• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Smashing Pumpkins – Oceania

26 juni, 2012 by Redaktionen

Artist: Smashing Pumpkins
Album: Oceania
Betyg 3
Release 20 juni 2012

Oceania är Smashing Pumpkins första album sedan ”Zeitgeist” 2007. Det är bandets nionde album och ingår i det 44 låtar långa projektet ”Teargarden by kaleidyscope”. Eller bandet förresten, det är bara Billy Corgan kvar av ursprungsmedlemmarna.

Musiken är inte omedelbart tillgänglig. Den kräver tid och en viss ansträngning för att komma till sin rätt. Ger man den det upptäcker man att det finns både en och två pärlor här (tex The Celestials och The Chimera). Trots detta är det osäkert om ett okänt band ens fått skivkontrakt i dag med det här materialet.

Det är en genomtänkt och genomarbetad platta. På gott och ont. Det onda är att den lider allvarlig brist på spontanitet och humor. Det goda att det känns att Corgan verkligen ge sin publik något speciellt. Och att omslaget är snyggt.

Mest av allt låter det som om Corgan fastnat mitt i steget. Det finns ingen väg tillbaka till storverket Siamese Dream (från -93), och heller ingen fungerande väg framåt.

Text: Patrik Stigsson

Läs även andra bloggares åsikter om Smashing Pumpkins, musik, skivrecension, recension, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, skivrecension, Smashing Pumpkins

Kulturbloggen möter The Gaslight Anthem

25 juni, 2012 by Jonatan Södergren

Ända sedan debuten för fem år sedan har The Gaslight Anthem konsekvent stått med ena foten i New Jerseys rika punktradition. Men sångaren Brian Fallons Springsteen-raspiga röst har ständigt försett bandet med den där ytterligare dimensionen. Den 23:e juli ger de ut sitt fjärde album. Skivan bär titeln Handwritten och för produktionen står ingen mindre än Brendan O’Brien som tidigare arbetat med just Bruce Springsteen. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Alex Rosamilia i ett litet rött skjul på backstage-området efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen den 14:e juni. Utanför gled Ian Brown från The Stone Roses runt och ställde glatt upp på bild med alla som frågade honom medan Gaspard Augé och Xavier de Rosnay, som tillsammans utgör den franska electroduon Justice, satt för sig själva i ett hörn och åt av buffén.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?

Alex: Vi har spenderat en hel del tid i Sverige faktiskt. Första gången vi spelade i Stockholm blev vi strandsatta i fem dagar. Som tur är blev vi vänner med bandet Twopointeight som lät oss dumpa våra saker i deras replokal. Vi spelade med dem i London nyligen. Dessutom kommer vår bokningsagent från Malmö, så vi har många rötter här.

Vad tycker ni om Hultsfredsfestivalen?

Alex: Jag älskar upplägget. Ska jag vara ärlig? Det här är första festivalen jag spelat på där jag själv vill gå och se band. Blood Red Shoes, Eagles of Death Metal, Slash och The Stone Roses idag. Dessutom är The Cure mitt favoritband. Jag önskar jag kunde stanna tills imorgon och se dem.

Varför döper ni er nya skiva till Handwritten?

Alex: Brian skrev alla texterna i en anteckningsbok. Så om han skrev ner något så var det där för alltid. Eller jag antar att han kunde ha suddat ut det, men det medförde ändå en känsla av direkthet. Dessutom är skivan inspelad live.

Er producent Brendan O’Brien har ju tidigare bland annat jobbat med Bruce Springsteen och Pearl Jam, valde ni honom på grund av meriterna?

Alex: Jag visste faktiskt inte att han hade jobbat med dem. Men han hade gjort några skivor med Stone Temple Pilots och Rage Against the Machine som vi älskade. Det var lite surrealistiskt att få chansen att arbeta med någon som hade gjort så många av mina favoritskivor. Från min mor fick jag The Beach Boys och från min far fick jag Led Zeppelin, men de flesta av de skivor jag lyssnade på när jag började bilda min egen musiksmak hade Brendan varit involverad i.

Hur skiljer sig Handwritten från era tidigare album?

Alex: I takt med att vi blivit äldre har vi även blivit bättre musiker. På de två första skivorna försökte vi låta som andra band. Till sist hittade vi på något sätt ett eget sound. För första gången tycker jag att vi låter som oss själva.

Har ni fått några nya influenser?

Alex: Inte direkt. Snarare har vi gått tillbaka till vad vi brukade lyssna på. Till exempel The Cure och den typen av atmosfärisk musik.

När jag hörde 45 tänkte jag på trumkompet och likheten med A Foolish Arrangement av The Cure…

Alex: Är det sant? Tack för att du nämnde det. Benny (Horowitz, bandets trummis) är den enda i bandet som inte gillar The Cure, så nu ska jag trycka upp det i ansiktet på honom!

Förresten, hur kom 45 till?

Alex: Brian kom till oss och hade hela texten. Det var en sådan där låt som vi bara behövde spela fyra-fem gånger, sedan var den klar. Det tog ett tag att arrangera om den, men nu har vi spelat ihop såpass länge att vi vet vad alla ska spela. Nu är det lättare än någonsin att skriva låtar. På American Slang tog vi oss själva för seriöst. Nu har vi medvetet börjat tänka på varför vi bildade bandet i första skedet. För att ha kul och njuta av det.

Vad försökte du som gitarrist åstadkomma med den här skivan? (I bakgrunden började Slash, som samtidigt som intervjun ägde rum spelade på Green Stage, spela Sweet Child O’ Mine)

Alex: Åh, jag var sju år när Appetite for Destruction kom ut och tio när jag hörde den för första gången. Jag minns att jag tappade hakan. Det låter lite klyschigt, men det känns som att han sjunger med gitarren. Det är fler som känner igen riffet än låttexten.

Hur ser du på musikscenen i New Jersey för tillfället?

Alex: Det har alltid funnits många bra band. Du behövde bara gå ner i någon källare. Tack vare sidor som MySpace och Facebook har banden bara blivit enklare att hitta. Det har verkligen påverkat musikscenen. Skivbolagen måste lära sig att anpassa sig till dessa nya medier, annars kommer de halka efter.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Alex Rosamilia, Hultsfred, The Gaslight Anthem

Funksoul-gruppen Tower of Power kommer till Stockholm och Malmö i höst

25 juni, 2012 by Redaktionen

Antagligen längtar de flesta efter bättre sommarväder denna regniga junidag när detta skrivs. Men hur sommaren är blir är en sak säker: efter sommar kommer höst.
Nu börjar saker se fram emot i höst att ramla in. Som att funksoul-gruppen Tower of Power kommer till Stockholm och Malmö i höst: den 2 november spelar bandet på Nalen i Stockholm och den 3 november på Kulturbolaget i Malmö.

Ur pressmeddelandet:

Senast i vintras gästade Tower of Power Sverige och då spelade de på BrewHouse i Göteborg och Göteborgs-postens recensent gav konserten toppbetyg 4 av 5 och skrev ”Varje litet saxriff sitter perfekt, trumpeterna skär guld och barytonsaxens brölande är chockerande precist. Det är så läckert och välrepat och svängigt att det helt enkelt inte GÅR att stå still”.

Tower of Power slog igenom 1973 med albumet ”Tower of Power” med hitlåtar som ”Soul Vaccination” och ”What Is Hip?”. Skivan följdes året efter upp med albumen ”Back To Oakland” och ”Urban Renewal”. Tower of Power var aktiva och turnerade under hela 1970-talet men sedan följde en period av mindre turnerade under 80-taket för att i början av 90-tal ge sig ut på turné igen och sedan dess har bandet turnerar världen runt. Tower of Power har även turnerat med Sly Stone och Credence Clearwater Revival, medverkat på album med artister som Aerosmith, Madonna, Smokey Robinson, Rod Stewart och Dionne Warwick mf l.

Vi kan garantera en konsertkväll med grymt sväng.

Tower Of Power är:
Adolfo Acosta – Trumpet
Mike Bogart – Trumpet
Larry Braggs – Sång
Emilio Castillo – Sång, saxofon
David Garibaldi – Trummor
Stephen ”Doc” Kupka – Saxofon
Tom Politzer – Saxofon
Rocco Prestia – Bas
Roger Smith – Keyboards
Jeff Tamelier – Gitarr
Datum

2.11 Stockholm, Nalen
3.11 Malmö, Kulturbolaget

Arkiverad under: Musik Taggad som: höst, Konserter, Malmö, Musik, soulfunk, Stockholm, tower of power

Kulturbloggen möter Tribes

23 juni, 2012 by Jonatan Södergren

I början av året gav den brittiska kvartetten Tribes ut sin debutskiva Baby som bland annat innehöll singlarna Sappho och When My Day Comes. Efter att ha soundcheckat inför sin spelning på Hultsfredsfestivalen, vilket även var deras första spelning på svensk mark, mötte Kulturbloggen upp sångaren Johny Lloyd och trumslagaren Miguel Demelo.

Vilka är era intryck av Sverige?

Johny: Vi kom hit igår kväll och utifrån vad vi har sett så här långt verkar det väldigt vackert. Jag har visserligen lite hösnuva. Just nu är det varmare här än i England.

Ser ni er själva som ett typiskt brittiskt band?

Johny: Vi är väldigt brittiska när det gäller våra influenser. Du vet, vi gillar mycket 70-talsmusik. Rolling Stones, Led Zeppelin och sådant. Rock’n’roll men fortfarande rätt varierat.

Ibland slår jag upp en tidning och läser att gitarrmusiken är på väg att dö ut…

Johny: Det har blivit något av en årlig företeelse att brittisk press ska klanka ner på gitarrbaserade band.

Miguel: Men faktum är att synthmusik bara är skit.

Johny: Du kan inte spela ett gitarrsolo på en synth, eller hur?

Miguel: All synthmusik är inte skit, men du fattar vad vi menar.

Vad kan vi förvänta oss av spelningen idag?

Johny: Det är första gången vi spelar i Sverige, så vi får se om någon dyker upp. Häromdagen spelade vi i Tyskland för första gången och det gick bra. Vi har fått mail från svenska fans som ser fram emot spelningen.

Hur brukar ni anpassa setlisten till era olika spelningar?

Johny: Det beror på hur vi känner oss och hur stort stället vi ska spela på är. Vi gillar att börja och sluta snabbt och ha ett långsamt parti i mitten. Idag tänker vi öppna med Whenever.

Vilka låtar tycker ni bäst om att spela live?

Johny: When My Day Comes.

Miguel: Corner of an English Field.

Johny: Nightdriving.

Miguel: We Were Children.

Johny: I Storbritannien sjunger kidsen med i alla låtarna. Det är en massiv skillnad. Det var ju där vi skrev låtarna. Nu har vi spelat en del i Amerika så folk börjar även lära sig låtarna där borta.

Ni spelade ju ihop långt innan ni gav ut skivan. Blev ni överraskade när brittisk press började uppmärksamma er?

John: Vi spelade ihop i ett år innan vi ens fick skivkontrakt. Vi är faktiskt fortfarande lite överraskade. Men vi försöker bara undvika den brittiska pressen. Vi håller oss helt enkelt för oss själva och gör det vi är bra på.

Hur skulle ni beskriva ert sound?

Johny: Väldigt brittisk rock’n’roll. Det måste finnas en bra melodi. Vi försöker göra skivor som går att lyssna till på fester och vi älskar att träffa personerna som gillar vår musik.

Men textmässigt verkar det finnas en del mörka undertoner…

Johny: Många av texterna handlar om en av våra vänner som gick bort, så visst är det en del mörker över texterna. Men livet i allmänhet kan ju vara mörkt. Det reflekteras i våra låtar.

Vilken är den mest surrealistiska upplevelsen som inträffat under er turné?

Miguel: När vi träffade Red Hot Chili Peppers i Japan. Det var surrealistiskt. Tänk dig att träffa Chad Smith, vad säger man när man som trummis träffar en av sina förebilder?

Har ni påbörjat arbetet med er nästa skiva?

Johny: Nästa skiva släpps i januari så vi ska börja spela in den i Los Angeles i september. Vi är så gott som färdiga med låtskrivandet. Tanken är att vi under de närmsta fyra åren ska ge ut ett album varje år. Jag blir uppspelt bara jag tänker på de nya låtarna. Det är ännu mer 70-talsinfluensat så det finns större utrymme för gitarrsolon. Men det låter fortfarande som Tribes. Det är fortfarande låtbaserat.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Tribes

Stig Vig måste haft kul där uppe när han såg vilken fest det blev på Mosebacke då Dag Vag hyllade honom

21 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Dag Vag hyllar Stig Vig
Betyg 5
Södra Teatern
20 juni 2012

Det är massor av bilar som dundrar
Och massor av flygplan som tjuter
Det är ofta som man undrar
Vem som egentligen njuter
När dom flesta får gå till ett skitjobb
Och bo i en liten kartong
För andens behov är det stennobb
Man slår pannan blodig gång på gång

Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult

Stig Vig, alias Per Odeltorp, hyllades på utomhusscenen Terassen på Södra Teatern på Mosebacke på onsdagskvällen den 20 juni. Stig Vigs band Dag Vag tillsammans med en stor del av proggmusikens svenska stjärnor hade samlats för att spela Stig Vigs sånger och minnas honom. På scen stod bland andra Stina Berge, Nationalteatern i form av Ulf Dageby, Nikke Ström och Mattias Hellberg, Thåström, Mats Ronander, Kajsa Grytt, Internal Dread, Sture Allén och Stefan Sundström.
Husband var de som kvarvarande medlemmarna i Dag Vag med ZilverZurfarn i spetsen.

Tjockhult var startsången för kvällen och publiken var med direkt, sjöng med och dansade. Helt proppfullt var det eftersom konserten var utsåld. Konserten var dessutom premiärspelningen på Södra Teaterns sommarsäsong på utomhusscenen Terassen. Konserten varhelt utsålt och till och också väntelistan för återbud var fulltecknad.
En lång rad gästartister stod på schemat och alla spelade sånger som Stig Vig skrivit. Visst kunde de tg några minuterna mellan bytena, då artisterna skulle ställa in mikrofoner och annat, men publiken var på strålande gott humör. Ja det var en härlig, varm sommarkväll med massor musik från den gyllene svenska proggressiva musikeran.

Jakob Sjöholm från Träd, gräs och stenar var första gästen. Passande eftersom Stig Vig brukade säga att Dag Vag skulle låta som Träd, gräs stenars sista fem minuter, fast hela tiden.

Nästa artist var Kajsa Grytt som delade replokal med Dag Vag och stod på scen för första gången som körtjej med Dag Vag. Johan Johansson kom ut på scen iklädd Hammarbytröja och hyllade kittet mellan progg, rock, punk och världsmusik med full fart. När sedan Sture Allén därefter satte igång med fullt ös med låten ”Musik” då var det inte många som kunde stå still.

Stig Vig var en fantastisk låtskrivare, han var både rapp, politisk, hade humor men också svärta. Hans kanske mest politiska sång ”Slaveri” fick vi förstås också höra. Ulf Dageby bjöd på ”Låt det komma ut” och Stig Vigs brorsdotter (som jag missat namnet på) spelade en avskalad version av ”Hotell Babylon” där texten skrivits om så den handlade om Stig Vig.

Stig Vig, eller Per ”Stickan” Odeltorp, drabbades 2006 av en njursjukdom. Författaren och musikerkollegan Stina Berge, som även hon fanns på scen i går, donerade en av sina njurar. Det räddade honom sex år men han återhämtade sig aldrig riktigt. I januari i år, 2012, dog han.

Terassen på Södra Teatern fick en riktig lysande sommarpremiär med Nationalteatern, Dag Vag, Thåström med flera som hyllade Stig Vig. Jag tror att om det finns något där uppe så var nog Stig Vig glad över minneskonserten. Det snackades också 0m att det skulle bli en tradition, att en liknande konsert ska återkomma nästa år.

Relaterat: Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Stig Vig, Dag Vag, Nationalteatern, Johan Johansson, Thåstöm, Södra teatern, Mosebacke, musik, progg, rockreggare, Träd gräs och stenar

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Dag Vag, Johan Johansson, Mosebacke, Musik, Nationalteatern, progg, rockreggare, Södra teatern, Stig Vig, Thåstöm, Träd gräs coh stenar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1158
  • Sida 1159
  • Sida 1160
  • Sida 1161
  • Sida 1162
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in