I samband med The Jezabels spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm mötte Kulturbloggen upp den australienska kvartetten, som efter en rad EP:s ifjol äntligen gav ut sin första fullängdare Prisoner, för en pratstund.
Heather (keyboard) och Hayley (sång) lärde känna varandra i grundskolan. Trots att de brukade spela musik ihop redan på den tiden dröjde det ända tills de togs in på universitetet i Sydney, där de träffade Sam (gitarr) och Nik (trummor), innan The Jezabels tog form och blev ett fullfjädrat band. Det egendomliga namnet är såväl en biblisk referens som namnet på Hayleys katt.
Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom skivan?
Nik: Vi ville få ut den i september så vi gick baklänges utifrån den målsättningen. När vi påbörjade arbetet med skivan i januari föra året hade vi inget låtmaterial över huvudtaget. Vi låste helt enkelt in oss i en studio och spelade in låtar i takt med att vi skrev dem, vilket var ett lika stressfullt som belönande tillvägagångssätt.
Har skivan några koncept?
Heather: Några stycken, antar jag. Hayley kom på titeln när vi var halvvägs klara med skivan och vi andra tyckte att hennes titelförslag var passande.
Hayley: Vi har aldrig ämna göra några konceptalbum men så här retrospektivt kanske det är precis vad vi åstadkommit. Inspiration har hämtats från melodramatiska saker såsom romantik, kärlek och hat.
Heather: När jag lyssnar på musik är jag ofta för mig själv så för mig är musik en känslomässig erfarenhet. Det är på det sättet jag försöker skapa musik för andra. Musik är en plattform för något som inte är lättsamt. Någonting allvarligt.
Hur skulle ni beskriva er egen musik?
Sam: Post-rock med en gotisk twist.
Hayley: Jag tycker det är mer än post-rock, snarare känslomässigt intensiv indie.
Vilka känslor försöker ni förmedla med er musik?
Hayley: Kanske längtan och begär vilka överlappar varandra men den ena är mer sexuell. Tillväxt, frihet, hopp, kärlek och ensamhet. Det är ganska generiska känslor men på ett personlig plan. Känslan att vara kluven i olika riktningar och kampen med sig egen idealism.
Vilka är era influenser?
Hayley: ABBA, men det är inte en direkt influens.
Nik: Personligen gillar jag grungemusik men som band har vi bara några få gemensamma influenser såsom The National och Arcade Fire. Vi kommer alla från olika musikaliska bakgrunder.
Vad tycker ni om musikklimatet i ert hemland Australien för tillfället?
Sam: Det senaste på modet verkar vara söt indiepop. Kimbra och Gotye är väl de populäraste akterna för tillfället.
Hayley: Till viss del passar vi in i den samtida rörelsen men vi gör poppen rockigare. Det finns en av regeringen finansierad radiostation, Triple J, som främjar den lite mer alternativa musikscenen.
Hur ställer sig australienska band jämfört med exempelvis sina brittiska och amerikanska kollegor. Finns det några kulturella skillnader?
Hayley: Det är svårt att säga eftersom det inte finns något enhetligt australienskt sound. Som australiensk musiker får du alltid en viss stämpel. Ibland glömmer folk att vi bara är ett band som gör musik. Jag tror det beror på rivaliteten mellan Australien och Storbritannien, de vill helt enkelt ha roligt på vår bekostnad.
Sam: Brittisk indie som Friendly Fires och Foals går inte så bra i Australien. Det finns visserligen artister som PJ Harvey men hon är ju snarare en internationell musiker. Historiskt så har en hel del musik kommit från Australien, jag tror vi som folk är hängivna och inte ger upp spå lätt.
Hayley: Vid det här laget har vi spenderat så lång tid ute på vägarna att jag känner mig som en världsmedborgare snarare än en australienska.
Vilka har varit de största hindren för er som band?
Hayley: Pengar har alltid varit ett stort hinder. Det har funnits tillfällen då vi haft både studier och jobb vid sidan om så fördelningen av tid har varit problematisk.
Heather: Att behålla sociala relationer var till en början ett hinder men nu har vi kommit till den punkten då vi inte längre kan bry oss. Facebook och Skype är bra, det är där all längtan och begär kommer från.
Sam: Ett problem är att behålla sin konstnärliga integritet samtidigt som du försöker nå framgång. Det är vad vi försöker åstadkomma.
Foto: Nikko Knösch