Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Ernest Greene, som även går under namnet Washed Out, återvänder till Sverige i höst. Senast den amerikanska chillwave-ikonen intog svensk mark var i samband med Hultsfredsfestivalen samma år som albumdebuten Within and Without släpptes. Hans andra fullängdare Paracosm har precis sett dagens ljus och nu står det alltså även klar att han den 8 oktober spelar på Debaser Hornstulls Strand.
Sudakistan, Hornstull Strand
10 november 2012
Betyg: 3
Det går inte att inte älska Sudakistans debutsingel El Movimiento som började sprida sig viralt för ungefär en månad sedan. Deras oväntade blandning av garagepunk och sydamerikanska rytmer är bland det charmigaste som kommit från Stockholm i år.
Under lördagen öppnade dessa fem sköna amigos för Goat på Hornstull Strand i Stockholm. Det skulle visa sig att Sudakistan redan är en energisk och underhållande liveakt. Frontmannen – ikväll iförd röd mössa och solbrillor, hållandes sin Telecaster i brösthöjd – har scennärvaro i överflöd. Han snackar massor mellan låtarna (framför allt om hur kul det är att vara här) och skålar med publiken som växer sig större och större allteftersom konserten håller på (och fler Goat-besökare trillar in).
Trots att publiken som bäst antagligen bara har hört den av Pitchfork uppmärksammade “Ty Segall- och DFA1979-hybriden” El Movimiento tidigare diggar de med i varenda låt – vilket säkert beror på den dubbla rytmsektionen, bestående av en trummis som bär Hawaii-skjorta och bandets mest muskulösa medlem på bongos och kobjällra. Det sistnämnda inslaget är något som ofta för tankarna till The Rapture som ju också gör musik som är helt omöjlig att inte dansa till.
Än så länge har Sudakistan bara släppt en låt men efter kvällens energiska spelning är jag övertygad om att vi har något stort att vänta 2013.
Icona Pop, Hornstull Strand
Betyg: 4
Icona Pop bjöd på sprakande, stilmedveten och dansant elektronisk popmusik när Roskilde Road Trip avrundade sin två veckor långa sejour i Stockholm med stor avslutningsfest på Hornstull Strand. De framåtsträvande och, med fingertoppskänsla, melodidrivna låtarna fyllde upp en klubblokal som kvällen till ära var inredd i enlighet med den danska festivalen.
Trots att popkonstellationen gick på scen förhållandevis tidigt – runt halv nio – backades de upp av en gedigen publikskara som för det mesta tycktes vara lika medryckt som hänförd. Dialogen mellan bandets framträdande duo Aino Jawo och Caroline Hjelt banade väg för ett starkt visuellt uttryck som ackompanjerades av perfekta popmelodier och lager av elektroniska beats.
Det råder inga tvivel om att efterfrågan på svensk musik i utlandet är större än någonsin och Icona Pop ligger säkerligen i framkanten när det gäller svenska akter som kan tänkas göra väsen av sig internationellt i sommar. Icona Pop är ljudet av framtida svenska popklassiker.
Samling, Strand
Betyg: 4
Samling ligger i min mening bakom årets bästa svenskspråkiga album ”När mullret dövar våra öron blir vi rädda”. Visst, det tog ett tag för mig att vänja mig vid sångrösten som kontrasterar mot den annars så nyansrika och psykedeliska ljudbilden men nu när jag har vant mig är det nästan som att jag vill gå så långt som till att jämföra dem med ett svenskt Beatles anno 2011.
Det råder en slags mystisk dissonans mellan sången och övriga sex-sju instrument som påminner om det halvvakna tillstånd innan du vaknar. Musiken blir lite drömsk och ogreppbar medan texterna förblir tydliga. Som att du fortfarande har kontroll över dina sinnen men inte riktigt är medveten om vad som händer runt omkring dig.
Inga jämförelser för övrig men ”När mullret dövar våra öron blir vi rädda” tillhör de viktigaste svenskspråkiga albumen sedan Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig i Göteborg”. Inte minst i avseendet att varje spår är en möjlig singel.
Förutom material från den nyss utgivna debutskivan spelades även de tre låtarna från ”Anna” och i avslutande ”Depserationen” frammanade de troligtvis svensk popmusiks första moshpit.
Följande låtar spelades:
Fåglarna kvittrar
Aldrig sätta sig på tvären
Dra täcket över huvudet
Stackars lilla värsting
Deras sanning har klor
Normal
Ett slut
Inte räcka till
Anna
Desperationen
Division of Laura Lee, Strand
Betyg: 4
Det var toner från västkusten för hela slanten som gällde när Stockholms bästa klubb WWDIS, som tidigare i år tagit hit band som Kurt Vile och The War on Drugs, hade höstpremiär på Strand. Först ut var Håkan Hellströms ständige vapendragare Daniel Gilbert som en gång för alla visade att han även kan stå på egna ben. Han är inte enbart en kompetent musiker och låtskrivare utan även en skicklig frontman. Efter att ha färdats land och rike runt och spelat på samtliga av de största scenerna måste det ha känts annorlunda att stå på Strands intima klubbscen men han axlade rollen på bästa möjliga sätt. Det osade klassisk rock och han gjorde det med en sådan trovärdighet och glädje att det aldrig kändes konstgjort.
Att placera Division of Laura Lee, bandet som satte Vänersborg på Sveriges popkarta, inom ramen för en genre är ingen helt enkel uppgift. Tänk dig punk, pop, rock, grunge och indie i en salig blandning men att det någonstans i röran finns en uppenbar känsla för bra låtsnickeri. Det är melodiöst och rivigt, smutsigt och fint på samma gång.
Division of Laura Lee är femton år in i sin karriär inte längre en hemlighet men efter att ha bevittnat spelningen på Strand känns det som att de faktiskt förtjänar ännu mer uppmärksamhet. De tillhör tveklöst Sveriges tajtaste band och att de förr eller senare kommer tillägnas ett eget kapitel i svensk musikhistoria är helt oundvikligt. De nya låtarna höll samma klass som klassikern LAX vilket bådar gott inför ett kommande skivsläpp.