Tribes

Artist: Tribes
Titel: Baby
Betyg: 5

En tillfixad variant av 90-talsrufset, det är inte den ovårdade frillan efter en vårdslös natt, utan den framför-spegeln-stiliserade. Nej, jag tar tillbaka det, jag tar tillbaks det. Det är rent, polerat, men lyssna på Johnny Lloyds röst: där har ni tillräckligt med smutsighet i ljudbilden, tillräckligt med noise. Nej, är jag helt borta? Hans röst svävar bland grusiga moln. Grusiga moln? Var är jag? Han har en särskild ton som är orgasmisk för många inklusive mig (lyssna när han sjunger ”same” på ”Corner Of An English Field”). Det är värt att skaffa skivan bara för den tonen. 

Vad är det med denna eleganta pop som förvirrar mig? Jag menar rock. Jag är bildad i amerikansk 80-talshardcore och alternativ rock: varför låter inte detta som R.E.M eller Pixies? Alls? Eller jo, är inte ”We Were Children” Pixies-låten på skivan? Någon har plockat upp att riffet låter som ”Where Is My Mind” och gjort jämförelsen, men en mer uppenbar jämförelse är brittisk som kvartetten själva: Beatles. Nu är jag ute och cyklar, det är ju Oasis jag borde jämföra med! Nej, nu lägger jag ner jämförelserna.

Det låter inte som något av de fuzzrock/grunge-imiterande banden som ploppar upp titt som tätt heller. Visst, jag hör det där Kim Deal-basdrivet också, och de medryckande distriffen, men till skillnad från andra referenspunkter inom den sfären är popsensibiliteten slående – klockren – och det är alltså ingen förvrängd, perverterad popkänsla som hos Nirvana. Nej, herregud, detta låter inte alls som Nirvana. Var är jag? Lägg ner jämförelserna. Det är något annat bakom dem. Men vad?

Grejen är att det som lurar mig är helt enkelt att Baby är en lyckad och väl genomförd popskiva. Jag har hackat upp mig på 60/70-talet, på den sidan jag försummade när jag fastnade i protopunk/punk/postpunkträsket först, så fastän min analyserande hjärnhalva vill trycka in det i en 80/90/00-tals kategori säger magen nej: detta är mer rotat i den gamla skolan. Det är musik som är problematiskt för en kritiker att bearbeta, den är så enkelt vacker. Så jävla bekant. Min vännina Donna sa att den är trälig och jag kände för att banka ett vedträ i huvudet på henne. Har genuin på blivit något tråkigt? Hell no. Skriket vid ”I’m not in love with you/ This time it’s plain to see” på mitt favoritspår ”Halfway Home” (ja, du känner på dig rätt, den har folk/countryvibbar) är som ett perfekt rockögonblick, men sen kommer den förstärkta refrängen, och allt ordnar upp sig i mitt upprörda huvud: detta är ju klassisk pop. Och tro fan att nästa låt bekräftar det.

”Sappfo” är så old school det kan bli idag. Men britterna har alltid lyckats att förankra sin pop tydligt i traditionen, i alla fall de stora. Och när väl ett brittiskt band fått till det igen befruktar ljudet de omkringliggande länderna och 10 000 indieband kommer till. Det märks att vi har att göra med ett stort band eftersom de har denna kvalitén. Baby är inte en originell platta, men ställ den vid sidan om Coldplays senaste misslyckande och du begriper nog hur rätt den träffar. Och föresten, Baby är det perfekta namnet. Ett ord som är så överanvänt att det tappat sin mening, en hel genre av musik som dött av stelhet, är återuppväckt utan att man för den skull uppfunnit ett nytt ord: Baby är betydelsefullt igen, popen är betydelsefull som den är. Det är ingen retroskiva, det är inte pastische… osv. Men vad är det? Det är Tribes, det är en skiva jag diggar i en tid då jag knappt diggar det jag diggar. Nu svamlar jag nog lika förälskat som den första Kings of Leon recensenten. Det visade sig ju vara ett halvt rättfärdigat svammel i alla fall. Men jag kommer stå vid mitt ord. Och yes, jag är förälskad. Förhoppningsvis är jag inte bara lättförälskad inatt utan att det håller i. Det tror jag.

Text: Bojan Buntic