxon levererar sitt åttonde album, och det är ett egensinnigt album som är en ren och äkta produkt av hans musikalitet, som inte befläckats av tankar på att behaga eller sälja. Sån musik gillar jag.

Graham Coxons förra album, ”The spinning top” var akustiskt och lugnt, och man kunde tydligt höra hans briljanta gitarrspel. ”A+E” är helt annorlunda, och skiljer sig även från de album som varit rockiga. Nu är ljudbilden skitig och distad. Distade gitarrer. Och distad sång. Distade trummor till och med. Hela attityden är opolerad och lekfull men ändå behärskad. Det låter som att han har spelat in allt hemma själv, fast på en fet och dyr portastudio. Plus att han råkar vara en sjukt bra musiker.

Jag konsulterar en vän som är Blur-fan. Han lyfter fram ”det magiska förhållandet mellan låtskrivargeniet Damon Albarn och konstnärssjälen Graham Coxons egensinniga gitarrgrepp och ljud. Sedan finns Grahams gitarrkrydda som pricken över i:et. Med tiden blev det en motsättning och det album där Graham får mest utrymme är det sista där han medverkar aktivt, 13. Här sjunger han även på flera spår och hans experimentella gitarrer och ljud får mer utrymme, mycket tack vara producenten William Orbit.” Jag tänker att det är just den pricken över i:et som Graham Coxon nu har låtit flöda fritt.

Låtarna på ”A+E” är raka och enkla med riff och repetitiva partier. Och så lite solon med knasiga effekter. Riffen luktar som en blandning av Blur, Thurston Moore och ibland faktiskt Deep Purple. Trummor och beat är rakt och enkelt byggda, sången är lat med tydlig brittisk accent. Jag tycker att det svänger en del, spelglädjen är medryckande, vilket förstärks av några ooooooooh-yeah-yeah. T.ex. på låten ”Ooh yeh yeh”. Några låtar tillåts vara mer hitiga i den brittiska popmusiktraditionen, men har alltid en annorlunda twist. Allt är rockigt och svängigt, fantasifullt och begåvat. Någonstans i gränslandet mellan party och arty. Och det är riktigt, riktigt bra.

Mina favoritspår: City hall, Ooh yeh yeh.

Text: Tommy Lucassi

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Zola Jesus på Debaser Slussen

1 april, 2012 by Jonatan Södergren

Zola Jesus, Debaser Slussen
Betyg: 4

Den rysk-amerikanska operaskolade sångerskan Nika Roza Danilova, mer känd som Zola Jesus, har tre album och ytterligare några EP:s in i sin karriär hunnit ge ett antal spelningar på svensk mark. Publiken har gradvis vuxit sig större men frågan är om den någonsin varit lika förväntansfull som ikväll. På relativt kort tid har den blonda gothprinsessan lyckats befästa sig som en etablerad akt inom den alternativa musikscenen.

Hon inleder med låtar från senaste skivan Conatus men blandar givmilt in en hel del från Stridulum II vilken jag fortfarande håller som hennes bästa album. Som scenperson är Zola Jesus rätt så fängslande att iaktta när hon rör sig i takt till de (i livesammanhang aningen mer) industriella låtarna. Vid ett tillfälle hoppar hon till och med ner i publikhavet, varifrån hon sjunger sisådär en halv låt.

Rösten är hennes främsta vapen, inte bara kraften som reverbet bidrar med utan det enastående register som, inte minst när Sea Talk tar vid där Collapse slutar, inspirerar till så enormt starka känslor. Det är fysiskt omöjligt att lämnas oberörd.

I längden känns det som att Zola Jesus uteslutande hämtar allt sitt material från exakt samma mörka hål. Stundtals är det på gränsen till enformigt när hon med samma medel gång på gång försöker ge uttryck för sin storslagna romantik. För att ta nästa steg kan det nog krävas att hon vågar experimentera med mer varierade infallsvinklar. I sina bästa stunder är det redan vackert men jag saknar kontrasterna som skulle kunna göra det mästerligt.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, Zola Jesus

Icona Pop avslutar Roskilde Road Trip

1 april, 2012 by Jonatan Södergren

Icona Pop, Hornstull Strand
Betyg: 4

Icona Pop bjöd på sprakande, stilmedveten och dansant elektronisk popmusik när Roskilde Road Trip avrundade sin två veckor långa sejour i Stockholm med stor avslutningsfest på Hornstull Strand. De framåtsträvande och, med fingertoppskänsla, melodidrivna låtarna fyllde upp en klubblokal som kvällen till ära var inredd i enlighet med den danska festivalen.

Trots att popkonstellationen gick på scen förhållandevis tidigt – runt halv nio – backades de upp av en gedigen publikskara som för det mesta tycktes vara lika medryckt som hänförd. Dialogen mellan bandets framträdande duo Aino Jawo och Caroline Hjelt banade väg för ett starkt visuellt uttryck som ackompanjerades av perfekta popmelodier och lager av elektroniska beats.

Det råder inga tvivel om att efterfrågan på svensk musik i utlandet är större än någonsin och Icona Pop ligger säkerligen i framkanten när det gäller svenska akter som kan tänkas göra väsen av sig internationellt i sommar. Icona Pop är ljudet av framtida svenska popklassiker.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hornstull Strand, Icona pop, Roskilde Road Trip

Kulturbloggen möter The Jezabels

31 mars, 2012 by Jonatan Södergren

I samband med The Jezabels spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm mötte Kulturbloggen upp den australienska kvartetten, som efter en rad EP:s ifjol äntligen gav ut sin första fullängdare Prisoner, för en pratstund.

Heather (keyboard) och Hayley (sång) lärde känna varandra i grundskolan. Trots att de brukade spela musik ihop redan på den tiden dröjde det ända tills de togs in på universitetet i Sydney, där de träffade Sam (gitarr) och Nik (trummor), innan The Jezabels tog form och blev ett fullfjädrat band. Det egendomliga namnet är såväl en biblisk referens som namnet på Hayleys katt.

Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

Nik: Vi ville få ut den i september så vi gick baklänges utifrån den målsättningen. När vi påbörjade arbetet med skivan i januari föra året hade vi inget låtmaterial över huvudtaget. Vi låste helt enkelt in oss i en studio och spelade in låtar i takt med att vi skrev dem, vilket var ett lika stressfullt som belönande tillvägagångssätt.

Har skivan några koncept?

Heather: Några stycken, antar jag. Hayley kom på titeln när vi var halvvägs klara med skivan och vi andra tyckte att hennes titelförslag var passande.

Hayley: Vi har aldrig ämna göra några konceptalbum men så här retrospektivt kanske det är precis vad vi åstadkommit. Inspiration har hämtats från melodramatiska saker såsom romantik, kärlek och hat.

Heather: När jag lyssnar på musik är jag ofta för mig själv så för mig är musik en känslomässig erfarenhet. Det är på det sättet jag försöker skapa musik för andra. Musik är en plattform för något som inte är lättsamt. Någonting allvarligt.

Hur skulle ni beskriva er egen musik?

Sam: Post-rock med en gotisk twist.

Hayley: Jag tycker det är mer än post-rock, snarare känslomässigt intensiv indie.

Vilka känslor försöker ni förmedla med er musik?

Hayley: Kanske längtan och begär vilka överlappar varandra men den ena är mer sexuell. Tillväxt, frihet, hopp, kärlek och ensamhet. Det är ganska generiska känslor men på ett personlig plan. Känslan att vara kluven i olika riktningar och kampen med sig egen idealism.

Vilka är era influenser?

Hayley: ABBA, men det är inte en direkt influens.

Nik: Personligen gillar jag grungemusik men som band har vi bara några få gemensamma influenser såsom The National och Arcade Fire. Vi kommer alla från olika musikaliska bakgrunder.

Vad tycker ni om musikklimatet i ert hemland Australien för tillfället?

Sam: Det senaste på modet verkar vara söt indiepop. Kimbra och Gotye är väl de populäraste akterna för tillfället.

Hayley: Till viss del passar vi in i den samtida rörelsen men vi gör poppen rockigare. Det finns en av regeringen finansierad radiostation, Triple J, som främjar den lite mer alternativa musikscenen.

Hur ställer sig australienska band jämfört med exempelvis sina brittiska och amerikanska kollegor. Finns det några kulturella skillnader?

Hayley: Det är svårt att säga eftersom det inte finns något enhetligt australienskt sound. Som australiensk musiker får du alltid en viss stämpel. Ibland glömmer folk att vi bara är ett band som gör musik. Jag tror det beror på rivaliteten mellan Australien och Storbritannien, de vill helt enkelt ha roligt på vår bekostnad.

Sam: Brittisk indie som Friendly Fires och Foals går inte så bra i Australien. Det finns visserligen artister som PJ Harvey men hon är ju snarare en internationell musiker. Historiskt så har en hel del musik kommit från Australien, jag tror vi som folk är hängivna och inte ger upp spå lätt.

Hayley: Vid det här laget har vi spenderat så lång tid ute på vägarna att jag känner mig som en världsmedborgare snarare än en australienska.

Vilka har varit de största hindren för er som band?

Hayley: Pengar har alltid varit ett stort hinder. Det har funnits tillfällen då vi haft både studier och jobb vid sidan om så fördelningen av tid har varit problematisk.

Heather: Att behålla sociala relationer var till en början ett hinder men nu har vi kommit till den punkten då vi inte längre kan bry oss. Facebook och Skype är bra, det är där all längtan och begär kommer från.

Sam: Ett problem är att behålla sin konstnärliga integritet samtidigt som du försöker nå framgång. Det är vad vi försöker åstadkomma.

Foto: Nikko Knösch

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Lilla Hotellbaren, Prisoner, The Jezabels

Glasvegas i Uppsala, recension

30 mars, 2012 by Redaktionen

Glasvegas
V-dala nation, Uppsala, 29 mars 2012
Betyg: 4

När det skotska bandets självbetitlade debutalbum nådde skivdiskarna gjorde det succé och hyllades av såväl kritiker som publik och andra musiker. Alla tycktes älska de malande gitarrerna, den kaxiga skotska accenten och texterna om övergivenhet och social kamp – speciellt här i Sverige. Och kärleken skulle snabbt visa sig vara ömsesidig. Med bytet utav trummis till svenska Jonna Löfgren, flera stora (och utsålda) spelningar och en musikvideo inspelad på förra årets spelning på Globens Annex i Stockholm gör de sitt bästa för att visa uppskattning mot den enorma publik vi ändå utgör. Men det stannade inte där. För nu både pratade och sjöng James Allan på Svenska, en bit ur Djungelboken och skapade allsång med ”Vem kan segla förutan vind”, vilket givetvis uppskattades av publiken.

Sett till låtvalet kunde de inte optimerat sig bättre för kvällens spelning. Fokuset låg på debutalbumet med låtar som Geraldine, Lonesome Swan, Polmont On My Mind och Daddy’s Gone – där speciellt den förstnämnda och sistnämnda skapade störst engagemang hos publiken som inte bara sjöng med utan faktiskt fick ta över hela sången under en del av Daddy’s Gone. Vilket var mäktigt. Men så spelades det ju även ett par låtar från andra albumet också, speciellt uppskattade Euophoria, Take My Hand och Lots Sometimes. Men om första albumet var mörkret, kamp och utsatthet var andra albumet, med sin fysiska och andemässiga flytt till Santa Monica i soliga Kalifornien, mer ljust och optimistiskt. Och när bandet framför helt nya låtar inför det ännu icke namngivna tredje albumet verkar man soundmässigt gå tillbaka till debuten men behålla visst ljus från uppföljaren, vilket verkar hålla ihop bandets erfarenheter och utveckling på ett högst sammanhållet vis och cementera bandets viktiga roll inom rockmusiken. Framtiden verkar lovande.

När jag såg Glasvegas live för andra gången, på Globens Annex (första var Cirkus), såg jag en enorm utveckling hos bandet – både i hur de rörde sig och spelade. Från lite småstyltiga till vana rockposörer. Speciellt James Allan som verkade ha anammat varenda rockpose i historien, för att göra dem till sina egna, men också övriga medlemmar. Bytet av trummis var också välkommet. Den här gången var det mer nedtonat, men bandet rörde sig ändå fritt och naturligt och Jonna bankade på som aldrig förr. När James hukade sig ner framför mickstativet såg han inte trött ut, utan nästan religiöst tacksam över att få befinna sig i V-dalas konsertlokal framför alla besökare. Och efter att ha tackat högre makter tackade han även publiken för att de gett pengar, tid och energi till att närvara på spelningen och låta bandet behålla sina jobb. Vi är bara glada att kunna hjälpa till för att få ta del av mer gudomlig musik!

Trots spelningens nedskalade ton var man otroligt precis med ett snyggt ljus och en duk där fina bilder och filmer projicerades upp bakom Jonna. Estetiken var därmed enhetligt presenterad på ett otroligt nöjsamt vis. Därtill det mastiga gitarrmanglandet och skapandet utav rundgångsljud som inte bara visar vart bandet kommer ifrån utan även varthän de är på väg. Och det märks att samtliga personer i publiken är ivriga att få följa med. Tråkigt nog står inte Geraldine och säljer merchandise bland ungdomarna som på Cirkus-spelningen, som för att visa sitt mångtydiga stöd.

Text: Fredrik Gertz

Du har väl inte missat att Glasvegas spelade live på gatan i Stockholm? Här kan du se ett klipp därifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om Glasvegas, Uppsala, musik, recension, konserter

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Glasvegas, Konserter, Musik, Recension, Uppsala

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1204
  • Sida 1205
  • Sida 1206
  • Sida 1207
  • Sida 1208
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in