Efter förra årets 1992 släpper den 22-åriga talangen från Storbritannien, Ben Khan, idag sin nya EP 1000. Han går även ut med en rad turnédatum, och den 14 oktober gör han sin första Sverigespelning på Mosebacke i Stockholm.
Mosebacke
Aurora: ”Jag lever, så jag skriver om döden”
Aurora Askines är endast 18 år, men har redan blivit nominerad till ”årets nykomling” av P3 Gold i hemlandet Norge. Kulturbloggen mötte upp henne för en intervju i samband med hennes spelning på Way Out Wests pre-party på Mosebacke.
Hur skulle du beskriva dig själv och din musik för någon som inte hört dig tidigare?
– Mörk, emotionell och… obekväm, kanske? Jag tror att det är de tre nyckelorden.
När började du skriva egen musik?
– När jag var sex, men jag skrev inte texter förrän jag var tio.
Minns du vad som fick dig att dras till musik? Vad inspirerade dig då?
– Leonard Cohen och Bob Dylan, eftersom de gjorde saker som betydde någonting, och jag kände behovet av att göra något av mina känslor. Så det var därför jag började skriva musik.
På vilka sätt har du mognat, eller utvecklats, sedan dess?
– Jag uppträdde inte live förrän förra året. Då gjorde jag min första festival i Norge. Det var startskotet på alltihop och nu är jag här. Under det här året känns det som att min röst har utvecklats, jag kan göra mer med den nu, men låtarna har inte förändrats så mycket.
Har medvetenheten om att du faktiskt kommer spela inför folk spelat in i den här utvecklingen?
– Kanske. Jag tycker det känns skumt att spela inför folk. Det är skrämmande, såklart. Jag skriver om väldigt seriösa och sorgsna ämnen. Ofta lyckas jag gömma det med mina melodier, men de flesta låtarna är väldigt sorgsna. Nu när jag vet att det är många som kommer höra dem måste jag vara mer försiktig med vad jag skriver om. Om jag skriver en låt om någon som blivit mördad, så kan den vara jobbig att lyssna på för någon som faktiskt har en dotter som blivit mördad. Så jag försöker att inte vara fullt så direkt. Jag försöker gömma det lite mer nu.
Men du har skrivit en låt om någon som har blivit mördad?
– Ja, jag skriver mycket om döden. Vet inte varför. Det är den största motsatsen till livet. Jag lever, så jag skriver om döden.
Hur skulle du beskriva dina spelningar?
– Det är underligt, jag är inte mig själv på scen. Är inte lika blyg. Jag blir en annan person när jag sjunger, men jag blir mig själv igen när jag pratar! Mina mellansnack är så obekväma. Jag säger alltid fel saker. Så jag antar att mina spelningar är obekväma och emotionella. Jag gråter mycket!
Har du någon metod för att skriva låtar?
– Det är olika från gång till gång, men det börjar alltid med en berättelse.
Så du har alltid en idé innan du börjar skriva?
– Japp, som en karaktär, en berättelse eller en olycka.
Vissa skriver bara låtar om nätterna. När känner du dig som mest inspirerad?
– Jag är alltid i studion eller på resande fot, så jag har ändå aldrig tid att skriva låtar på dagtid. Jag brukar få inspiration när jag är på väg att somna. När jag ligger i min säng och har lamporna släckta. Då brukar jag få en idé som gör att jag vaknar och måste skriva ner den. Det är faktiskt lite störande! Det händer alltid precis när jag är på väg att somna.
Vilka är dina influenser? Bortsett från musikaliska förebilder, har du några andra influenser?
– Mina största influenser är Leonard Cohen och Bob Dylan. Jag vet att jag är rätt annorlunda från dem silmässigt, jag är ju rätt elektronisk och poppig jämfört med dem. Annars tror jag att det som inspirerar mig mest är människorna runtomkring mig och olika känslor jag måste få utlopp för.
Lyssnar du inte på några nya band?
– Jag är väldigt dålig på det. Jag borde vara bättre uppdaterad på cool, ny musik. Jag borde försöka passa in! Men jag är gammeldags. Jag lyssnar aldrig på radion. Däremot älskar jag heavy metal. Jag lyssnar bara på Bob Dylan, Leonard Cohen och heavy metal.
Är inte heavy metal typ enormt i Norge?
– Jo. Gojira, som kommer från Frankrike och är riktigt tunga, är jättekända i Norge. Slayer, Mastodon och sådana saker. Norrmän gillar heavy metal.
Förra året släppte du en låt som hette Awakening, hur kom den till?
– Jag skrev den för längesedan, när jag var fjorton. Den låter nog mindre sorgsen än vad den är. Jag vill inte avslöja för mycket, om någon skulle ha bildat en annan uppfattning av låtens betydelse, men det är en sorgsen historia om en tjej som ger sig ut på en resa. Den är tragisk, men har ett öppet slut.
Du måste ha samlat på dig en hel hög med låtar om du började skriva när du var sex. Har du material för ett album, eller skriver du fortfarande låtar till ditt debutalbum?
– Det känns som att låtarna jag skriver nu ligger närmre det jag försöker åstadkomma. Jag har skrivit så många låtar, men de passar inte in på vad jag vill vara nu. Jag har förändrats en hel del…
Har du blivit mer medveten om din egen identitet?
– Ja! Vilket på sätt och vis kan vara rätt dumt också.
Kommer albumet låta annorlunda från singlarna du släppt ifrån dig hittills?
– Jag bryr mig väldigt mycket om hur låtarna presenteras. Det ska vara bra låtar med bra texter, men soundmässigt får de gärna variera, så länge det fortfarande låter som mig. Varje låt måste få sin egen behandling, så jag tror mitt album kommer vara väldigt schizofrent. Väldigt blandat, men samtidigt väldigt mycket mig.
The Soundtrack of Our Lives på Södra teatern: fick Terassen att koka
The Soundtrack of Our Lives
Södra teatern Terassen
30 augusti 2012
Betyg 5
The Soundtrack of Our Lives är ute på någon slags avskedsturné. Det är synd och skam, Sverige behöver ett band som TSOOL. När bandet, faktiskt för första gången, spelade på Terassen på Mosebacke, Södra teatern i Stockholm på torsdagskvällen var det helt knökfullt med publik. Trots att Coldplay spelade för ett utsålt Stadion samtidigt och Lady Gaga höll hov på Globen fanns det många musikintresserade som valde det här guldkornet istället. Ett bra val.
Ebbot, sångaren, är högst speciellt och hans scenframträdande med överstepräst-liknande stora gester och hans sångröst är en viktig del i vad som är TSOOL. Men självklart, gitarristens sound och trummorna och basen och de övriga som körar bildar tillsammans det förmodligen bästa svenska psykedeliska proggrockbandet – och då menar jag proggressiv rock ur internationell synvinkel, inte den provinsiella art av countryrock som kallas proggrock i Sverige.
Ebbot var på strålande humör, verkade det och han hälsade publiken välkommen. Det krävs en göteborgare för att med sådan självklarhet ta över en scen i hjärtat av Stockholm. Han började akustiskt med en låt men sedan blev det fullt progressivt, psykedeliskt ös – fast lagom inbakat några ballader och mer vemodiga sånger som ”Just a Brother” och ”Tonight”. De bjöd också på några låtar de inte brukar spela så ofta.
– Det känns lite konstigt att spela en låt vi inte gjort på länge, sade Ebbot på scenen.
De bjöd på både gamla låtar och nya låtar och de bjöd på några av sina mest kända sånger. Bland de många extranumren ingick bland annat tre spår från deras allra första EP. Publiken var med på allt, sjöng med spontant och klappade takten, också till nya låtar. Det vanligaste är att fansen vill höra de stora hits av sina band, men inte när det gäller TSOOL, publiken verkade lika glad över att höra de nya låtarna, att döma av applåder och handklappningar och hurrarop
Ebbot var stundtals helt galen och flummig och gav allt. Han är verkligen den svenska rockmusikens överstepräst och vi kommer att sakna detta band. Hoppas det är falskt alarm, hoppas att TSOOL gör en Ulf Lundell, det vill säga gör en avskedsturné och kommer tillbaka med jämna mellanrum med nya avskedsturnéer.
Några sånger från kvällen var helt outstanding och jag ryser fortfarande när jag tänker på den, som ”Second Life Replay”, med munspel till sången, den är så vacker och sorglig. ”Passover” där publiken sjöng med och balladen ”Tonight”.
Publiken stod kvar länge och applåderade och ville ha mer, trots att extranumren varit många. Ja TSOOL med sin rockpräst Ebbot fick Terassen att koka.
Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Ebbot.
Läs även andra bloggares åsikter om The Soundtrack of Our Lives, Södra teatern, Mosebacke, musik, recension
Stig Vig måste haft kul där uppe när han såg vilken fest det blev på Mosebacke då Dag Vag hyllade honom
Dag Vag hyllar Stig Vig
Betyg 5
Södra Teatern
20 juni 2012
Det är massor av bilar som dundrar
Och massor av flygplan som tjuter
Det är ofta som man undrar
Vem som egentligen njuter
När dom flesta får gå till ett skitjobb
Och bo i en liten kartong
För andens behov är det stennobb
Man slår pannan blodig gång på gång
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Ohlalalala, ohlalalala Tjockhult
Stig Vig, alias Per Odeltorp, hyllades på utomhusscenen Terassen på Södra Teatern på Mosebacke på onsdagskvällen den 20 juni. Stig Vigs band Dag Vag tillsammans med en stor del av proggmusikens svenska stjärnor hade samlats för att spela Stig Vigs sånger och minnas honom. På scen stod bland andra Stina Berge, Nationalteatern i form av Ulf Dageby, Nikke Ström och Mattias Hellberg, Thåström, Mats Ronander, Kajsa Grytt, Internal Dread, Sture Allén och Stefan Sundström.
Husband var de som kvarvarande medlemmarna i Dag Vag med ZilverZurfarn i spetsen.
Tjockhult var startsången för kvällen och publiken var med direkt, sjöng med och dansade. Helt proppfullt var det eftersom konserten var utsåld. Konserten var dessutom premiärspelningen på Södra Teaterns sommarsäsong på utomhusscenen Terassen. Konserten varhelt utsålt och till och också väntelistan för återbud var fulltecknad.
En lång rad gästartister stod på schemat och alla spelade sånger som Stig Vig skrivit. Visst kunde de tg några minuterna mellan bytena, då artisterna skulle ställa in mikrofoner och annat, men publiken var på strålande gott humör. Ja det var en härlig, varm sommarkväll med massor musik från den gyllene svenska proggressiva musikeran.
Jakob Sjöholm från Träd, gräs och stenar var första gästen. Passande eftersom Stig Vig brukade säga att Dag Vag skulle låta som Träd, gräs stenars sista fem minuter, fast hela tiden.
Nästa artist var Kajsa Grytt som delade replokal med Dag Vag och stod på scen för första gången som körtjej med Dag Vag. Johan Johansson kom ut på scen iklädd Hammarbytröja och hyllade kittet mellan progg, rock, punk och världsmusik med full fart. När sedan Sture Allén därefter satte igång med fullt ös med låten ”Musik” då var det inte många som kunde stå still.
Stig Vig var en fantastisk låtskrivare, han var både rapp, politisk, hade humor men också svärta. Hans kanske mest politiska sång ”Slaveri” fick vi förstås också höra. Ulf Dageby bjöd på ”Låt det komma ut” och Stig Vigs brorsdotter (som jag missat namnet på) spelade en avskalad version av ”Hotell Babylon” där texten skrivits om så den handlade om Stig Vig.
Stig Vig, eller Per ”Stickan” Odeltorp, drabbades 2006 av en njursjukdom. Författaren och musikerkollegan Stina Berge, som även hon fanns på scen i går, donerade en av sina njurar. Det räddade honom sex år men han återhämtade sig aldrig riktigt. I januari i år, 2012, dog han.
Terassen på Södra Teatern fick en riktig lysande sommarpremiär med Nationalteatern, Dag Vag, Thåström med flera som hyllade Stig Vig. Jag tror att om det finns något där uppe så var nog Stig Vig glad över minneskonserten. Det snackades också 0m att det skulle bli en tradition, att en liknande konsert ska återkomma nästa år.
Relaterat: Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Stig Vig, Dag Vag, Nationalteatern, Johan Johansson, Thåstöm, Södra teatern, Mosebacke, musik, progg, rockreggare, Träd gräs och stenar
Visfestivalen på Mosebacke: roligt, vackert, vemodigt och politiskt, vilken bredd
Solen tittade fram mellan molnen med jämna mellanrum och utsikten från Terassen på Mosebacke är en av stadens vackraste. Att sitta där en lördagskväll med en öl handen och se svenska artister med gitarr spela sånger de skrivit själva, det är sådant som gör livet värt att leva. Vilken helkväll Visfestivalen bjöd på. Lördag 18 juni var det dags för årets visfestival. Vilken bredd artisterna visade upp och programmet verkar välplanerat. En fartfylld Kim Stranne och därefter en mer vemodig, melankolisk visdiktare som Charlie Engstrand Sommar. På så sätt verkade programmet komponerat med känsla för hur de olika artisterna passade ihop.
Charlie Engstrand Sommar hade ett imponerande gitarrspel på de finstämda sångerna men drog nog kraftigaste applåder för sin arga sång om poeters usla villkor i Sverige.
Peter Barlach och Frans Haraldsen berättade att de varit på vardagsrumsturné. Ja, en turné där de spelat i olika personers vardagsrum. Den turnén kom till efter en inställd spelning på Magnolia.
Jag kan tänka mig att Peter och Frans gjort succé under sin turné. De hade flera låtar med bra fart i och jag gillar när vissångare också spelar munspel.
De fick oss i publiken att sjunga med både i deras första sång och i deras finallåt som handlade om en spelning för kommunpersonal på en julfest. När Peter och Frans spelade den för oss på Visfestivalen fick de hela publiken att resa sig och sjunga med.
Anna Stadling spelade flera sånger ur sitt senaste album. Hon körar och spelar gitarr i musikgruppen Hovet (som har varit Lars Winnerbäcks kompband). Hon har även spelat med Staffan Hellstrand och körat på flera av hans skivor. Hon har även gjort två album med Idde Schultz, Vägar hem (2006). I höstas släppte hon ”E4 mot norr”, hennes andra soloalbum. De låtar hon framförde live därifrån gav mersmak så jag ska leta reda på albumet och lyssna, hoppas det finns i Wimp eller Spotify.
Sverige light består av fem medlemmar ur bandet Sverige som ursprungligen hade åtta medlemmar. Bandet har inte spelat tillsammans på tio år och spelningen på Visfestivalen var deras första efter återföreningen. Det är rätt mäktigt.
Johan Johansson har nyligen hyllats med en samlingsskiva där bland annat Lars Winnerbäck spelar. Johan Johansson spelade några för honom rätt typiska punkiga visor med mycket politik i. Det är ingen hemlighet att Johan Johansson inte är förtjust i hur samhället utvecklats. Samhällskritiken i hans sånger är frän. Han kom in på scen i guldkostym. Häftigt och coolt.
Love Antell spelade till skillnad från de flesta andra med elgitarr. Annars var det ju akustiskt som gällde i stort sett under kvällen. Love Antell bröt av bra från de akustiska och han fick så klart publiken att sjunga med i flera av sina sånger, bland annat Pokerkväll i Vårby gård.
Christian Kjellvander såg ut som Johnny Depp, med långt spretigt hår, hatt och stora svarta glasögon. Kjellvander har varit förband åt Leonard Cohen. Med sina melankoliska vackra spröda sånger måste Kjellvander vara det perfekta förbandet för Leonard Cohen. Han spelade så vackert att jag rös, fast solen fortfarande tittade fram och värmde publiken på Mosebacke.
Efter Kjellvander var nästa artist Christina Kjellson. Vilken tuff kvinna hon är. Jag blev imponerad. Hon har texter som är ordrika, roliga och så exakt beskrivande. Hon pratsjunger och spelar ett komp till som gör att det rycker i benen och jag kan inte låta bli att stampa takten. Publiken skrattade och klappade med och efteråt reste sig många för stående ovationer,
Nina Ramsby var sista artisten som spelade på utescenen den kvällen. De flesta av artisterna skulle fortsätta och spela några sånger tillsammans på inomhusscenen också. Jag missade Elsa Sjögran, jag tror att hon spelade före Kim Stranne. Arrangörerna av Visfestivalen på Mosebacke hade fått ihop ett bra gäng som visade på bredden inom svenska visor, eller ska vi säga singer/songwriter egentligen som är den beteckning som oftast används i dagens musikvärld? På Mosebacke fick vi höra punkvisor, vemodiga ballader, popvisor med ämnen om kärlek, ensamhet, fattigdom, arbetsliv, poeters villkor, orättvisor, a-kassan och semesterliv, och ja det mesta.
Många av artisterna som var med på Visfestivalen på Mosebacke kommer att spela på Visfestivalen Kompledigt i augusti.
Är du sugen på ännu fler visfestivaler finns det ju den stora i Västervik i juli.
Relaterat: Stockholms fria tidning
Läs även andra bloggares åsikter om Visfestivalen, Mosebacke, Love Antell, Christina Kjellsson, Christian Kjellvander