Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Veckans filmpremiärer: ”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”, ”The Informant” och ”Solisten”

by

coco_chanel_igor_stravinsky

”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”
Ja ännu en film om modeskaparen Coco Chanel. Hon var en stark, självständig kvinna.
DN:s Helena Lindblad som recenserar den här filmen om Cocos kärleksrelation till musikskaparen Stravinskij verkar rätt trött på dem och påpekar lite vasst:

Det enda som saknas för att komplettera bilden av Chanel efter årets två filmer är hennes tid som nazist-hangaround under kriget, en tänkt film som Varietys kritiker skämtsamt kallade ”Coco & Hitler”. Men jag skulle vara helt nöjd om det blev Chanelstopp nu för lång tid framöver

Helena Lindblad gav filmen betyg 2, bland annat tyckte hon att skådespelarena gjorde dåliga insatser:

Mikkelsen är stel som en pinne med sin rätlinjliga snedbena, neurotiska välklippta mustasch och stålbågade glasögon.

Jag håller med om att jag tyckte Mikkelsen gjorde en trist figur. Han spelar Stravinskij som är gift med en lungsjuk kvinna och har fyra barn. Det går inte så lysande för honom ekonomiskt och han tackar ja till erbjudandet att få bo gratis på landet utanför Paris i Coco Chanels stora hus.
Ganska snart inleder han och Coco ett erotiskt förhållande.
Coco är en ovanligt stark kvinna. Hon vill inte gifta sig med Stravinskij, hon driver sitt modeföretag, tar fram en parfym och tar förhållandet med den gode Igor för ett sexuellt förhållande och inget mer med det.
Det är intressant och spännande med att det finns kvinnor som är så starka.
En förutsättning för detta var dock att hon var så välbärgad och så rik. En fattigare kvinna hade aldrig kunnat vara så fri och självständig.
Det hade inte heller gått hundra år tidigare i tiden. Endast då, under 1900-talets början, var tiden mogen i en del västeuropeiska länder för att en kvinna kunde ha den självständigheten.
Jag tyckte filmen var vackert gjord och visst hade sina poänger. jag retade mig på den stele Stravinskij, upplevde honom som preteniös, egotrippad, ja som väldigt många skapande män kan vara.

Också i Svenska Dagbladet fick filmen endast betyg 2, som framför allt tyckte att uppmärksamheten dras mer till inredningen.
SVD har absolut en poäng med det. Filmen har vackra vyer, eleganta inredningar, glamour och modekläder.

Det var väl inte en film som hade överraskande vändningar och inte en film där jag undrade hur det skulle sluta. Den var intressant mer som ett tidsdokument över en tid när åtminstone välbärgade kvinnor kunde börja hitta ett självständigt liv där de hade samma rätt till sin sexualitet som män.

Solisten
En film som de två stora morgontidningarna däremot gav bra kritik är Solisten med bland annat Robert Downey Jr. och Jamie Foxx .
Det är en film som baseras på en verklig händelse, en ärrad reporter möter en hemlös violinst. Verklighetsbaserade filmer har en tendens att inte hamna dramatiskt rätt, filmmakarna tar för mycket hänsyn till hur allt gick till i verkligheten. Men det verkar som om regissören lyckats bra, eftersom så många gett filmen bra betyg, som betyg 4 i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Jag har själv tyvärr inte sett filmen, men vill se den så snart jag har tid.
Filmkritiker är å andra sidan ett släkte för sig.
De ser så otroligt mycket filmer att deras idé om vad som är en bra film inte alltid stämmer överens med den vanliga medelkonsumenten av film.

”The informant!”
En tredje film som haft premiär den här veckan är ”The informant!”. Regissören Steven Soderbergh brukar innebära intressanta filmer och om dessutom Matt Damon spelar med, då kan det bli riktigt bra.
Den bygger också delvis på en verklig händelse:
Ur DN:

1992 berättade en av de högsta cheferna på Archer Daniels Midland, pressad av sin fru, för FBI om olagligheter på företaget. Mäktiga ADM gjorde upp med konkurrenterna om priset på lysin, en mycket använd tillsats till livsmedel.
Mark Whitacre (Matt Damon) sa att han inte längre stod ut med svindleriet, och oron för att själv åka dit. Han började hjälpa FBI att samla bevis.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet.
Aftonbladet skriver: Genial Damon i svart komedi
Betyg 4 i Göteborgsposten också.

Coco Chanel & Igor ­Stravinskij

Solisten

The Informant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

.

Tankar om Metropia och andra av veckans filmpremiärer: Luftslottet som sprängdes och Away we go

by

metropia
”Metropia”är en av de mest speciella filmer som lanseras i år. Den svenskproducerade animerade filmen handlar om ett Europa där klimatförändringar förändrat landskapet och där ett tunnelbanesystem förbinder alla europeiska länders tunnelbanespår.
Ägaren av tunnelbanan har satt samman ett system där schampo gör att små minisändare kommer in i människors huvuden och via tunnelbanorna finns system som fångar upp alla de gör. Men inte bara det. Det finns en stor hemlig central som övervakar individerna och mer än så: övervakaren kan inte bara se och höra allt en person gör, övervakaren kan läsa tankarna och kan själva tala inne i människans skalle.
Snacka om en våt dröm för FRA.
Tarik Saleh, regissören till ”Metropa” började skriva på filmens manus för sex år sedan, redan innan FRA-debatten var igång. Han var rätt förutseende.
Dagens Nyheters Mårten Blomkvist verkar inte alls hålla med mig om att Metropia lyckats fånga dagens problem. Han anser att ”Metropia” inte är någon bra framtidsvision:
… filmens problem är att upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.
Blomkvist är kritisk till animationstekniken.
När jag såg filmen på en förhandsvisning var filmens regissören Tarik Saleh och manusförfattaren Stig Larsson där för en frågestund efteråt.
Tarik Saleh sade att animationstekniken är helt ny, ingen liknande film har gjorts. Tarik Saleh är uppväxt i animationsvärlden, hans föräldrar jobbade med det, uppgav han.
Men DN:s Blomkvist tycker inte ens att animationstekniken i ”Metropia” är något särskilt:

Även animerad film utan ”Upp”-budget är i dag tekniskt driven: förra veckan SVT-visade danska ”Princess” (2006), israeliska ”Waltz with Bashir”, eller David Aronowitschs och Hilda Heilborns ”Slavar” och Jonas Odells ”Lögner” (alla 2008) är några exempel.

Revolutionen inom animationen har redan nått långt utanför Pixars studio. ”Metropia” känns som en eftersläntrare.

Själv är jag ingen teknisk expert och jag bryr mig inte om huruvida tekniken är imponerande eller inte. Film ska berätta något. Det är berättelsen som är det viktiga, berättelsen: både den uppenbara och det som förmedlas i känslor och mellan raderna, det som gör att jag som tittare engegerar mig och fortsätter tänka på det en film eller bok tagit upp. I den bemärkelsen har jag svårt att tro att någon ser ”Metropia” opåverkad.

En annan aspekt som ofta är viktig för att jag ska fängslas av en berättelse är att det inte ska vara bara svart eller vitt. Att karaktärer har djup, att det inte är enbart goda eller enbart genom-onda.
”Metropia” uppfyller också detta krav.

I sin recension i DN skriver Blomkvist att affischerna till ”Metropia” gör en nedstämd (han gav filmen betyg 2):

Anblicken av ”Metropia” gör en nedstämd. Mycket ambition går till spillo här.
Mest kraft har lagts på teckningarna och där är hantverket på hög nivå.

1970-talsunderground och avancerad digital teknik möts i bilder som utformats minutiöst. Många bygger på foton och det känns exotiskt med animerad film med hyperrealistiskt återgivet stockholmskt tunnelbanekakel.

Sedan angriper Blomkvist ”Metropia” för att det redan finns filmer som skildrar klastrofobiska känslor. Hmm? So what? Ett ämne blir väl inte uttömt för att en eller två gör det bra. Det finns väl plats för fler att skildra samhället ur klastrofobiskt dystert nedstämt perspektiv?
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 3 i Svenska Dagbladet.
Betyg 2 i Sydsvenskan.

Luftslottet som sprängdes
luftslottetDen tredje och förmodligen avslutande delen av filmatiseringen av Stieg Larsson Milleniumdeckare är väl en av veckans filmpremiärer som många sett fram emot.
Förmodligen skriver jag, för att det lär finnas en oavslutad fortsättning som en släkting (jag tror det är sambon) har tillgång till. Vad löfte om pengar kan förmå människor till att göra, det är mänsklighetens historia full av vittnesbörd om. Kanske någon stjäl fortsättningsmanuset eller, ja vad som helst kan hända. Många vill säkert läsa en fortsättning, dessutom, vill veta vad Stieg Larsson tänkt skulle hända med Elisabet Salander och Mikael Blomkvist.
De första två filmerna har fått bra kritik och storpublik, film två är till och med nominerad i flera kategorier till Fenix-priset, det europeiska filmpriset, Europas Oscar.
Trean som nu haft premiär: ”Luftslottet som sprängdes” har fått blandat mottagande.
Betyg 3 i Aftonbladet som kategoriserar den som Bläddervänlig
spänningsfilm.
DN gav den betyg 2 (väldigt viktigt dåligt filmhumör DN-recensenterna tycks haft den här veckan, med den ena tvåan efter den andra).
Betyg 3 i Expressen.
Här har Expressen listat vad de olika traditionella mediernas filmkritiker tyckte om filmen.
En Expressen artikel till kring det ämnet.
Betyg 2 i Svenska Dagbladet.

”Away we go”
Sam Mendes ”Away we go” är den ena film som DN-kritikerna uppskattat den här veckan, den fick betyg 4 av Croneman.
Burt och Verona (John Krasinski & Maya Rudolph) är ett par i 33-årsåldern som inte riktigt får syn på sina liv. Verona är i sjätte månaden, Burt ofta i sjunde himlen; de är ett förälskat par som inte har så många uttalade ambitioner.
Det är lite lustigt, för den filmen är den som Kulturbloggens recensent inta alls var så imponerad av. Paret reser runt för att hitta en plats de vill stanna på och upptäcker efter diverse händelser att de hör hemma var som helst, bara de har varandra. Typ.
Att John Kasinskis Burt är en person som det är svårt att gilla, han är lite för tramsig, gör inte filmen bättre.
Fast även om det första intrycket efter filmen var: ”Jaha, so what?” har filmen vuxit lite i efterhand.
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 4 i Svenska Dagbladet.

Metropia Teaser

Metropia official trailer

Luftslottet som sprängdes

Away We Go – Official Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Veckans nya filmer: ”Capitalism – A love story” och ”Veronika bestämmer sig för att dö”

by

CAPITALISM: A LOVE STORY

Capitalism – A love story
Michael Moores dokumentär om hur han ser på kapitalismen och det amerikanska systemet kan nog ingen se utan att bli berörd. Betygen för filmen varierar kraftigt: Till exempel: Betyg 4 i DN för Capitalism – A love story och betyg 2 i SVD och betyg 3 i Göteborgsposten.

Om en tittare är nöjd med sin bioupplevelse efteråt beror nog väldigt mycket på ens egna tankar kring samhällsfrågor. Själv tyckte jag den var rolig men jag köper inte hela Michael Moores analys. Jag tror inte att det är fullt så elaka planer bakom bankernas utlåning till husägare.

Veronika bestämmer sig för att dö
Flera filmkritiker gav den här filmen rätt dåligt betyg, men jag tycker Veronica bestämmer sig för att dö är en klart sevärd film.
Det är en film om en ung kvinna som inte vill leva längre, hon hamnar på en mentalklinik efter ett misslyckat självmordsförsök .
Kliniken leds av en kontroversiell läkare och Veronica får reda på att hon på grund av sjävmordsförsöket skadat någonting som gör att hon bara har en kort tid kvar att leva.
Trots den sorgliga historien är det en vacker film med bra skådespelare.
Författaren till Boken är Paulo Coelhos som fick sitt genombrott med Alkemisten som är en av världens mest lästa böcker.

Veronikafilmen fick betyg 2 i SVD
Betyg 1 i DN.

Andra filmer som haft premiär i veckan, men som vi inte hunnit se är: Den skruvade komedin ”In the loop”, som fick allra högsta betyg av Sydsvenskans filmkritiker.
Karaokekungen verkar de flesta däremot ge lågt betyg, som Göteborgsposten:

Revenue lägger sig nära teatern när hon använder sig av stiliserade miljöer och låter de medverkande vända sig mot kameran och tala direkt till oss i publiken. Man får intrycket av att Revenue, av budgetskäl, huvudsakligen anlitat goda vänner och bekanta att medverka i filmen. Det handlar i och för sig om skådespelare och artister, men det hade varit en god idé med en gemensam spelstil. Karaokekungen har blivit en extremt ojämn independentfilm, som jag inte kan tänka mig kommer att välta några biljettkassor.

Michael Jacksonfilmen ”This is it” recenserade vi här.

Relaterat: Artikel om Michael Moore i DN.

Veronika bestämmer sig för att dö, trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This is it – skrämmande bild av Michael Jackson

by

thisisit_large
Sitter här och är lite skakad efter att ha sett dokumentären ”This is it” om Michael Jackson.
Filmen är filmsekvenser från repetitionerna inför den konsertserie om 50 konserter i London som skulle startat i slutet av den här sommaren. Michael Jackson, MJ, dog några dagar innan genrepen skulle börja.

MJ har fansen världen över och många fans i Stockholm. Det är ett som är säkert. Premiärdagen var filmen utsåld på varenda biograf som visade den. Och idag var det fortfarande svårt att få tag på någon biljett, men vi lyckades. Vi ville se filmen snabbt, för det ryktas att den bara ska gå i två veckor.

Vi såg filmen på biografen i Kista och vi känner många som bor där och för många av dem är MJ verkligen Kungen av Pop.

Det är många närgångna bilder på MJ som visar att hans ansikte var sönderopererat, fallfärdigt och på en del klipp syns det hur mager han var. Anorektisk eller svårt sjuk?

Jag har läst att MJ:s familj är kritiska till filmen och att de hävdar att det är en dubbelgångare i många scener. Jag är böjd att tro dem.
I flera scener var den Michael Jackson som dansade som var muskulös och såg vältränad ut. Och i andra scener var han smal som ett skelett och skör och spröd.

Jag tycker det är bra att filmen visas. Dels ger den alla fans en bild av hur deras idol/ikon såg ut och hur han talade och rörde sig i slutet av sitt liv. Det är fascinerande att se hans medarbetares enorma respekt för honom.

MJ var en perfektionist och lite av en galning, för det tror jag att den som har en stark vision av någon han/hon vill skapa måste vara. Den slätstrukne, medelmåttige blir aldrig en legend. När jag använder ordet galning ligger det ingen negativ klang i det, som jag menar. Att våga vara speciell, våga ge sig hän åt sin vision av hur något ska låta, se ut, kännas, kan kräva en sådan hängivenhet åt sin vision.

Jag tycker det är bra att filmen görs också för att vi får en liten bild av, en aning om, hur dessa 50 konserter skulle vara. Det är uppenbart att de skulle bli banbrytande med massa av häftiga filmklipp och bra dansare – att det skulle bli en stor totalupplevelse.

Min rubrik är att filmen ger en skrämmande bild av MJ. Ja, det är läskigt att se hur förstörd han var på slutet. Ingen som ser filmen kan undgå att se det. Samtidigt visar filmen också vilken talang han var, hur han trots att han var svag var en stor dansare och in i minsta detalj visste hur han skulle röra sig för att förmedla det han ville.

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet, The Telegraph, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan och MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,