Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Tidigare i år öppnade de för Metronomy på Debaser Strand, nu står det klart att den albumaktuella London-kvartetten återvänder till Sverige för en egen spelning i höst. Den 29 oktober intar de Lilla Hotellbaren; samma scen som The War on Drugs, stallkompisarna på Secretly Canadian, spelade på för några år sedan. Dessförinnan, i juli släpper Woman’s Hour sitt debutalbum Conversations.
Läs vår intervju med bandets sångare Fiona Burgess här.
De kommer från Irland och nyligen såg vi dem göra en tung spelning på Primavera Sound-festivalen i Barcelona. Nu står det klart att den hyllade kvartetten gör sin första Sverige-spelning någonsin på Lilla Hotellbaren den 3 september. Så här skriver Fritz’s Corner i ett pressmeddelande:
”Irländska Girl Band har under det senaste året vuxit fram som ett av de absolut mest spännande namnen från de brittiska öarna. Onsdagen den 3:e september står de på Lilla Hotellbarens scen kl 21:00.
Girl Band – Dara Kiely, Alan Duggan, Daniel Fox och Adam Faulkner – bildades 2011 och efter några limiterade singlar och EP-släpp presenterade sig bandet på riktigt med den lysande singeln ’Lawman’ i januari i år. En brutalt stark mix av post-punk och noise som slog musikjournalister och lyssnare världen över med häpnade och ’Lawman’ hyllades unisont – bland annat på Pitchfork, Noisey, Stereogum och BBC. Nästa singel ’De Bom Bom’ släpps i augusti.
Med ett rykte som ett spektakulärt bra liveband med utsålda spelningar över hela Storbritannien och Irland, gigs på festivaler som Primavera och The Great Escape och med löfte om ny musik presenterar Fritz’s Corner stolt Girl Bands första Sverigespelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm den 3 september.”
Se musikvideon till Lawman här nedan:
26-åriga Elin Rosenberg är personen bakom Noras Falcon som efter att tidigare under året imponerat med den stämningsfulla popsingeln Sing It Out Loud nu äntligen fått ut fyraspårs-EP:n The Spark. Detta firades med en releasefest på Lilla Hotellbaren i Stockholm där hon uppträdde tillsammans med sitt band, vilket för kvällen bestod av en celloist, en trummis, en gitarrist och en basist.
Kontrasten mellan intima akustiska instrument och stora reverb ger musiken ett mystiskt och spännande sken som även fungerar i livesammanhang. Tänk dig Lykke Lis mörker med influenser av Björk, Florence + the Machine och Kate Bush så kommer du nog någonstans i närheten av Noras Falcon. Den låten som sticker ut mest för mig är Moonlight som liksom börjar avskalat med en plockande gitarr och Elins närgångna stämma innan såväl cello som trummor subtilt smyger sig in och slår an de sköraste av känslor.
Här kan du lyssna på The Spark (via Spotify):
Våra favoritsnubbar i Sudakistan släpper i slutet av februari sin nya singel Dale Gas. Men redan den 6 februari kanske vi får höra den live. Då intar de Lilla Hotellbaren i Stockholm.
Debutsingeln El Movimiento var en charmig blandning av latinska rytmer och psykedelisk garagerock som blixtsnabbt spred sig på nätet. Senast vi såg dem var det som förband åt Goat på Strand.
Mer info om spelningen på Lilla Hotellbaren hittar ni på Fritz’s Corners hemsida: http://www.fritzscorner.se/kalender/2013/02/sudakistan.
I samband med The Jezabels spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm mötte Kulturbloggen upp den australienska kvartetten, som efter en rad EP:s ifjol äntligen gav ut sin första fullängdare Prisoner, för en pratstund.
Heather (keyboard) och Hayley (sång) lärde känna varandra i grundskolan. Trots att de brukade spela musik ihop redan på den tiden dröjde det ända tills de togs in på universitetet i Sydney, där de träffade Sam (gitarr) och Nik (trummor), innan The Jezabels tog form och blev ett fullfjädrat band. Det egendomliga namnet är såväl en biblisk referens som namnet på Hayleys katt.
Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom skivan?
Nik: Vi ville få ut den i september så vi gick baklänges utifrån den målsättningen. När vi påbörjade arbetet med skivan i januari föra året hade vi inget låtmaterial över huvudtaget. Vi låste helt enkelt in oss i en studio och spelade in låtar i takt med att vi skrev dem, vilket var ett lika stressfullt som belönande tillvägagångssätt.
Har skivan några koncept?
Heather: Några stycken, antar jag. Hayley kom på titeln när vi var halvvägs klara med skivan och vi andra tyckte att hennes titelförslag var passande.
Hayley: Vi har aldrig ämna göra några konceptalbum men så här retrospektivt kanske det är precis vad vi åstadkommit. Inspiration har hämtats från melodramatiska saker såsom romantik, kärlek och hat.
Heather: När jag lyssnar på musik är jag ofta för mig själv så för mig är musik en känslomässig erfarenhet. Det är på det sättet jag försöker skapa musik för andra. Musik är en plattform för något som inte är lättsamt. Någonting allvarligt.
Hur skulle ni beskriva er egen musik?
Sam: Post-rock med en gotisk twist.
Hayley: Jag tycker det är mer än post-rock, snarare känslomässigt intensiv indie.
Vilka känslor försöker ni förmedla med er musik?
Hayley: Kanske längtan och begär vilka överlappar varandra men den ena är mer sexuell. Tillväxt, frihet, hopp, kärlek och ensamhet. Det är ganska generiska känslor men på ett personlig plan. Känslan att vara kluven i olika riktningar och kampen med sig egen idealism.
Vilka är era influenser?
Hayley: ABBA, men det är inte en direkt influens.
Nik: Personligen gillar jag grungemusik men som band har vi bara några få gemensamma influenser såsom The National och Arcade Fire. Vi kommer alla från olika musikaliska bakgrunder.
Vad tycker ni om musikklimatet i ert hemland Australien för tillfället?
Sam: Det senaste på modet verkar vara söt indiepop. Kimbra och Gotye är väl de populäraste akterna för tillfället.
Hayley: Till viss del passar vi in i den samtida rörelsen men vi gör poppen rockigare. Det finns en av regeringen finansierad radiostation, Triple J, som främjar den lite mer alternativa musikscenen.
Hur ställer sig australienska band jämfört med exempelvis sina brittiska och amerikanska kollegor. Finns det några kulturella skillnader?
Hayley: Det är svårt att säga eftersom det inte finns något enhetligt australienskt sound. Som australiensk musiker får du alltid en viss stämpel. Ibland glömmer folk att vi bara är ett band som gör musik. Jag tror det beror på rivaliteten mellan Australien och Storbritannien, de vill helt enkelt ha roligt på vår bekostnad.
Sam: Brittisk indie som Friendly Fires och Foals går inte så bra i Australien. Det finns visserligen artister som PJ Harvey men hon är ju snarare en internationell musiker. Historiskt så har en hel del musik kommit från Australien, jag tror vi som folk är hängivna och inte ger upp spå lätt.
Hayley: Vid det här laget har vi spenderat så lång tid ute på vägarna att jag känner mig som en världsmedborgare snarare än en australienska.
Vilka har varit de största hindren för er som band?
Hayley: Pengar har alltid varit ett stort hinder. Det har funnits tillfällen då vi haft både studier och jobb vid sidan om så fördelningen av tid har varit problematisk.
Heather: Att behålla sociala relationer var till en början ett hinder men nu har vi kommit till den punkten då vi inte längre kan bry oss. Facebook och Skype är bra, det är där all längtan och begär kommer från.
Sam: Ett problem är att behålla sin konstnärliga integritet samtidigt som du försöker nå framgång. Det är vad vi försöker åstadkomma.
Foto: Nikko Knösch