Glasvegas
V-dala nation, Uppsala, 29 mars 2012
Betyg: 4
När det skotska bandets självbetitlade debutalbum nådde skivdiskarna gjorde det succé och hyllades av såväl kritiker som publik och andra musiker. Alla tycktes älska de malande gitarrerna, den kaxiga skotska accenten och texterna om övergivenhet och social kamp – speciellt här i Sverige. Och kärleken skulle snabbt visa sig vara ömsesidig. Med bytet utav trummis till svenska Jonna Löfgren, flera stora (och utsålda) spelningar och en musikvideo inspelad på förra årets spelning på Globens Annex i Stockholm gör de sitt bästa för att visa uppskattning mot den enorma publik vi ändå utgör. Men det stannade inte där. För nu både pratade och sjöng James Allan på Svenska, en bit ur Djungelboken och skapade allsång med ”Vem kan segla förutan vind”, vilket givetvis uppskattades av publiken.
Sett till låtvalet kunde de inte optimerat sig bättre för kvällens spelning. Fokuset låg på debutalbumet med låtar som Geraldine, Lonesome Swan, Polmont On My Mind och Daddy’s Gone – där speciellt den förstnämnda och sistnämnda skapade störst engagemang hos publiken som inte bara sjöng med utan faktiskt fick ta över hela sången under en del av Daddy’s Gone. Vilket var mäktigt. Men så spelades det ju även ett par låtar från andra albumet också, speciellt uppskattade Euophoria, Take My Hand och Lots Sometimes. Men om första albumet var mörkret, kamp och utsatthet var andra albumet, med sin fysiska och andemässiga flytt till Santa Monica i soliga Kalifornien, mer ljust och optimistiskt. Och när bandet framför helt nya låtar inför det ännu icke namngivna tredje albumet verkar man soundmässigt gå tillbaka till debuten men behålla visst ljus från uppföljaren, vilket verkar hålla ihop bandets erfarenheter och utveckling på ett högst sammanhållet vis och cementera bandets viktiga roll inom rockmusiken. Framtiden verkar lovande.
När jag såg Glasvegas live för andra gången, på Globens Annex (första var Cirkus), såg jag en enorm utveckling hos bandet – både i hur de rörde sig och spelade. Från lite småstyltiga till vana rockposörer. Speciellt James Allan som verkade ha anammat varenda rockpose i historien, för att göra dem till sina egna, men också övriga medlemmar. Bytet av trummis var också välkommet. Den här gången var det mer nedtonat, men bandet rörde sig ändå fritt och naturligt och Jonna bankade på som aldrig förr. När James hukade sig ner framför mickstativet såg han inte trött ut, utan nästan religiöst tacksam över att få befinna sig i V-dalas konsertlokal framför alla besökare. Och efter att ha tackat högre makter tackade han även publiken för att de gett pengar, tid och energi till att närvara på spelningen och låta bandet behålla sina jobb. Vi är bara glada att kunna hjälpa till för att få ta del av mer gudomlig musik!
Trots spelningens nedskalade ton var man otroligt precis med ett snyggt ljus och en duk där fina bilder och filmer projicerades upp bakom Jonna. Estetiken var därmed enhetligt presenterad på ett otroligt nöjsamt vis. Därtill det mastiga gitarrmanglandet och skapandet utav rundgångsljud som inte bara visar vart bandet kommer ifrån utan även varthän de är på väg. Och det märks att samtliga personer i publiken är ivriga att få följa med. Tråkigt nog står inte Geraldine och säljer merchandise bland ungdomarna som på Cirkus-spelningen, som för att visa sitt mångtydiga stöd.
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om Glasvegas, Uppsala, musik, recension, konserter