The Gaslight Anthem

Ända sedan debuten för fem år sedan har The Gaslight Anthem konsekvent stått med ena foten i New Jerseys rika punktradition. Men sångaren Brian Fallons Springsteen-raspiga röst har ständigt försett bandet med den där ytterligare dimensionen. Den 23:e juli ger de ut sitt fjärde album. Skivan bär titeln Handwritten och för produktionen står ingen mindre än Brendan O’Brien som tidigare arbetat med just Bruce Springsteen. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Alex Rosamilia i ett litet rött skjul på backstage-området efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen den 14:e juni. Utanför gled Ian Brown från The Stone Roses runt och ställde glatt upp på bild med alla som frågade honom medan Gaspard Augé och Xavier de Rosnay, som tillsammans utgör den franska electroduon Justice, satt för sig själva i ett hörn och åt av buffén.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?

Alex: Vi har spenderat en hel del tid i Sverige faktiskt. Första gången vi spelade i Stockholm blev vi strandsatta i fem dagar. Som tur är blev vi vänner med bandet Twopointeight som lät oss dumpa våra saker i deras replokal. Vi spelade med dem i London nyligen. Dessutom kommer vår bokningsagent från Malmö, så vi har många rötter här.

Vad tycker ni om Hultsfredsfestivalen?

Alex: Jag älskar upplägget. Ska jag vara ärlig? Det här är första festivalen jag spelat på där jag själv vill gå och se band. Blood Red Shoes, Eagles of Death Metal, Slash och The Stone Roses idag. Dessutom är The Cure mitt favoritband. Jag önskar jag kunde stanna tills imorgon och se dem.

Varför döper ni er nya skiva till Handwritten?

Alex: Brian skrev alla texterna i en anteckningsbok. Så om han skrev ner något så var det där för alltid. Eller jag antar att han kunde ha suddat ut det, men det medförde ändå en känsla av direkthet. Dessutom är skivan inspelad live.

Er producent Brendan O’Brien har ju tidigare bland annat jobbat med Bruce Springsteen och Pearl Jam, valde ni honom på grund av meriterna?

Alex: Jag visste faktiskt inte att han hade jobbat med dem. Men han hade gjort några skivor med Stone Temple Pilots och Rage Against the Machine som vi älskade. Det var lite surrealistiskt att få chansen att arbeta med någon som hade gjort så många av mina favoritskivor. Från min mor fick jag The Beach Boys och från min far fick jag Led Zeppelin, men de flesta av de skivor jag lyssnade på när jag började bilda min egen musiksmak hade Brendan varit involverad i.

Hur skiljer sig Handwritten från era tidigare album?

Alex: I takt med att vi blivit äldre har vi även blivit bättre musiker. På de två första skivorna försökte vi låta som andra band. Till sist hittade vi på något sätt ett eget sound. För första gången tycker jag att vi låter som oss själva.

Har ni fått några nya influenser?

Alex: Inte direkt. Snarare har vi gått tillbaka till vad vi brukade lyssna på. Till exempel The Cure och den typen av atmosfärisk musik.

När jag hörde 45 tänkte jag på trumkompet och likheten med A Foolish Arrangement av The Cure…

Alex: Är det sant? Tack för att du nämnde det. Benny (Horowitz, bandets trummis) är den enda i bandet som inte gillar The Cure, så nu ska jag trycka upp det i ansiktet på honom!

Förresten, hur kom 45 till?

Alex: Brian kom till oss och hade hela texten. Det var en sådan där låt som vi bara behövde spela fyra-fem gånger, sedan var den klar. Det tog ett tag att arrangera om den, men nu har vi spelat ihop såpass länge att vi vet vad alla ska spela. Nu är det lättare än någonsin att skriva låtar. På American Slang tog vi oss själva för seriöst. Nu har vi medvetet börjat tänka på varför vi bildade bandet i första skedet. För att ha kul och njuta av det.

Vad försökte du som gitarrist åstadkomma med den här skivan? (I bakgrunden började Slash, som samtidigt som intervjun ägde rum spelade på Green Stage, spela Sweet Child O’ Mine)

Alex: Åh, jag var sju år när Appetite for Destruction kom ut och tio när jag hörde den för första gången. Jag minns att jag tappade hakan. Det låter lite klyschigt, men det känns som att han sjunger med gitarren. Det är fler som känner igen riffet än låttexten.

Hur ser du på musikscenen i New Jersey för tillfället?

Alex: Det har alltid funnits många bra band. Du behövde bara gå ner i någon källare. Tack vare sidor som MySpace och Facebook har banden bara blivit enklare att hitta. Det har verkligen påverkat musikscenen. Skivbolagen måste lära sig att anpassa sig till dessa nya medier, annars kommer de halka efter.