I början av året gav den brittiska kvartetten Tribes ut sin debutskiva Baby som bland annat innehöll singlarna Sappho och When My Day Comes. Efter att ha soundcheckat inför sin spelning på Hultsfredsfestivalen, vilket även var deras första spelning på svensk mark, mötte Kulturbloggen upp sångaren Johny Lloyd och trumslagaren Miguel Demelo.
Vilka är era intryck av Sverige?
Johny: Vi kom hit igår kväll och utifrån vad vi har sett så här långt verkar det väldigt vackert. Jag har visserligen lite hösnuva. Just nu är det varmare här än i England.
Ser ni er själva som ett typiskt brittiskt band?
Johny: Vi är väldigt brittiska när det gäller våra influenser. Du vet, vi gillar mycket 70-talsmusik. Rolling Stones, Led Zeppelin och sådant. Rock’n’roll men fortfarande rätt varierat.
Ibland slår jag upp en tidning och läser att gitarrmusiken är på väg att dö ut…
Johny: Det har blivit något av en årlig företeelse att brittisk press ska klanka ner på gitarrbaserade band.
Miguel: Men faktum är att synthmusik bara är skit.
Johny: Du kan inte spela ett gitarrsolo på en synth, eller hur?
Miguel: All synthmusik är inte skit, men du fattar vad vi menar.
Vad kan vi förvänta oss av spelningen idag?
Johny: Det är första gången vi spelar i Sverige, så vi får se om någon dyker upp. Häromdagen spelade vi i Tyskland för första gången och det gick bra. Vi har fått mail från svenska fans som ser fram emot spelningen.
Hur brukar ni anpassa setlisten till era olika spelningar?
Johny: Det beror på hur vi känner oss och hur stort stället vi ska spela på är. Vi gillar att börja och sluta snabbt och ha ett långsamt parti i mitten. Idag tänker vi öppna med Whenever.
Vilka låtar tycker ni bäst om att spela live?
Johny: When My Day Comes.
Miguel: Corner of an English Field.
Johny: Nightdriving.
Miguel: We Were Children.
Johny: I Storbritannien sjunger kidsen med i alla låtarna. Det är en massiv skillnad. Det var ju där vi skrev låtarna. Nu har vi spelat en del i Amerika så folk börjar även lära sig låtarna där borta.
Ni spelade ju ihop långt innan ni gav ut skivan. Blev ni överraskade när brittisk press började uppmärksamma er?
John: Vi spelade ihop i ett år innan vi ens fick skivkontrakt. Vi är faktiskt fortfarande lite överraskade. Men vi försöker bara undvika den brittiska pressen. Vi håller oss helt enkelt för oss själva och gör det vi är bra på.
Hur skulle ni beskriva ert sound?
Johny: Väldigt brittisk rock’n’roll. Det måste finnas en bra melodi. Vi försöker göra skivor som går att lyssna till på fester och vi älskar att träffa personerna som gillar vår musik.
Men textmässigt verkar det finnas en del mörka undertoner…
Johny: Många av texterna handlar om en av våra vänner som gick bort, så visst är det en del mörker över texterna. Men livet i allmänhet kan ju vara mörkt. Det reflekteras i våra låtar.
Vilken är den mest surrealistiska upplevelsen som inträffat under er turné?
Miguel: När vi träffade Red Hot Chili Peppers i Japan. Det var surrealistiskt. Tänk dig att träffa Chad Smith, vad säger man när man som trummis träffar en av sina förebilder?
Har ni påbörjat arbetet med er nästa skiva?
Johny: Nästa skiva släpps i januari så vi ska börja spela in den i Los Angeles i september. Vi är så gott som färdiga med låtskrivandet. Tanken är att vi under de närmsta fyra åren ska ge ut ett album varje år. Jag blir uppspelt bara jag tänker på de nya låtarna. Det är ännu mer 70-talsinfluensat så det finns större utrymme för gitarrsolon. Men det låter fortfarande som Tribes. Det är fortfarande låtbaserat.