Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

by

Betyg: 3

Spänning, magi och lite kristen propaganda. Det är ingredienserna i den nya filmen om Narnia.

De som läst böckerna eller sett de tidigare filmerna vet vad det handlar om. Kung Caspian och skeppet Gryningen är den tredje filmen i serien om det magiska landet Narnia. Berättelsen börjar dock i England där de två yngre syskonen Edmund och Lucy flyttat in hos sin gnällige, men förtjusande, kusin Eustace. Det dröjer inte lång tid innan de sugs in i en tavla och hamnar mitt i äventyret.

Det har börjat sprida sig en mystisk, grön dimma över Narnia och Caspian har gett sig ut för att återställa balansen men för att lyckas måste han med sin besättning resa runt och samla in svärden från sju riddare.

Jämfört med andra magiska berättelser som Sagan om ringen och Harry Potter är Narnia-berättelserna lite snällare, lite mer pastelliga och kanske först och främst vänder sig till en lite yngre publik.

Filmen har biopremiär på juldagen.

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

by


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

by


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmrecension: För alltid patriot

by


Patriotism är idag ett laddat ord, ofta förknippat med rasism, nationalism och nazism. För alltid patriot är en dokumentärfilm av Bo Harringer och Renzo Aneröd, som har följt tre ”gäng”, Njord, Månegarm och Black Wings som lever i ett gränsland, väl medvetna om sin situation och trötta på att inte få vara stolta över sitt fosterland och trötta på alla fördomar.

Deltagarna presenteras på ett neutralt, vardagligt sätt vilket leder till en gemytlig känsla och man låter dem själva få säga sina åsikter i lugn och ro. Det är en bra spriding på de olika grupperna, ett raggargäng, ett vikingarock -band samt en grupp med asatro – anhängare, vilket gör att man får större förståelse för deras situation. Filmen, som är ca 75 min, håller en lugn lunk men får en spännings ökning då man låter några av de uttalade patrioterna få åka till Hammarkullen för att träffa hipphopparen Enver.

När jag först såg om filmen på Hagabions hemsida visste jag direkt att jag ville se den. Ämnet känns högaktuellt och det var otroligt skönt att få se dessa människor som de är. Inga smygfilmanden eller försök att hänga ut någon, utan bara så ärlig man kan vara framför en kamera. Jag kan starkt rekommendera er att försöka se denna dokumentär, då den väcker många tankar och leder till ett eget ställningstagande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Cyrus – liten film, stort hjärta

by

Det är inte ovanligt att mindre filmer som egentligen förtjänar att ses aldrig når publiken på grund av deras budget. Cyrus är en av dessa, en komedi som i Sverige endast fått premiär i huvudstaden. Det är en indiefilm i sin rätta bemärkelse, redan från första scenen skvallrar den skakiga kameran om det, men förutom filmsättet har den alla ingredienser en storfilm bör ha. En engagerande handling, en fin bild och flera vassa medverkande.

John C. Reilly som spelar huvudrollen lyckas fånga oss direkt med sin charmiga tolkning av den ensamma men mycket sympatiska mannen som bara är ute efter lite kärlek, något han finner i ett annat känt namn – Marisa Tomei. Titelrollen Cyrus spelas utav Jonah Hill, den mulliga nörden som många kan relatera till. Han kännetecknar den här sortens moderna, lite deprimerande, komedi som han klarar av obesvärat.

Bröderna Jay och Mark Duplass har både regisserat och skrivit den här filmen som trots sin återkommande handling låter karaktärerna glänsa igenom med fantastisk kemi och diskret improvisation. – Cinezine.se