• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Kvinnorna på sjätte våningen, recension

10 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Kvinnorna på sjätte våningen
Betyg: 3
Svensk premiär: 12 augusti 2011

Monsieur Joubert är en stel och försiktig aktiemäklare i Paris i 1960-talets Paris. Han äger också en fastighet där han bor tillsammans med sin fru och deras två söner, när de inte är på internatskolan, vill säga. När Jouberts mamma dör vill frun rensa bort saker efter mamman, men då blir hembiträdet så arg att hon säger upp sig. Hembiträdet har varit i familjen i mer än tjugo år och känner sig som en i familjen. Fast riktigt en i familjen är hon ju inte. När hon packar sina saker och drar har hennes arbetsgivare ingen aning om vart hon åker.

Nå, livet måste förstås gå vidare och en bättre ställd familj i över medelklassen måste självklart ha ett nytt hembiträde. Den här gången rekryterar den franska rikemansfamiljen en spansk flicka. Spanska hembiträden är på modet, de är ofta billigare än de franska och jobbar fler timmar.

Monsieur Joubert hyr ut sjätte våningen i sin fastighet åt spanska hembiträden och en av dem har en systerdotter, Maria, som behöver ett jobb och får jobbet.

Av en tillfällighet kommer Monsieur Joubert upp på sjätte våningen. Han får då se vilken misär de spanska hembiträdena lever i, men en toalett som det är stopp i och inga handfat på rummen och bara kallt vatten att tvätta sig i. Det blir en chockartad upplevelse för Monsieur Joubert. Att det är sådana klyftor mellan hans liv och deras, det tar på honom och ger honom något att tänka på. Han tar också itu med det och kallar genast in en rörmakare som får laga toaletten.

Den första timmen av filmen är rolig och en varm berättelse om två samhällsklasser som stöter emot varandra, de lågavlönade föraktade spanska hembiträdena och de välbeställda mer eller mindre fisförnäma fransmännen.

Filmen är snyggt filmad med miljöer och kläder från den tidsepoken och många duktiga skådespelare imponerar. Flera scener är riktigt roliga, som när Maria ska provjobba en dag och alla hembiträden rycker in och hjälper henne att ta hand om alla disk, städning, tvätt och strykning. Första två tredjedelar av filmen håller den hög kvalitet, framför allt för att den hyggligt undviker klyschor och skildrar människor trovärdigt.

Monsieur Jouberts fru är visserligen en bortskämd och självfixerad kvinna men är ändå intresserad av sitt hembiträde. Mitt i sin jagfixering vill hon ändå vara en slags väninna till hembiträdet, vara någon hon kan tala med och få råd av. De arbetande spanska hembiträdena har sin stolthet och vet att de aldrig på riktigt kan bli vänner med arbetsgivarna. Filmen har flera intressanta aspekter, som sönerna som kommer hem och vill vara revolutionära samtidigt som de är skitstövlar mot de anställda.

Sista tredjedelar verkar det däremot som omanusförfattaren och regissören haft svårigheter att sy ihop berättelsen. Fast det fanns flera utlagda trådar som inte följdes upp och egentligen kunde gett ett mer dynamiskt slut. Sista halvtimmen blir seg och känns konstruerad. För att inte förstöra för den som tänker se filmen ska jag inte berätta vad som händer då. Det som är mer romantiskt lagd kan dock köpa den delen också och då kanske de ger filmen ännu högre betyg. Det är lite en fråga om tycke om smak.

Dessutom är det nästan alltid roligt att se en välgjord europeisk film.

Regi: Philippe Le Guay

I rollerna: Fabrice Luchini (Paris, Intima Främlingar), Carmen Maura (Allt om min mamma, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott), Lola Dueñas (Gråta med ett leende, Tala med henne) med flera.

Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Regi: Philippe Le Guay
Skådespelare: Fabrice Luchini, Sandrine Kiberlain, Natalia Verbeke, Carmen Maura, Lola Dueñas
Land: Frankrike
Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Läs även andra bloggares åsikter om film, Paris, Kvinnorna på sjätte våningen, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kvinnorna på sjätte våningen, Paris, Scen

Captain America – the first avenger – en enda lång gäspning

9 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Captain America – the first avenger
Betyg: 1
Premiär: 12 augusti 2011

Captain America – the first avenger är ytterligare en film om en superhjälte och seriefigur. Det har varit många filmer i den genren i år, kanske lite av en inflation av seriehjältar. Inte många av dessa filmer har varit stora filmupplevelser. Det är inte Captain America heller.

Först och främst är filmen för lång. Den är två timmar och fyra minuter – men även om den hade hållit sig inom normallängd hade den varit seg. Jag tror inte ens att älskare av action och kulsprutedueller orkar med stridsscenerna, som inte tillför något till berättelsen, inte är spännande. Även om en berättelse om en seriefigur och superhjälte aldrig är trovärdig måste den ändå vara trovärdig inom sin berättelses ramar. Det är inte händelserna i Captain America. Superboven Johann Schmidt (spelad av Hugo Weaving) förlorar den ena striden efter den andra bara för att dyka upp igen på en ny stridsscen ännu mäktigare, farligare och med ännu fler soldater.

Första femton-tjugo minuterna av filmen började lovande. Den unge Chris Evans är en rätt blåst ung amerikansk man i USA under andra världskriget. Han är liten och vek, kan inte slåss, har astma och flera andra medicinska problem. Trots det är han envist fixerad vid att han vill ut i kriget för USA. Han söker värvning om och om igen, men blir givetvis inte godkänd. När Chris gör ännu ett hysteriskt försök att bli antagen till armén blir han iakttagen av Dr. Abraham Erskine (spelad av Stanley Tucci). Doktorn har forskat fram en slags medicin/drog som kan ge en man superkrafter.

Steve godkänns och får rycka in i armén där han hamnar i en trupp under ledning av Colonel Chester Phillips (spelad av Tommy Lee Jones). Soldaterna utsätts för ett antal prov och får veta att en av dem ska bli uttagen till ett specialuppdrag (som är att få superkrafterna.)

Steve Rogers (spelad av Chris Evans) är minst av alla, med sämst kondition och svagast, visar sig dock vara både smartast och ha störst mod. Givetvis vinner han utmaningen och får superkrafter. Den biten av filmen är visserligen förutsägbar, men ändå dramatisk underhållande. Det är ju faktiskt smartare att göra den svagaste länken starkast, de starka är ju redan starka.

Sedan börjar historien bli totalt långtråkig. Filmens bov har också superkrafter och han är med i Hitlers armé men vill ha eget världsherravälde. Han sviker Hitler och startar ett eget krig och i jämförelse med honom blir ju till och med Hitler och hans kumpaner vettiga.

Johann Schmidt, en bov som föds ur Hitlers arme men överger och sviker Hitler och är ett ännu större monster. Nej, det blir bara för mycket. Trots att rollen spelas av en av mina favoritskådespelare är det varken roande eller spännande eller engagerande.

Jag såg förhandsvisningen i 3D och om du av något skäl ändå ska se filmer: försök slippa den i 3D-version, om det nu finns någon sådan. 3D fungerar inte, människorna blir som genomskinliga. Det är först i eftertexterna som det blir någon stuns i 3D. Ja, eftertexterna är tecknade. 3D fungerar hittills bara bra i animerade filmer.

Berättelsen är alltför förutsägbar, det blir aldrig spännande. I princip är det inget som överraskar mer än att första halvtimmen har en hygglig berättelse.

För den som liksom jag är genomtrött på alla filmer som hyllar våld som lösning på konflikter och filmer som oreserverat hyllar den traditionella mansrollen blir filmen en enda lång gäspning. Det hjälper inte ens att Tommy Lee Jones gör en bra roll och Hugo Weaving är med.

Rollista:
Chris Evans – Steve Rogers/Captain America
Hayley Atwell – Peggy Carter
Sebastian Stan – James ”Bucky” Barnes
Tommy Lee Jones – Överste Chester Phillips
Hugo Weaving – Johann Schmidt/Red Skull
Dominic Cooper – Howard Stark
Richard Armitage – Heinz Kruger
Stanley Tucci – Dr. Abraham Erskine
Toby Jones – Dr. Arnim Zola
Neal McDonough – Timothy ”Dum Dum” Dugan
Derek Luke – Gabe Jones
Kenneth Choi – Jim Morita
JJ Feild – Montgomery Falsworth
Bruno Ricci – Jacques Dernier
Samuel L. Jackson – Nick Fury (cameo)

Här är filmens officiella hemsida.

Uppgifter om Captain America från Wikipedia:
Captain America är en fiktiv superhjälte skapad av Jack Kirby och Joe Simon under andra världskriget. Figuren har sedermera blivit en av hörnstenarna i Marvels serieuniversum, såväl i sin egen tidning men även som en av hörnpelarna i tidningen om superhjältegruppen Avengers. Han uppträdde första gången i Timely Comics Captain America Comics #1 som gavs ut i mars 1941. Hans alterego är Steve Rogers.
Kända serieskapare som arbetat med Captain America är, förutom Simon och Kirby: Stan Lee, Jim Steranko, Roger Stern, John Byrne, J.M. DeMatteis, Mike Zeck, Mark Gruenwald och Mark Waid.

Läs även andra bloggares åsikter om Captain America, film, filmrecension, seriehjälte

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Captain America, Filmrecension, Scen, seriehjälte

Recension av Poesi, filmen

6 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Poesi
Premiär: 5 augusti
Betyg: 4

”Poesi” är en sydkoreansk film om Mija, en kvinna i 60-årsåldern. Hon bor med sitt barnbarn Wook och jobbar som hembiträde för att kunna försörja dem. Mija är i ett tidigt stadium av Alzheimers, sakta men säkert börjar orden försvinna från henne. Hon börjar gå på poesikurser där hennes lärare lär henne studera vardagen för att kunna fånga ord och skriva poesi.

Mija börjar se positivt på världen och allt verkar vara frid och fröjd, tills det kommer fram att Wook varit inblandad i en gruppvåldtäckt vilket resulterat i ett flickan tagit livet av sig. De andra pojkarnas fäder samlas med Mija för att diskutera situationen och hur de ska köpa sig loss. Och därifrån går det sakta neråt. Den enda trösten Mija har nu är poesin.

”Poesi” är en väldigt fin film. Den är inte superdramatisk eller superspännande. Mestadels så tycker jag att den bara rullar på e ett chillat tempo, men det är någonting med filmen som gör att man sitter kvar och tittar. Man känner så hårt för Mija, man vill att allt ska gå bra för henne,. Men vill hoppa in i rutan och sjunga kareoke med henne så att hon slipper sjunga själv, ge henne en kram och säga att allt kommer lösa sig. Skriva poesi med henne.

Filmen är gjord av Lee Chang Dong som tidigare varit kulturminister i Sydkorea.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om filmrecension, poesi, sydkorea, film, filmer

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Filmrecensioner, Poesi, Scen

Source Code, en av årets bästa science fiction-filmer

6 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Source Code
Betyg: 4
Premiär: 3 augusti 2011

För två år sedan regisserade Duncan Jones sin debutfilm, som bar titeln Moon, och hans andra film, Source Code, hade nyligen premiär på svenska biografer.

Filmen kretsar kring krigsveteranen Colter Stevens som plötsligt vaknar upp i en annan mans kropp. Han tvingas uppleva samma åtta-minuter-långa sekvens om och om igen, under dessa åtta minuter sitter han fast på ett tåg med en främmande kvinna. Det slutar alltid med att tåget exploderar, Colters uppdrag är att hitta bomben och att stoppa gärningsmannen.

Även om kvantfysiken bakom vetenskapen som får Colter att kunna transporteras till dessa parallella verkligheter inte har någon som helst förankring i ”den sanna verkligheten” köper jag konceptet helt och hållet.

Bra science fiction har alltid gått ut på att tänja på gränser, vilket är exakt vad Duncan Jones åstadkommit med båda sina filmer hittills, och dessutom får Source Code en knorr mot slutet som ger upphov till en nerv som få andra filmer lyckats med i år.

Förhoppningsvis får Duncans far, ingen mindre än David Bowie, en roll i regissörens nästa film.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter tyckte om filmen och nedanför ser du en trailer från filmen.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Duncan Jones, Source Code

Nawals hemlighet – en film som sticker ut ur mängden

5 augusti, 2011 by Redaktionen

Nawals hemlighet
Betyg: 4
Premiär: 12 augusti 2011

Filmen Nawals hemlighet börjar med att två vuxna syskon får beskedet att deras mamma har dött. Nawal vill i sitt testamente att hennes barn ska leverera två brev; ett till sin far, som de aldrig har träffat, och ett till sin bror, som de inte visste existerade. Det kommer som en chock och syskonen blir oense om vad de ska göra. Mamman var, trots allt, inte riktigt ’normal’ under deras uppväxt.

Jeanne (spelas av Mélissa Désormeaux-Poulin) åker till Mellanöstern för att försöka få tag på sin far och för att undersöka hur hennes mammas liv såg ut innan hon kom till Canada. Under resan upptäcker hon att hennes mamma har levt ett skakande liv, fullt med krig och elände. I ett krigshärjat land var hon en stark och rebellisk kvinna. Det blir för mycket för Jeanne och gråtande ber hon sin bror Simon (Maxim Gaudette) att åka till Mellanöstern för att hjälpa henne pussla ihop mammans liv. Successivt får de reda på den fasansfulla sanningen om vem deras far egentligen är.

Under syskonens resa får man se ständiga tillbakablickar om Nawals liv. Tittaren får själv vara med och pussla ihop Nawals hemlighet medan syskonen utforskar sin bakgrund.

Skådespelaren Lubna Azabal gör ett fantastiskt jobb som Nawal. Hennes engagemang till sin roll och de ocensurerade krigshändelserna gör filmen skrämmande realistisk.

Nawals hemlighet (originaltiteln är Incendies) valdes till Canadas officiella Oscarsbidrag 2010 och 2011 blev den nominerad tillsammans med en annan grupp filmer i kategorin bästa utländska film.

Det här är en film som sticker ut ur mängden. Den är brutalt ärlig om konflikterna i Mellanöstern och slutet är häpnadsväckande.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in